Framåt Kamrater beskriver den självklara solidariteten, den som föds när vi reser oss tillsammans mot våra förtryckare. De berättar om angreppen mot strejkrätten, om gemenskapen under frontbanderollerna, om hamn4an, och om fingrar
som kan allt.

Vi tar det från början
Februari 2019. En queerklubb i Göteborg. Musiken skakar genom det röda dunklet, mot stenväggarna. Kvällen är ung men du försöker redan undvika någon du hookade med förra året som dumpat dig. Tack och lov är dansgolvet ett hav av folk, som du kan bli en del av. Alla tittar mot en video som projiceras på väggen – The Ketchup Song – och dansar som de i musikvideon. Fingrarna spretar och händerna växlar plats framför magen, innan de viftar sig ovanför huvudet. Festarrangörerna var tweens när låten släpptes, 2002. Du hukar dig för att komma undan ditt ex och ställer dig längst bak vid en stolpe, nära några vänner, och du dansar med.

Av ren slump kikar du upp på stolpen, och händerna glömmer att dansa, fingrarna glömmer att spreta. Det är affischen för Strike Back 2.0. Tjugoåringar kommer hångla under den affischen i natt. Dina lovers och partner kommer att hälsa på dig för första gången under den affischen.

Den queera rörelsen smyghånglade tidigt med strejkrättsrörelsen. Sommaren 2018 höll Framåt Kamrater ett fullsatt föredrag på Reclaim Pride. Efter det genomfördes tre stora aktionsdagar under namnet Strike Back, där queers tog stort ansvar både i planeringen och på plats. Vi bar frontbanderoller, ledflaggor och höll tal. Vi bokade transporter, blev utsatta för polisrepression och hjälpte varandra att begripa de olika politiska vändningarna. Vi affischerade, delade flygblad och pratade med våra älskare och arbetskamrater. Vi blev pepparsprejade av stockholmssnuten under Strike Pride-paraden i maj 2019. Och vi förlorade lika mycket som alla andra när strejkrätten slutligen inskränktes senare samma sommar. I vissa fall mer.

Men, frågar en läsare, det här strejkrättsbråket handlade väl ändå bara om några hamnarbetare? Det hade väl inget med mig att göra?

Vi svarar: Nej, du har fel. Hotet mot strejkrätten berörde oss alla, även om konflikten som började i Göteborgs hamn för några år sedan länge användes som en ursäkt för att inskränka den.

Det är väl bäst att vi börjar från början.

Det finns en konflikt mellan oss som arbetar, och de som köper vår arbetskraft. Vi har helt olika intressen. Arbetsköparna vill köpa arbetskraft till ett så lågt pris som möjligt. Vi vill naturligtvis ha OB, betald semester, föräldraledighet och lön som går att leva på. Inget av det här har vi fått gratis från arbetsköparna. Att få behålla det är en pågående kamp.

Kampen för rättigheter på jobbet är en berättelse som började på 1800-talet när industrialismen tog sin början. Högersidan försöker förstås få det att låta som att arbetsköparna varit goda och snälla och gett oss både försörjning och arbetstidsförkortning till åtta timmar per dag, och samtidigt lyft nationen till välstånd och välfärd. Men det är inte sant. Alla vet att företag måste tjäna pengar för att överleva. I kapitalismen så riskerar varje företag att slås ut om det inte går med vinst. Personalkostnader är en rad i en budget, och ju goare vi får det på jobbet, desto mer kostar vi. Arbetsköparna har kämpat emot varenda en av våra arbetsrättigheter. Det är 1900-talets fackliga kamper som vi har att tacka för allt. Det började med motståndet på fabriksgolven, i hamnarna, inne i skogen, nere i gruvorna. Dem vi har att tacka är också de som lagade mat, gav omsorg, kärlek och styrka till alla som kämpade fackligt.

Det finns en parallell: Alla politiska partier försöker utmåla sig som hbtq-kämpar, som minsann har gett oss rätten att gifta oss och skaffa barn. Men vi vet ju att varje sånt politiskt beslut har föregåtts av decennier av gräsrotskamp. Queers före oss har riskerat jobb och sociala relationer när de gått samman och krävt respekt och lika möjligheter. All politisk förändring som vinner mark åt oss börjar underifrån. Vi blir så högljudda att makthavarna inte har något val. Det är när våra protester kostar dem för mycket som de börjar lyssna.

