”Nu har jag lärt mig att säga ifrån”

Mina Dennert startade Facebook-gruppen #jagärhär med att bjuda in 20 vänner. Idag har gruppen 60 000 medlemmar och har vunnit Rättvisepriset. Brand möter Mina för att få konkreta tips om hur vi kan käfta emot på nätet.

Hur tänkte du när du startade #jagärhär?
– Jag kände mig ofta ensam när jag argumenterade på nätet. Jag hoppades att det var fler som tyckte det var fel med hat, och trodde på rättvisa, men att de var tysta. Det är det här med de godas tystnad. De som sprider hat är så högljudda och engagerade. Många andra säger ingenting, och jag såg att det var hög tid att göra det nu. Jag hade själv börjat säga emot, men känt mig ensam och ofta tänkt: jag orkar inte mer! Jag är 40 år nu, ska jag behöva bemöta rasism och sexism hela livet, tar det aldrig slut?

Hade du startat kampanjer tidigare, eller jobbat med liknande saker?
– Jag hade jobbat inom integrationsprojekt, men det var snarare ”hands on” det vill säga möten med människor. Nu tänkte jag att det här skulle vara en lätt grej som alla kunde göra. Bara ta en nattvandring på nätet varje kväll och hitta var det förekom hat och visa att vi också var här. Utan att behöva ge sig in i hetsiga debatter om ”jag har rätt, du har fel.” Från början tänkte jag att det räckte med att skriva hashtaggen #jagärhär.

Så du startade en facebookgrupp.
– Från början bjöd jag in 20 kompisar. De sa: åh, jättekul, och så startade vi. Men jättelänge var jag ganska ensam med att kommentera. Många var med i gruppen, men utan att gå in och kommentera. Det är ganska vanligt, att folk vill stödja bra initiativ men inte vara den som skriver. I augusti 2016 hade gruppen växt till 2 000 personer, men vi var fortfarande bara två personer i snitt som kommenterade varje dag. Då sa jag till alla att, hallå, vi måste bli mer aktiva!

Och då började det röra på sig.
– Ja, efter det och efter Trumps valvinst så har det hänt något. Det satte verkligen igång folk. Vad vi gör är att vi går in på Facebook-trådar och säger till att vi är här. Vi går dit hatet är. Vi har hittills inte gått in i privata trådar, men vi uppdaterar strategierna hela tiden. Många av de privata trådarna blir idag väldigt stora och där förekommer extremt hatiska länkar och förtal. Det händer alldeles för ofta att privatpersoner lägger ut bilder på någon helt okänd person de har fotat på bussen och säger att den har gjort något.

Vad tror du har gjort att #jagärhär blivit så stort?
– Jag är själv otroligt engagerad i detta. Jag svarar alla och har föregått med gott exempel genom att jobba väldigt hårt. Jag skrev också en del debattartiklar i början och tillsammans i gruppen skrev vi ett öppet brev till Facebook som fick en del uppmärksamhet. Det handlar också om att leva som man lär. Vi ska inte gå in i drev eller polarisering. Vi ska aldrig hetsa mot andra människor. Vi ska inte bråka sinsemellan. Idag är vi 60 000 medlemmar, men alla granskas när de går med.

Wow, hur hinner du med detta?
– Vi är flera som gör det. Alla är granskade därför att vi vill ha det trevligt i gruppen, vi vill inte ha in troll och inte ha konflikter och tjafs. I gruppen ska man kunna känna sig trygg och prata fritt, och vi ska veta att ingen i gruppen går ut och sprider hat.

Har du märkt skillnad då? Är det så att tonen ändras när ni går in i en diskussion?
– Ja, man märker skillnad. För det första så ser andra som läser att det finns olika åsikter. De tänker att ”jag kanske inte bara ska svälja allt det där negativa folk skriver.” Det är viktigt att vi är där. Säg att barn går in och läser vad folk tycker om ett visst ämne eller en artikel, då ser de något annat än hatet.

Men det är inte så att rasisterna ändrar åsikt?
– Jo, det har hänt. Vi får mail av folk som skriver ”jag vill inte vara sån här längre” och ”jag ångrar mig, jag förstår inte varför jag har hållt på så här.” Det har hänt förvånansvärt ofta. Den stora skillnaden är alla som har ändrat ton efter att de gått med i gruppen. De flesta som är ute efter riktiga samtal inser ju att deras argumentation blir bättre om de tar bort ordet idiotjävel. Men man har varit så frustrerad så det har inte varit fokus på det tidigare. Nu känner de flesta av oss mindre ensamma och utsatta och åtminstone jag själv blir inte arg lika lätt när vi är många. Vi har gjort ett stort avtryck, ofta i diskussioner kan man se att folk skriver ”nu kommer snart #jagärhär.” De har också börjat flytta på sig och stänga sina grupper. Samt lagt JÄTTEMYCKET energi på att stoppa oss. De smutskastar oss och mig, sprider teorier om att jag är utskickad av regeringen, klipper ut citat från andra näthatare och säger att de kommer från oss.

Har du några konkreta tips på strategier för nätaktivism?
– Rösta upp varandras kommentarer. Det skjuter ner hatet till botten. Man kan gilla upp en kommentar så den hamnar högst. Folk kanske läser tio kommentarer, inte fler, så det är mycket effektivt. Om du ser någon du känner som sprider hat, sexism och rasism, så kan du ringa eller skicka ett privat meddelande. Det kan vara mer effektivt än att börja debattera offentligt vilket ibland förvärrar situationen. Om du möter hat på din egen sida: ta bort det! Börja inte tjafsa utan ta bort. Om du blir deppad, gå bara in i de kommentarer som taggats #jagärhär och läs dem. Så får man energi att fortsätta. Samt: var många! Det är viktigt att inte ge sig ut där helt själv.

Hur många är många?
– Fem personer räcker. Eller, egentligen räcker det med två. Huvudsaken är att du får stöd av någon. Det är två kommentarer vi får hela tiden från medlemmar. Den ena är, fy fasen vad skönt, jag har varit så ensam. Den andra är: nu har jag lärt mig att säga ifrån. Nu säger jag ifrån i fikarummet också!

Intervjuad av Kajsa Ekis Ekman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *