Det finns mängder av definitioner av kön: sociala, kulturella och strukturella förklaringar. Men vad är egentligen den biologiska definitionen av kön? Och går det att frikoppla den från de politiska?

Föreställningen om att hela mänskligheten är biologiskt indelade i två tydliga kön är inte hållbar. Särskilt inte påståendet att den indelningen är “naturlig” och inte socialt konstruerad. “Kön” kan förstås på många olika sätt och att alla dessa förståelser är konstruerade kategorier som är historiska, föränderliga och sammanflätade med varandra. Den förståelse av kön som är viktigast i ett politiskt perspektiv är varken den biologiskt vetenskapliga eller individuellt identitetsmässiga, utan den samhälleligt vardagliga, eftersom det är den patriarkatet fungerar utifrån.

Kön i ett evolutionärt perspektiv
Som biolog med ett kritiskt feministiskt perspektiv har jag landat i slutsatsen att man inte kan tala om biologiskt kön som en naturlig kategori. Hur hamnar jag där? Om vi börjar den ände av vad som faktiskt finns rent biologiskt kan man i korthet säga att evolutionärt har könsliga fenomen sin grund i något som kallas anisogami – att det inom samma art produceras olikstora könsceller, där vi kallar de större “ägg” och de mindre “spermier”. Anisogami är också det vanligaste reproduktionssystemet bland flercelliga organismer. Uppdelningen av två olika könsceller har i sin tur lett vidare till evolution av gonader (äggstockar/testiklar), genitalier (penis/vagina), hormonnivåer, sekundära könskaraktärer (behåring, bröst, röst, kroppsform etc.).

Ritningarna till alla dessa evolutionärt formade egenskaper finns som bekant i generna – samtidigt är våra kroppar inte förutbestämda till vissa exakta former givet våra gener. Olika miljömässiga faktorer ger olika kroppsliga uttryck under olika omständigheter, trots samma genuppsättning. Könsliga egenskaper styrs inte heller från en ensam gen, utan många som samverkar och aktiveras eller stängs ner av varandra. Dessa gener sitter inte heller bara på X och Y-kromosomerna, utan på flera olika kromosomer. Våra individuella genuppsättningar är också en unik blandning av våra föräldrars. Sammantaget gör allt detta att alla de olika egenskaperna som är evolutionärt kopplade till den ena typen av könsceller inte behöver uttryckas i en kropp. En blandning av olika egenskaper som evolutionärt har uppkommit kopplat till en typ av könsceller kan även uttryckas i en och samma kropp, oavsett vilka könsceller som den kroppen skapar. Här är det viktigt att komma ihåg att evolutionen inte formas utifrån ett syfte – det finns inget “menat” uttryck för generna – utan de är effekter av den inre logik som följer från givna förutsättningar. Att en mutation beskrivs som ett “fel” eller en “utveckling” är en värdering vi människor gör och finns inte inbyggt i evolutionen. En blanding av könskaraktärer hos en individ är alltså inte heller ett “misstag”, utan ett kroppsligt uttryck bland andra för det mänskliga genomet.

