Sveriges största flyktinghjälp startades inte över en natt

Tusentals flyktingar passerade under några höstmånader det sociala centret Kontrapunkt i Malmö. Samtidigt var platsen ett nav i EU-migranternas kamp. Brand har träffat två av de aktiva för att prata om en minst sagt intensiv period.

Under hösten rörde sig många flyktingar från bland annat Syrien och Afghanistan mot Europa i hopp om ett bättre liv. Många kom ända till Ungern och Grekland, men den humanitära katastrofen i gränslägren fick dem att söka sig vidare. Nätverk av aktivister och volontärer runt om i Europa hjälpte flyktingar genom att ordna transporter, transitboenden, mat och vatten. Första anhalten i Sverige var för många Malmö. Det sociala och kulturella centret Kontrapunkt öppnade i början av september dörrarna till ett tillfälligt boende för de flyktingar som kom. Samtidigt var de engagerade i stödarbetet för romska EU-migranter i Malmö. Två solidaritetsarbeten som kom att bemötas väldigt olika från myndigheterna. Brands Samira Ariadad träffade Johanna och Sofie från Kontrapunkt för att prata om det sociala centret som bedrev Sveriges största flyktinghjälp.

Berätta om er och vilken roll ni tagit i flyktingmottagandet.
Johanna: Vi har bistått med 17 000 övernattningar från september till mitten av december, i samarbete med Muslimska församlingen. 3 500 av dessa övernattade hos församlingen och resten hos oss. I Sverige sökte nästan 100 000 personer asyl under den här perioden så nästan 17 procent kom till oss.

Sofie: Under de mest intensiva perioderna serverade vi 1 000 portioner mat om dagen. Vi har försett flyktingar med kläder, hygienartiklar och viss asylrådgivning samt enklare sjukvård. Under en period organiserade vi bussresor till Stockholm för dem som ville åka vidare dit.

Malmö stads mottagande öppnade den 8 oktober, exakt en månad efter att den stora vågen flyktingar började komma. Då hade vi redan haft 10 000 övernattningar. Det är siffrorna på det vi gjort som myndigheterna inte gjorde.

Varför beslöt ni er att organisera ett flyktingmottagande?
Johanna: Vi vill ju förändra samhället, skapa ett annat samhälle. Det är anledningen till att vi startade Kontrapunkt från första början. Vi försöker skapa den förändring vi vill se. Folkets engagemang ska vara det centrala. Sverige är inte en demokrati idag, det finns ingen aktiv levande demokrati utan deltagandet är passivt. Kontrapunkt arbetar med att skapa de strukturer vi vill se. Dels genom exempel på hur det kan vara och att aktivt göra det samhället inte lyckas med. Samtidigt som vi kritiserar staten för vad den gör fel.

Vad var reaktionen från malmöborna?
Sofie: Generellt tycker jag att det som når oss är övervägande positivt. Väldigt lite kritik når ju oss i direkt. Vi har blivit överväldigade av responsen från malmöborna. Nu plötsligt sker det ju insamlingar på olika kulturlokaler som Babel och Moriskan. Det som inte synts utåt lika mycket är skolbarn som sålt kakor och skänkt pengarna eller företag som har samlat in donationer på sina julfester.

Har era aktiviteter lyckats sätta press på politikerna? Fick solidaritetsarbetet med romer och flyktingar olika respons från dem?
Johanna: När det kommer till romerna har vi arbetat mer aktivt med att försöka få till möten med ansvariga politiker och tjänstemän. Förvaltningar, chefer, anställda och politiker ända upp till kommunstyrelsens ordförande. Vi har inte bara fört fram kritik utan också lämnat konstruktiva förslag. Vi har även organiserat manifestationer, demonstrationer och protester. Det är ju ett sätt vi jobbar på. Vi har ambitionen att vara med och bidra med lösningar på problemen vi lyfter. Det är upp till dem att säga ja eller nej till våra lösningar.

