Hur radikal är radikalfeminismen?

Radikalfeminismen har blivit utskälld och hånad, både från antifeminister och feminister. Samtidigt behövs radikalfeminismens analys av en sexualiserad könsmaktsordning mer än någonsin i dessa #metoo-tider. Hur kan vi rädda barnet från att kastas ut med badvattnet?

Är radikalfeminismen fortfarande radikal? I dagligt tal är det inte ovanligt att radikalfeminism används som ett paraplybegrepp för att beskriva en revolutionär, vänsterorienterad feminism och ställa den mot både liberal feminism och mot så kallad särartsfeminism eller biologism. Detta trots att radikalfeminism på betydande punkter skiljer sig från andra vänsterorienterade feministiska rörelser, såsom marxistisk feminism.

De senaste åren har en allt oftare hört radikalfeminismen beskrivas som en mossig relik som omhuldas av vita ciskvinnor och som är föga lämpad att beskriva de olika förtryck som kan drabba en och samma kropp i en rasistisk, kapitalistisk och funkofobisk värld. Framförallt har radikalfeminismen kommit att förknippas med transfobi. ”TERF” (”trans-exclusionary radical feminist”) är ett ord som frekvent riktas mot både akademiska feminister och feminister på sociala medier med stora plattformar. Det har blivit en term som trots prefixet trans-exclusionary ofta använts i det närmaste synonymt med rätt och slätt radikalfeminist.

Men hur ska då denna inriktning, som är så kontroversiell inte bara bland konservativa kvinnohatare utan även bland feminister, förstås? Radikalfeminism associeras ofta med en viss generation, 70-talets feminism, även om inriktningen har många yngre anhängare. Även om en sådan tidsbestämmelse givetvis är förenklande så är det en ganska logisk punkt i historien att koppla strömningen till. Det var en tid när kvinnor fått formella rättigheter men var plågsamt medvetna om att dessa inte eliminerade förtrycket mot dem. Det var också en tid när vänsterrörelserna var starka men där kvinnorna ofta blev varse att ”deras” frågor sågs som ”splittrande” sidospår istället för en central del av kampen, eller viftades bort med förklaringsmodellen att kvinnoförtryck var ett ont som skulle försvinna i och med störtandet av det kapitalistiska samhället.

Ur detta föddes ett behov av att beskriva hur könsmaktsordningen genomsyrar varje aspekt av mänskligt liv och hur vi organiserar vårt samhälle och mellanmänskliga relationer, från hushållsarbete till sex. I och med detta kom även de delar av kapitalismen som på ett särskilt sätt ansågs reproducera kvinnoförtryck, som porrindustrin (som dissekerades utförligt av till exempel Catherine MacKinnon och Gail Dines) och skönhetsindustrin, att sättas under en särskild lupp. Även studier av kulturproduktion, och hur i princip all sådan ansågs befästa kvinnors underordning, eller helt radera kvinnor, blev en viktig del av analysen. Bland de centrala verken finns bland annat Kate Milletts Sexual Politics från 1970. Denna tar upp flera litterära verk i den västerländska kanon, som D.H Lawrence, Norman Mailer och Sigmund Freud och analyserar dem och deras betydelse ur ett genusperspektiv.

Att könsmaktsordningen präglar och organiserar i princip varje del av vår tillvaro innebär däremot inte med nödvändighet att den är den enda maktordningen som gör det, eller ens att den alltid tydligt går att renodla och urskilja från andra. Detta är en insikt som delas av många radikalfeminister. Dock finns ändå risken att en dylik analys resulterar i blinda fläckar för hur olika förtryck samverkar och villkorar olika kvinnors liv. Vilket också har skett i vissa radikalfeministiska analyser och därmed gjort att radikalfeminismen kommit att ses som en feminism för vita kvinnor och som dessutom inte tillräckligt hög grad tar hänsyn till de materiella villkor som kapitalismen och klassamhället sätter upp.

Den högst relevanta föresatsen att ge analysen av könsmaktsordningen samma legitimitet som till exempel den marxistiska analysen av kapitalismen har också ibland lett till försök att applicera teorier om andra maktordningar rakt av. En sådan strategi, hur lockande den än är, kan dock resultera i jämförelser som osynliggör de som drabbas av flera olika former av förtryck, eller i värsta fall reproducera detta förtrycks tankefigurer. Det är detta som händer i det klassiska (eller ökända) citatet av Yoko Ono om att ”Kvinnor är världens n-ord” (”Woman is the n-word of the world”).
Förutom att användandet av n-ordet (som i det ursprungliga citatet givetvis skrivs ut) kränker och alienerar många svarta kvinnor osynliggör det också effektivt att många kvinnor i sin vardag utsätts för både rasism och misogyni. Här har postkoloniala och antirasistiska feminister som Angela Davis, bell hooks och Gayatri Chakravorty Spivak med sina texter gjort ovärderliga insatser för att synliggöra hur rasism, sexism och klass samverkar. De har visat att även om de radikalfeministiska verktygen för att analysera på vilka sätt kvinnor förtrycks just i egenskap av kvinnor är viktiga, till och med omistliga, så är det i många kvinnors levda erfarenhet omöjligt för dem att urskilja vad ett förtryck börjar och det andra slutar.