Strejken är en strategi för att demonstrera hur mycket det kostar arbetsköparen att vägra gå med på våra krav. Det är vi som jobbar på tågen, i skolorna, på sjukhusen. Det är vi som lägger vägarna, bygger husen och tar hand om de äldre. Det är vi som producerar värdet som gjort kapitalistklassen rik. Varenda krona av deras vinster har de oss att tacka för. Vi kan rentav säga: varenda krona av deras vinster är våra. De behöver oss, vi behöver inte dem. Däri ligger vår gemensamma makt. När vi tillsammans lägger ner vårt arbete så demonstrerar vi den.

Århundradets fackliga svek
Det hela började med att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) meddelade att strejkrätten måste inskränkas och tillsatte en utredning. Regeringens inställning mötte facklig kritik från början som sedan dess bara har växt. Det blev ett drama med samma komplexitet som ett grötigt poly-breakup. Men med större bitterhet. En reva gick genom stora fackförbund. Fackpampar gick mot viljan hos arbetarna de företrädde och började sällskapa med höga näringslivstoppar. I början av juni 2018 – när Hotell och Restaurangfacket HRF hade sin årskongress och 30 000 medlemmar sade sitt, tog de först avstånd från utredningen att inskränka strejkrätten. Men 48 timmar senare lanserade näringslivet och fackpampar ett gemensamt förslag om inskränkningar. Däribland Malin Ackholt, HRF:s ordförande. ”Parterna överens om strejkrätten”, ropade tidningsrubrikerna. Men hur kunde parterna vara överens när de av oss som jobbar i restauranger, städar hotell och bemannar caféer blev överkörda av de som egentligen skulle föra vår talan?

Regeringen gjorde sedan allt för att skynda på inskränkningarna. Det går inte att hålla koll på Socialdemokratins alla falskheter och LO-topparna ligger inte långt efter. Inskränkningen av strejkrätten har kallats århundradets fackliga svek. Men allt fler saker tyder på att det bara var början. Till exempel ser vi nu hur regeringen har siktet inställt på anställningstryggheten (LAS). De är ute efter att göra det både lättare och billigare att säga upp människor från sina arbeten. Återigen har de bollat över genomförandet till de dominerande fackliga centralorganisationerna och Svenskt näringsliv. Det är ett naturligt nästa steg där arbetsmarknadens så kallade parter redan börjat göra upp om fler försämringar för oss som måste arbeta för vår försörjning.

Ironins skarpa udd: Homosexuella, bisexuella och inte minst transpersoner och queera har kämpat i decennier, och fortsätter att kämpa för att vi ska kunna sälja vår arbetskraft utan att bli diskriminerade. Under samma decennier har Svenskt näringsliv kampanjat för att inskränka rättigheterna för oss alla. Det är i deras ledband sossar och fackpampar villigt springer. Länge leve jämlikheten! Straight eller gay, cis eller trans, det kvittar lika. På den här fronten är vi alla fucked.

Hamnen
Ni går ut från klubben för att ta en cigg. Kanalen guppar svart under Älvsborgsbron. Speglar lyktorna från bussar och bilar, från gator och hamnar. Speglar himlen.

På trettiotalet innan andra världskriget strosade en grabb med namnet Knut längst den här kajen, så ofta som han kunde, för att spana på killar. När han är en äldre man så berättar han om ett möte:

Och så var det en väldigt snygg hamnarbetare, en riktigt ljuvlig typ! Han var nog inte mer än trettio år. Och så… Jag vet inte hur jag kom i kontakt, men han bara skrattade. Och jag skrattade väl också. Så gjorde han väl nån nick, och så följde jag efter. Ja, vi gick under hela… I katakomberna nere i Magasinkvarteret, källare som var så långa, så långa! Där nere gick vi. Han jobbade på kajen, så han kände till den där källaren. Oh, det var spännande!

Flirtar och avsugningar, arbete och kamratskap, kamp och organisering. Så kan man berätta om 1900-talet i Göteborgs hamnar. Idag är Svenska Hamnarbetarförbundet det största fackförbundet som organiserar flest av Göteborgs hamnarbetare, 85%. I Hamnarbetarförbundet har lokalavdelningarna autonomi. Det är medlemmarna som genom möten och omröstningar bestämmer strategi och riktning. Som en före detta ordförande berättar: ”Om jag tyckte att ett avtal var jäkligt bra så kunde jag inte gå och skriva på det utan att ha en medlemsomröstning, även om jag var ordförande. Sade medlemsomröstningen nej, så var det skit samma vad jag tyckte.”

Svenska Hamnarbetarförbundet startades på sjuttiotalet. Bakgrunden var att arbetarna på femtiotalet och framåt blev överkörda av fackpampar i det dåvarande enda fackförbundet, Transport. Under samma tidsperiod som homosexuella kämpar för erkännande kämpar hamnarbetare för självbestämmande och demokrati. Undan för undan så vinns också kamperna. Men 2012 tar den nya ägaren APM Terminals över driften i containerhamnen som innan har drivits av Göteborgs stad. Några år efter det började Hamnarbetarförbundets avdelning 4 gradvis förlora inflytande över skyddsarbetet och sina möjligheter att påverka lokalt. Men medlemmarna röstade för att ta striden, i steg efter steg.

