Under de senaste månaderna har repressionen ökat mot de solidariska mötesplatserna i Rom. Nu står de feministiska sociala centren på tur. Men en feministisk stad låter sig inte vräkas.

Piazza Campidoglio den 23 januari 2018. På trappstegen till det monumentala Campidoglio, som idag huserar Roms kommun, ligger nymålade banderoller med feministiska budskap. Om bara några timmar ska ett möte äga rum mellan det kommunala transportbolaget Atac och kommunfullmäktige och stämningen ute på torget är upprörd. Den här måndagen har hundratals personer samlats för att protestera mot den vräkningsoffensiv som pågår mot stadens feministiska mötesplatser. Aktivister från kvinnojourer och sociala center runtom i staden turas om att tala i mikrofonen. På marken ligger en turistkarta uppslagen över Rom och gula post it-lappar märker ut alla de sociala verksamheter som nu riskerar att vräkas.

– Det spelar ingen roll om det är bostadsbolaget Ater, kommunen eller transportbolaget Atac – de följer alla samma logik. I lagens namn vill de sälja ut varenda en av stadens feministiska sociala mötesplatser, säger Tania i mikrofonen. Hon är aktiv i en av Roms kvinnojourer som nu efter närmare 20 års verksamhet riskerar skulder på omkring 50 000 euro till bostadsbolaget Ater.

Attacken mot de feministiska mötesplatserna är inget isolerat fenomen, utan rör i själva verket merparten av de sociala centren i Rom – en historia av självförvaltning som går mer än 25 år tillbaka i tiden. De senaste åren har repressionen hårdnat i staden. Strax innan nyåret 2016 skickade kommunen ut hundratals brev med hot om vräkningar, rättsliga förfaranden samt anklagelser om betalningsskulder. I samband med breven blev en tidigare juridisk överenskommelse, en så kallad delibera från 1995, plötsligt uppriven. Deliberan innebar att övergivna platser i staden kunde övertas för att förvaltas i socialt syfte och i en självorganiserad verksamhetsform, utan att för den skull finansieras med offentliga medel. I juni 2016 blev Virginia Raggi från det populistiska partiet Femstjärnerörelsen vald till borgmästare. Alltsedan valet har hon varit frånvarande i diskussionen om allmänningar. Trots massiva demonstrationer och protester har hon vägrat dialog med rörelserna i staden. Nu under våren har turen kommit till de feministiska sociala centren, som plötsligt varslats om vräkning. Det är nätt och jämnt fem veckor kvar till valet den fjärde mars och stämningen i Rom är spänd.

Demonstrationen på Campidoglio fortgår till rytmen av trumorkestrar och färgsprakande performances. Under kvällen lyckas slutligen en delegation från den feministiska rörelsen Non una di meno ta sig in i kommunhuset och avbryta förhandlingarna. Men trots att det är stadens framtid som diskuteras i rådssalen står borgmästare Virginia Raggis stol tom.

Casa internazionale delle donne

Några dagar efter demonstrationen på Campidoglio besöker jag Kvinnornas internationella hus, Casa internazionale delle donne. Den sandstensfärgade byggnaden ligger alldeles intill floden Tibern i stadsdelen Trastevere och är Roms äldsta feministiska mötesplats. Byggnaden har alltid varit en plats för kvinnor. Den uppfördes ursprungligen på 1600-talet som ett kloster, och kom efter Italiens enande på 1870-talet under en kortare period att fungera som ett kvinnofängelse. Under slutet av 1980-talet ockuperades byggnaden av feministiska rörelser. Några år senare erkände kommunen det feministiska projektet och byggnaden legaliserades. Men under åren har feminister vägrat att betala höga hyror och kommunen vill nu inkassera uppemot 8 000 euro från den självorganiserade rörelsen.

Rosanna Marcodoppido tar emot mig i receptionen. Hon har som av ett under lyckats hinna med bussen i Roms kaotiska kollektivtrafik och har andan i halsen. Om bara en timme ska en debatt om surrogatmödraskap sätta igång på övervåningen och förberedelserna i huset pågår för fullt. Rosanna leder mig genom en ljus korridor. Fotografier och demonstrationsaffischer kantar väggarna. Somliga ser helt nya ut fastän de är över femtio år gamla. Vi går ut på innergården och Rosanna pekar mot en av husfasaderna.

– Den där byggnaden var en gång i tiden ett kvinnofängelse. Det här har alltid varit en plats som sett den obskyra och smärtsamma sidan av kvinnors liv, säger hon och fortsätter:

– Under åren har det inte varit lätt att styra den här platsen. När vi började kom vi från alla möjliga antirasistiska och feministiska rörelser, men genom möten och demonstrationer var vi tvungna att konfronteras med varandras olikheter och ena oss. I den här magnoliaträdgården planerade vi till exempel en av de största demonstrationerna för rätten till abort. Det är en rättighet som vi fortfarande måste kämpa för.

Idag är Rosanna Marcodoppido 75 år och har varit politiskt engagerad i hela sitt liv. Alltsedan 1974 har hon varit aktiv i UDI, Unione Donne in Italia, en kvinnoorganisation som uppstod ur det antifascistiska motståndet i Italien under andra världskriget. På den tiden kallades organisationen Gruppo difesa delle donne. De var partisaner som slogs för kvinnors rösträtt och rättigheter, liksom för att förändra den italienska konstitutionen. Men idag är Rosanna också aktiv i rörelsen Non una di meno.

– Non una di meno är en ny feministisk rörelse. Den erkänner viktiga praktiker inom feminismen; praktiker som också utgår från feministers egna erfarenheter, önskningar och rädslor för att skapa ett politiskt förändrande projekt. De har ett intersektionellt perspektiv och är på ett sätt mer uppmärksamma än feminismen på sjuttiotalet. De pratar om genus, transfeminism och postkoloniala perspektiv, säger hon.

Rosanna menar att det är viktigt att förstå att Non una di meno också arbetar på internationell nivå.

– Strejken den 8 mars utlystes av den feministiska rörelsen i Argentina, och Non una di meno är ju den italienska översättningen på Ni una menos. De stödjer den feministiska kampen i Kurdistan och var ute på gatorna under strejken för rätten till abort i Polen. En rörelse med kontakter världen över.

Rosanna menar att ett viktigt avsnitt i Non una di menos program är det som handlar om skolan. Som lärare har hon alltid arbetat feministiskt i låg- och mellanstadieskolan.

– Skolan är fundamental för att skapa politiska subjekt. I skolan har jag arbetat mot stereotyper och ofta använt sagor för att få unga att tänka om kring könsroller. Jag har själv två söner och har alltid velat bryta traditioner.

Vi går upp på övervåningen och Rosanna beklagar att hon inte har tillgång till nycklarna.

– Innanför den här dörren finns ett unikt historiskt arkiv över kvinnors kamp i Italien. Vi kallar det archivia.

Arkivet består av ett bibliotek och värdefull dokumentation från andra världskriget och framåt; affischer och bulletiner, tidningar och brev, filmer och radioprogram, akademiska avhand- lingar och ett alldeles unikt fotoarkiv. Arkivet är öppet på bestämda tider och det är möjligt för besökare att göra fotokopior och låna hem material.

– Alltför ofta har kvinnors historia glömts bort i historieskrivningen och det som intresserar oss är att rekonstruera historien. Om vi inte har någon medveten anknytning till historien blir vi sårbara subjekt, säger Rosanna.

Lucha y Siesta – kamp och vila

Alldeles intill tunnelbanan, på gatan Lucio Sestio i det tättbefolkade arbetarkvarteret Tuscolano, ligger det feministiska kvinnocentret Lucha y Siesta. Den gamla stationsbyggnaden från tjugotalet hade stått övergiven i närmare 15 år när aktivister år 2008 beslöt sig för att ockupera platsen. Nu är platsen en av många fastigheter som riskerar att säljas ut av det kommunala transportbolaget Atac, som driver kollektivtrafiken i Rom. Detta trots att det bara finns fyra fungerande kvinnojourer i staden, som har närmare tre miljoner invånare. En stenlagd väg leder in till en rymlig och lekinbjudande trädgård. Michela tar emot mig i ett av gårdshusen, som vanligtvis fungerar som mottagning och sekretariat.