Hur är det då med transfobin, det som kanske oftast brukar anföras mot radikalfeminismens tankegods? Varför riskerar det radikalfeministiska teoribygget att landa i transfobi, något som det alltför ofta har gjort? Svaret går att finna i en syn på kön och kropp som i grunden är central för en socialkonstruktivistisk, progressiv syn, men som har förvridits till en intolerant och exkluderande syn på de kvinnor som är bland de mest utsatta i patriarkatet: transkvinnor.

Socialkonstruktivismens syn på kön kan förenklat sammanfattas i Simone de Beauvoirs berömda uttalande om att man inte föds till kvinna utan blir det. Detta blivande sker genom att individer utifrån sina genitalier tillskrivs ett kön som de sedan socialiseras in i. Den radikalfeministiska förståelsen av kön innebär vidare att de två binära könen man och kvinna i själva verket inte är något annat än två hierarkiskt placerade positioner i en könsmaktsordning där de som tillskrivs positionen män är strukturellt överordnade de som tillskrivs positionen kvinna. Av detta följer att kön i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara helt obsolet som kategori. Men samtidigt som kön såsom begreppet förstås i vårt samhälle inom radikalfeminismen beskrivs helt och hållet som en konstruktion, så är ändå de genitalier som är grunden för denna indelning centrala i förtrycket av kvinnor eftersom deras reproduktiva förmåga exploateras och kontrolleras i patriarkatet.

Detta är anledning till att en del radikalfeminister sett sitt teoretiska bygge hotat av transpersoner, vilka hävdar en identitet som inte stämmer överens med den de tilldelats vid födseln utifrån genitalier. Om kön inte finns, går det då att hävda en autentisk könsidentitet bortom den position en tillskrivs av samhället? Detta har med rätta kallats elitiskt navelskåderi i en verklighet där transkvinnor misshandlas, mördas, begår självmord och i hög grad exploateras inom den sexhandel som radikalfeministerna i övrigt bjudit ett så stridbart motstånd. Ännu värre är de konspirationsteorier värdiga den värsta typen foliehattar som gör gällande att transkvinnor är män som ”infiltrerar” gruppen kvinnor i syfte att ytterligare kunna exploatera kvinnor sexuellt och kulturellt.

Är detta alltså en återvändsgränd? Vad göra med en feministisk tankemodell som inte tycks värna de mest utsatta kvinnorna? Och är konsensus kring exakt vad könsidentitet innebär absolut nödvändig för att kunna föra en radikal, samhällsomstörtande feministisk kamp? Trots att många av de mest transfobiska uttalandena som yttrats från inomfeministiskt håll har kommit från personer som kallar sig radikalfeminister, finns det goda skäl att inte begrava denna tankeströmning ännu, att inte kasta ut barnet med (det transfobiska) badvattnet. Skribenten och debattören Maria Ramnehill skriver i sin bok Ett transfeministiskt manifest att emedan kön enligt hennes uppfattning är helt och hållet en konstruktion, så gör samtidigt den hegemoniska ställning som den binära tvåkönsmodellen innehar att kön blir den lins som vi tolkar en stor del av våra upplevelser kring den egna identiteten. Att trans är ett sätt att uppfatta diskrepanser i tillvaron och transition ett sätt att försöka åtgärda desamma innebär inte att det är det enda sättet eller att det är en upplevelse som inte skulle kunna påverkas av ett samhälle som förstod kön på ett annat sätt eller inte ens hade kön som kategori. Men det innebär inte heller att transpersoners upplevelser av hur deras identitet skaver mot världen är mindre verkliga än cispersoners. Radikalfeministen Fanny Åström skriver i ett blogginlägg från 2013: ”Det är så pass långt kvar innan det postpatriarkala samhället ens kommer på fråga, och fram till dess så existerar det faktiska skillnader i den upplevda könstillhörigheten. Att utifrån någon slags ideologisk definition av kön och könstillhörighet förneka människors upplevelse av sig själva och tvinga dem att leva på ett sätt de inte önskar uppfattar jag som väldigt förtryckande. Jag utesluter inte att folk ändå skulle vilja korrigera i ett postpatriarkalt samhälle, men jag känner att det är ganska mycket av en ickefråga. Jag tror i alla fall att i ett postpatriarkalt samhälle så kommer människor som idag har överskridande könsidentiteter, fysiskt eller psykiskt, inte att ses som något konstigt, helt enkelt eftersom ’könsidentiteter’ inte kommer att existera på det sättet.”

Inte heller behöver en med nödvändighet acceptera att könsmaktsordningen skulle vara mer grundläggande i vårt samhälle än till exempel rasism eller fristående från kapitalismen för att använda den som ett verktyg för att beskriva och förstå hur kvinnor förtrycks just i egenskap av kvinnor.

Radikalfeminismens syn på hur könsmaktsordningen genomsyrar alla aspekter av mänsklig samvaro och därmed i princip gör det meningslöst att tala om fria, individuella ”val” känns relevant att påminna om i ett feministiskt samtal som just nu präglas av ett individualistiskt perspektiv där allt som kan tillskrivas detta ”fria val”, från heterosexuell tvåsamhet till fillers och porr ska bejakas och anses empowering.

Utan klasskamp, antifascistisk kamp och kamp mot transfobi och funkofobi blir inte feminismen frigörande för några andra än vita ciskvinnor. Men radikalfeminismens insikt om att förtrycket mot kvinnor, alla kvinnor, just för att de är kvinnor inte med automatik skulle upphöra om andra förtryckande maktordningar kastades över ända är en central och omistlig del av den feministiska kampen.

/ Anna Remmets

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.