Reaktionerna har varit radikalt annorlunda beroende på om vi pratar om flyktingar eller romer. De kontakter vi haft med Malmö stad har generellt varit konstruktiva och förstående i flyktingfrågan men inte när det gäller romers rättigheter. Det har inte varit så mycket repression mot flyktingboendet på grund av att vi varit ett transitboende. De har typ sagt att det är jobbigt att staden inte klarar det och skönt att andra gör det. Men när det kommer till romerna har det varit 100 procent repression, politikerna har varit ovilliga att diskutera och velat avsluta mötena så fort som möjligt. De har sagt att det inte finns pengar och att det finns en principiell ovilja mot att skapa en boendelösning för romer i Malmö.

Har grannskapssamarbetena betytt mycket för Kontrapunkt?
Johanna: Det har underlättat att det här området har förståelse för alla flyktingar som kommer. Den stora majoriteten är ju det själva eller har familjer som migrerat hit.

Sofie: Moskéerna har ju öppnat för flyktingar. I och med att det är blandat både shia och sunnimuslimer här har de känt sig trygga, de vet att det finns en moské fem minuter härifrån. Det har kommit många växlingskontor som har erbjudit bra kurs till flyktingar, resebyrån har hjälpt folk som vill boka returbiljetter. Sammansättningen i området har definitivt påverkat vad vi kan göra. Det har också bidragit till vår säkerhet. Det finns ju inga rasister som tar sig till detta område. Att vara både flyktingboende och vänster hade kunnat vara en dödlig kombination annars.

Hur har samarbetet mellan olika organisationer fungerat?
Sofie: Det har ju tillkommit många intressanta samarbetspartners. Främst Muslimska församlingen men även de hemlösas tidning Faktum, Läkare i världen, Centrum för sociala rättigheter, Asylrättsstudenterna, Föreningen Hem och Romska kulturcentret. De har sett vad vi gör och kommit in i samarbetet med en vilja att tillsammans göra det vi gör bättre. Istället för att traggla på i samma spår och nästan motarbetar varandra genom att kämpa om samma resurser. Kontrapunkt har också blivit del av ett nordtyskt nätverk av asylgrupper. Det är ett samarbete som vi tänker jobba vidare på. Där handlar det om att dra lärdomar av andras erfarenheter och dra nytta av andras kompetens. I och med att vi kan erbjuda boende har vi också haft möjlighet att bjuda in aktivister att komma hit och dela med sig av sina erfarenheter.

Har det funnits konflikter mellan organisationerna?
Johanna: I vissa fall. En gång handlade det om meningsskiljaktigheter och att både de och vi var utarbetade. I andra fall handlade det om olika syn på vilket förhållande man ska ha till kommunen och myndigheter. Vi såg ett problem med några nystartade grupper som Refugees welcome som inte hade erfarenhet men ändå tog på sig att sitta i möten med myndigheter och prata för alla. Myndigheterna har ofta strategin att välja ut en god organisation för att slippa samarbeta med andra. Därför behöver vi en politisk analys av vad vi vill och hur vi ska göra det.

Är det den analysen som skiljer välgörenhet från politisk verksamhet?
Johanna: Ja, vi tycker att Refugees welcome accepterande myndigheternas strategi. De ser det inte så och håller inte med oss. De har tagit rollen av att vara en volontärorganisation åt myndigheterna. Där skiljer vi oss åt. Vi engagerar människor för social förändring, de gör det för att hjälpa myndigheterna och täcka ett behov som finns. Vi anser att det går att göra utan att göra myndigheternas jobb åt dem.

Träffar inte den kritiken er också, att ni gör myndigheternas jobb?
Johanna: Det kan hända att resultatet blir så under en period, men avsikten är att skapa legitimitet för vårt arbete, vår organisation och ett sätt att politiskt förändra samhället. Att vara en kontaktyta. Då blir solidaritetsarbetet ett medel att uppnå något annat, det är inte bara ett mål i sig. Är det så att våra strukturer är bättre och mer demokratiska, då får vi ersätta samhällets strukturer. På så sätt är det i högsta grad politiskt och revolutionerande att sätta folks behov i fokus och tillgodose dem demokratiskt – på ett sätt som engagerar folk.