I januari 2019 så vägrar APMT återigen att möta Hamn4ans förslag till lösning. Istället sätter arbetsköparen in en stor lockout. Men bara några dagar innan Hamnarbetarförbundet ska gå ut i strejk så backar arbetsköparen! Hamnarbetarna får det avtal de kämpat för. Kampen fortsätter nu i hamnarna för arbetsköparen kommer givetvis att fortsätta krångla sig ur avtalet och hitta kryphål att utnyttja. Men låt oss inte glömma hur enighet gav seger.

En natt den våren dansar vi på hamnarbetarnas segerfest.

I filmen Pride från 2014 förbereder London-gruppen Lesbians and Gays Support the Miners en stödfest för gruvarbetarna i Wales, som kämpar i en utdragen strejk, med sinande strejkkassor. En journalist frågar gruppen:

”And why should gay people like me support the miners?”

Varpå Mark, som ofta syns med en röd stjärna på jackan, svarar:

”Because miners dig for coal. Which produces power. Which allows gay people like you to dance to Bananarama until three o’clock in the morning. Next question?”

Natten, spårvagnen, munnarna
Knut och hans hamnarbetare samtycker med blickar och leenden till sexuell kontakt i Göteborgs hamn på trettiotalet. Våra händer hittar varandra åttio år senare. På dansgolvet, under en Strike back-affisch. De där händerna som dansade till ketchupsången. De där händerna som kan så mycket. Som kan måla banderoll och bära pyro, som kan smeka tröst över håret. Som kan knytas till en näve. Som känns inuti mig. Eller höjs i luften.
Natten, spårvagnen, munnarna.
Natten, sovrummet, händerna.
”Femfingertaktik”, säger någon. Ett fniss.
Djupet av ett andetag.
Morgonen. Det gryr.

Våra kroppar, våra arbetsplatser
Kraven på samtycke, den kampen är inte färdig än. Men det som börjar bli allt mer självklart när det gäller knullande – att den vars kropp det gäller har sitt att säga till om, är en ren och skär dröm på arbetsplatsen. Vi som är kropparna på jobbet förväntas bara ställa upp. Det är våra kroppar som slits. Inte chefernas, inte bolagsstyrelsens, inte aktieägarnas. Våra kroppar.

Till skillnad från filmen Pride så står inte striden om strejkrätten i en avlägsen gruvtrakt. Inte heller enbart i Sveriges hamnområden. Striden handlar om varenda en av våra arbetsplatser och våra framtida arbetsplatser.

Möt vår blick
Det lagförslag som parter och partier så skoningslöst drivit igenom över huvudet på fackförbundens medlemmar påverkar inte bara de av oss som arbetar nu, utan alla som kommer arbeta om fem år, tio år, tjugo år. Strejkrätten innebar rätten att få kämpa.

Bara några få månader efter riksdagsbeslutet så använde arbetsköpare den nya lagen mot klimatstrejkande syndikalister. Och för oss som är i riskzonen att bli diskriminerade på jobbet så finns det ingen ände på de dåliga nyheterna. Förlusten av strejkrätten innebär att det inte längre är lagligt med fackliga stridsåtgärder i rättstvister, till exempel om någon av oss blir uppsagd när den kommer ut som trans. Den väg som är kvar är istället den juridiska vägen, att ta arbetsköparen till Arbetsdomstolen för diskriminering. Men – och det här är ett stort men – i det försvagade anställningsskydd som LO och Svenskt näringsliv just nu diskuterar behöver arbetsköparna inte ens ange skäl för uppsägning. Hur ska vi någonsin kunna bevisa att vi blivit diskriminerade om de inte är skyldiga att redovisa något uppsägningsskäl?

Deppa inte ihop, kamrat. För varje ny nivå av jävlighet från arbetsköpare, fackpampar och sossekarriärister så finns ett djupare lager i den queera verktygslådan. Än så länge har vi bara börjat gräva. Varken oskrivna normer eller lagparagrafer har hindrat oss förr när det gäller att vara solidariska med varandra. Motstånd är en stolt queer tradition. På festerna och fikarasten, demonstrationerna och tvärs över mötesbordet. Möt vår blick och vet att vi har din rygg på jobbet.

Framåt Kamrater är en socialistisk och feministisk organisation i Göteborg.

Illustrationer: Mika Kastner Johnson