– När vi ockuperade för tio år sedan funderade vi länge på vad platsen skulle heta. Men svaret fanns hela tiden mitt framför ögonen på oss! Gatan här intill heter Lucio Sestio, och vi bestämde därför att platsen skulle heta ”Lucha y Siesta”. Det betyder ”kamp och vila” på spanska.

Kamp och återhämtning är också vad som kännetecknar Lucha y Siesta. Här finns en jourmottagning för kvinnor som utsatts för våld och platsen erbjuder skyddat boende för ensamstående kvinnor med barn. Michela menar att det är viktigt att mottagningen hålls öppen på bestämda och regelbundna tider. Det är enkelt att hitta till platsen eftersom den ligger anslutning till tunnelbanan. Hon menar att kvinnojourer ofta annars är belägna på avlägsna och isolerade platser.

– Vi vill att de som kommer hit ska ha lätt att komma ut, att arbeta och röra sig fritt. Vi ligger i centrum i det här kvarteret. Hur ska vi kunna hitta en plats som denna? En plats som ligger i anslutning till tunnelbanan, som har en trädgård och plats för verkstäder och lekrum för barn? Det här är en verksamhet som man inte kan stänga in i ett kontor eller ens i en lägenhet.

Michela visar mig runt i huset. Här finns ett nyinrett bibliotek med böcker från golv till tak, ett större rum där det ordnas föreläsningar men där det också tränas och hålls yogapass. Här finns ett lekrum där kollektivet Polietro bedriver verksamhet för föräldrar och barn i alla åldrar, men också en syateljé och verkstad. I trädgården på baksidan står två nybyggda klätterställningar. Michela berättar att de kom till under Lucha y Siestas barnfestival i september.

– I trädgården brukar vi under sommaren arrangera filmvisningar och festivaler. Genom olika kulturella initiativ och projekt har vi blivit en referenspunkt i kvarteret. För oss har det alltid varit fundamentalt; att hålla platsen öppen och tillgänglig.

Michela berättar att det idag bor 14 kvinnor och 6 barn i huset.

– Vi tar hand om kvinnor i alla åldrar och det är inget hinder om de har barn. Vi försöker att se till att rummen inte står tomma. När någon lämnar huset flyttar någon annan in. De som kommer hit är dels kvinnor från kvarteret men också från hela Rom och många har migrantbakgrund. Det är också vanligt att kvinnor redan varit på andra statliga kvinnohus, men fortfarande inte har möjlighet att försörja sig själva och har behov av stöd.

Michela berättar att det inte finns någon fast tidsgräns för när man måste lämna huset. Det finns de som stannat i tre-fyra år och andra som stannat i ett halvår. Det finns också två rum i huset som alltid står tillgängliga för akuta nödsituationer.

– När kvinnor kommer till oss försöker vi se vilka behov som finns; om det handlar om legal rådgivning, psykologiskt stöd eller att få kontakt med socialtjänst. Det här är ett självförvaltat och ockuperat kvinnohus vilket ju innebär en lite annorlunda situation; ansvar och frihet på samma gång. Det är en plats där du som kvinna måste aktivera dig för att delta och för att sköta platsen. En plats som skapas och sköts av de som bor här tillsammans med aktivister, säger hon och fortsätter:

– Många av de kvinnor som migrerat tvingas glömma bort sin tidiga historia för att anpassa sig till vad de hittar i Rom. De måste kanske söka andra arbeten. Men vi försöker uppmuntra alla önskningar, att man till exempel ska kunna jobba med vad man gjort med förut.