Den äkta definitionen?
Olika egenskaper som vi förknippar med kön kan alltså vara motsägelsefulla inom samma individ. Kan man då inte bara bestämma att en av egenskaperna är överordnad de andra, att det finns något som det biologiska könet i sig självt? Jo, det kan man givetvis göra, men det har också konsekvenser. För det första innebär väljandet att det inte är frågan om en naturlig kategori som vi upptäckt, utan just ett val vi gjort. Det biologiska könet är därför en socialt konstruerad kategori.
För det andra innebär ett sådant val att många människor som i dagsläget i samhället betraktas och behandlas som tillhörandes ett kön inte längre skulle räknas dit. Den valda “riktiga” definition av kön skulle alltså komma på kant med den samhälleliga förståelsen av begreppen “kvinna” och “man”. Man kan exempelvis förespråka att vi ska se till just anisogamin när vi delar in människor i kvinnor och män – den kropp som producerar spermier är man, den som har ägg är kvinna. Men det skulle också innebära att människor som föds sterila inte tillhör något kön alls och hårddraget även att människor som “varit” kvinnor slutar ha kön när de inte längre har några äggceller kvar efter klimakteriet. En annan vanlig utgångspunkt är att se till de så kallade “könskromosomerna”, X och Y. På Y-kromosomen sitter vanligen en gen som aktiverar andra gener i en kedjereaktion vilket leder till utvecklingen av olika manliga könsattribut. Men gener kan flyttas mellan olika kromosomer, saknas eller mutera så de slutar ha samma funktioner. Därför kan man ha kromosomuppsättningen XY och ändå utveckla vagina, eller XX och ändå utveckla penis. Det finns även andra kromosomuppsättningar såsom bara en X-kromosom, XXY, XXYY och så vidare. Dessa kan leda till olika utvecklingar och könsorgan som varken ser ut som en typisk penis eller vagina. En del medför olika medicinska problem och andra märker personen kanske aldrig av. Dessa olika varierande fenomen brukar sammanfattas med begreppet “intersex”. Återigen innebär alltså definitionen att någon som av sig själv och det omgivande samhället betraktats som tillhörande ett visst kön “egentligen” tillhör ett annat kön, och många människor täcks inte ens in av uppdelningen “antingen XY eller XX”.
Om man tar de olika biologiska definitionerna av kön på allvar hamnar man alltså i könsindelningar som skiljer sig vitt från hur folk i gemen förstår begreppen.

Hur könas vi i vardagen?
Om nu ingen av dessa biologiska könsdefinitioner svarar mot de kategorier som av samhället betraktas som kön, vart kommer då denna samhälleliga uppfattning ifrån? Är den helt slumpmässig, tagen ur luften? Förvisso har den samhälleliga idén om vad kön är och vilka kön som finns förändrats genom historien, men uppfattningarna har haft sin grund i människors observationer. Föreställningarna om kön har inte kunnat byggas direkt på evolutionen av anisogami eftersom det inte är något vi kan observera direkt med våra vanliga sinnen. Istället har det varit egenskaperna som är kopplade till anisogami som legat till grund för uppdelningen, egenskaper som vi tidigare konstaterat inte fördelar sig helt tydligt och självklart i två kön. Till dessa observationer kommer såklart ett idémässigt filter som utgår från övrig världsbild som präglats av de rådande samhällssystemen och könsmaktsordningarna. I vår tid är såklart olika vetenskapliga rön också en del av det som formar vår världsbild. Utifrån, och i samspel med, de olika samhälleliga idéerna skapas sedan en könande praktik: Vi behandlar personer som män och kvinnor utifrån en sammantagen bild vi formar utifrån deras kroppsliga attribut och våra samhälleliga föreställningar om hur en man eller en kvinna beter sig, klär sig och så vidare. Även de som menar att kön är en definitiv och naturligt biologisk egenskap betraktar troligen människor runt omkring sig som män och kvinnor utan att först ha undersökt deras könsorgan eller genomfört ett kromosomtest på dem.

Kön och genus
Hur kommer det sig då att idén om det äkta biologiska könet är så stark även inom vänstern? En bidragande faktor är antagligen uppdelningen mellan kön och genus som populariserades av andra vågens feminister på 70-talet. Medvetenheten om att det som i samhället betraktats som könsbundna egenskaper inte var givna av naturen utan socialt skapade, beskrevs som könsroller. Att sättet vi behandlar människor utifrån deras kön och de förväntningar och krav som ställs på oss formar ett socialt kön frånskilt det biologiska. På denna grund kunde man framgångsrikt förstå och kritisera olika ojämlika könsnormer och därmed möjliggöra kamp för att förändra dessa. Samtidigt lämnade denna uppdelning “fältet fritt” för idén om en oföränderlig biologisk könsessens, djupare och mer “äkta” än de socialt skapta könsrollerna och debatter kom istället att fokusera på vilka egenskaper som kunde härledas till kön respektive genus. Den här uppdelningen ifrågasattes också senare av queerteoretiker som till exempel Judith Butler som menar att vi aldrig kan betrakta och förstå en biologiskt kroppen och ett biologiskt könet objektivt. Istället kommer vår syn präglas av de föreställningar om kön och sexualitet som vi bär med oss och som är insocialiserade redan utifrån den språkliga uppbyggnaden av begreppen. Det är alltså ett argument för att vår förståelse av det biologiska könet är socialt konstruerat. Detta är en viktig kritik, men från ett annorlunda perspektiv än att de olika definitionerna av det biologiska könet i sig själva är konstruerade och motsägelser varandra, som togs upp tidigare i texten.