Sofie: Här blir det inte som så ofta i annan politisk aktivism, att det är svenskar som engagerar sig för andra. Det är svårt för folk att förstå att någon både kan vara flykting och delaktig i de saker som hjälper både dig själv och andra.

Vad har höstens verksamhet inneburit för de aktiva medlemmarna och organisationen i helhet?
Sofie: Många av de aktiva medlemmar som själva kommit som flyktingar tidigare har de nu fått testa att vara organisatörer, att leda arbetet för att de har en unik kompetens som andra kanske saknar. De kanske har varit rädda att ta den rollen tidigare men nu har det varit det självklara valet. Både när det kommer till folk som varit engagerade tidigare, men också romerna. Organisatörsrollen har varit enklare att ta på sig än i andra organisationer. Vilket stärkt organisationen mycket.

Johanna: Organisationen som helhet har fått en boost internt. Vi har sett vad vi är kapabla att göra och varför det varit viktigt att vi gjort det vi gjort innan, som lett fram till att vi kan göra det vi gör nu.

Sofie: Generellt tror jag att många fått se styrkan i organisering. Folk pratar om deltagande på ett helt annat sätt än tidigare. Innan har folk snarare sagt att de vill hjälpa till, nu säger de oftare att de vill engagera sig.

Vad har ni att erbjuda dem som vill organisera sig?
Johanna: Det är ju ingen nyhet att människor i Sverige är trötta på politik och längtar efter förändring, det märker man ju på stödet till Sverigedemokraterna. Men alternativen är små organisationer som inte klarar av att fånga upp folk eller politiska partier som säger att de vill något men inte kan erbjuda någon annan konkret praktik för den som vill engagera sig än att klistra kuvert eller dela flygblad. Folk längtar efter något annat. Man vill påverka samhället, få en gemenskap och tillhöra ett kollektiv, se förändringen och göra skillnad. Jag tror det finns ett enormt behov och längtan efter att engagera sig och skapa ett bättre samhälle tillsammans.

Sofie: Just att vi har så olika verksamhet, gör att människor möts på ett sätt som de inte hade gjort annars. Man ser rent konkret att vi tjänar på att organisera oss tillsammans på olika sätt.

Johanna: Det löper ju genom allt. Men att väldigt konkret jobba med flyktingarna och romerna under samma tak har skapat många samarbeten och insikter.

Hur har ni klarat det höga tempot och arbetsbördan?
Johanna: Jag är ändå förvånad över hur få det är som har lämnat, pausat eller bränt ut sig på grund av den stora arbetsbörda och negativa upplevelser. Det är ingen som bränt ut sig enbart av detta utan det har då funnits med sedan tidigare. Om vi hade haft fler organisatörer och samordnare så hade vi kunnat ta hand om folk bättre. I stort är det dock ett förvånansvärt positivt resultat.

Vilka tips har ni för att bygga en fungerande infrastruktur utan att bli utbrända?
Johanna: Det behövs en tydlig långsiktig vision, att veta vart man är på väg. Inse att man behöver bygga strukturer och fokusera på det. Och verkligen försöka lägga tid och energi på att kunskapsutjämna, delegera och lära ut. Att bygga organisatörer, ledare i den positiva bemärkelsen, i betydelsen människor som klarar av att engagera andra, delegera, förmedla organisationens vision, klara av att jobba med andra, våga ta ansvar. Generellt vill vi inte sätta igång med något om vi inte har förutsättningar för det. Men vi försöker göra konstanta analyser av förutsättningarna. Vissa grejer kan bara starta om förutsättningarna finns, andra behöver man starta för att förutsättningarna ska uppstå.

Samira Ariadad är en del av Brands redaktionskollektiv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.