Michela berättar att många av projekten är initierade av de boende själva. Så förhåller det sig exempelvis med syateljén på innergården – ett projekt som pågått i snart två år. Projekten har utvecklats och blivit allt fler under de senaste åren. Efter mer än tio års verksamhet har Lucha y Siesta byggt upp ett nätverk av relationer med olika föreningar och kvinnojourer runt om i staden.

– Vi har möte en gång i veckan, där vi beslutar om de olika projekten. En gång i månaden har vi också enskilda möten med kvinnorna som bor här för att utarbeta personliga handlingsplaner, säger hon.

– Snarare än volontärer skulle jag kalla oss som arbetar här för aktivister. Här finns fyra psykologer, två advokater som arbetar med legal rådgivning och flera utbildade socialarbetare. Men verksamheten är helt självfinansierad och vi som engagerar oss har också arbeten utanför den här platsen, och många kommer hit på eftermiddagar och kvällar.

När vi kommer in på frågor om framtiden blir Michela allvarlig. Lucha y Siesta har alltsedan början krävt att de ska tas bort från listan över de byggnader som Atac vill sälja ut. De önskar att kommunen istället kunde öppna en dialog om socialt deltagande.

– Här finns ett projekt som fungerar sedan tio år. Femstjärnerörelsens kommunstyre säger att det inte går att ta bort den från listan på grund av lagliga hinder. Men vi säger att det inte är en slump att platsen ligger på den här adressen och förslaget de gett oss att flytta härifrån känns avlägset för oss. Vad skulle byggas här istället? En stormarknad eller en parkering? Det här var från början en fastighet tillhörande Atac, som driver kollektivtrafiken i staden, och borde därför tillhöra de som bor här.

Det finns – precis som Non una di meno lyfter fram i sitt program – olika former av institutionellt våld. En form av våld är att motarbeta och förringa den kunskap som byggts upp under lång tid på platser som Casa internazionale delle donne och Lucha y Siesta – sociala verksamheter som präglas av självbestämmande och frigörelse från patriarkalt förtryck. Lucha y Siesta, Casa inter- nazionale delle donne, kvinnojouren Centrodonna L.I.S.A och kvinnocentret Dalia är några av de platser i Rom som just nu riskerar vräkning.

När jag lämnar Lucha y Siesta har det hunnit bli mörkt. I den hårt militariserade tunnelbanan är människor på väg hem från sina arbeten. Om bara en månad är det återigen dags för åttonde mars och mobiliseringen inför strejken har börjat. Viktigare än någonsin blir det nu att visa att gatorna tillhör en feministisk rörelse – och ingen tänker lämna tillbaka några nycklar.

/Julia Lindblom

FAKTARUTA:

Vad är det egentligen som skett i Italien de senaste två åren? Den 25 november 2016 slöt tusentals feminister från hela landet upp i en demonstration för att synliggöra våld mot kvinnor, queer- och transpersoner. Dagen efter den massiva demonstrationen påbörjades arbetet med organisera rörelsen Non una di meno, inspirerad av Ni una menos i Argentina. Hundratusentals kvinnor i Argentina, och över hela Latinamerika, beslutade sig för att gå ut i strejk i protest mot kvinnovåld den 19 oktober 2016 med slagorden ”Ni una menos” (inte en färre). Strejken var en omedelbar reaktion på kvinnomorden, feminicidio (den argentinska brottsrubriceringen för kvinnomord) men också våldet som ligger i avsaknaden av aborträttigheter eller det ekonomiska våld som ligger i att nedvärdera kvinnors arbete. Den 8 mars 2016 fick den globala kvinnostrejken enormt gensvar i landet och hundratusentals feminister i Italien tog till gatorna. Under årets gång har Non una di meno haft arbete på lokal nivå och regelbundet kallat till stormöten i olika städer runtom i Italien. Rörelsen har utarbetat en feministisk handlingsplan som presenterades i höstas den 25 november. Programmet består dels av ett politiskt manifest men också tolv konkreta politiska förslag till hur samhällsinstitutioner och rörelser kan omformas feministiskt inom olika områden. Ett av dessa avsnitt rör rätten till självorganiserade sociala center och hur dessa bör präglas av feministiska praktiker.