Erfarenheter och identiteter
Om kön är socialt konstruerade, hur ska vi då förhålla oss till kroppsliga erfarenheter? Ett argument som ibland lyfts i feministiska sammanhang emot att inkludera transkvinnor i kategorin kvinnor är att de inte delar samma erfarenheter som ciskvinnor. Det är såklart riktigt att många kroppsliga erfarenheter i stor utsträckning delas inom det egna könet men inte inom det motsatta, då delar av de könande processerna är baserade på kroppsliga egenskaper. En del erfarenheter delas därför också främst av ciskvinnor och saknas hos transkvinnor. Samtidigt är inte heller alla erfarenheter inom gruppen ciskvinnor entydiga. Erfarenheter av patriarkalt förtryck mot kvinnor kommer se olika ut beroende på dessa kvinnors övriga grupptillhörigheter och åtskilda egenskaper. I ett politiskt perspektiv får man då fråga sig när det är produktivt att fokusera på skillnaderna och när man istället bör samla sig kring det gemensamma. Att de som tillhör kategorin “hetrosexuella ciskvinnor som växt upp i en småort, flyttat till en större stad, utbildat sig på högskola och nu jobbar inom skolväsendet” delar mer likartade erfarenheter mellan sig än vad de gör med gruppen “kvinnor” i stort är till exempel mycket troligt. För den sakens skull är det inte ett bevis på att det är det alltid är rimligt att organisering sig på basis av den mindre gruppen.
En annan fråga är om det verkligen kan anses tillhöra ett kön enbart utifrån att man identifierar sig som det. Även detta beror på vilken av de olika könsdefinitionerna man använder. Att man på något sätt skulle kunna överbevisa en persons egna uppfattning av sitt kön och valda definition är orimligt. Om vi ser till hur människor generellt könar och behandlar andra kan vi konstatera att det varierar, men att det inte finns något som omöjliggör att vi eftersträvar självidentifiering som den främst avgörande faktorn. Ibland framställs det också som att transpersoners könsidentitet skulle grunda sig i någon sorts lättvindigt val, en uppfattning som framstår som fördomsfull och direkt dum med hänsyn till den verklighet som transpersoner i allmänhet genomlever.

Politiska slutsatser
För det första: att kategorin kön kan förstås på många olika sätt och att de alla i någon mån är konstruerade innebär också att vi som politisk rörelse kan välja vilka förståelser av kön vi vill främja och att vi aktivt kan försöka omforma kategorierna “man” och “kvinna” för att främja jämlikhet och kamp mot patriarkatet. För det andra: att förstå könande processer i samhället som det som i praktiken delar upp oss i män och kvinnor innebär att även om kategorierna är konstruerade är de inte meningslösa. De kategorier av män och kvinnor som skapas i de könande processerna möjliggör en ytterst verklig könsmaktsordning. De är inte heller slumpmässiga, då de könande processerna tar en mängd biologiska och sociala egenskaper som sina utgångspunkter. För de tredje: de är helt ovidkommande att diskutera ifall transkvinnor/män är “äkta” kvinnor/män eller inte, ciskvinnor och cismän är inte heller äkta kvinnor/män. Det finns inga “äkta” kön över huvud taget – bara konstruerade. Hur vi väljer att förhålla oss till de könande processerna i samhället är ett politiskt val och vi kommer inte hitta ett facit i biologin. Vill vi välja att ett exkluderande förhållningssätt måste det som minst kunna motiveras utifrån vilka positiva politiska effekter det skulle få och även stå i proportion till vilka negativa effekter det får för de som då exkluderas.

/ Emil Andersson

Lästips om biologiska kön
Sex itself av Sarah S. Richardson
Sexing the body av Anne Fausto-Sterling