Uppsvinget av jihadistiska grupper väcker frågan om hur den oppositionella politiken dramatiskt kunde skifta från en sekulär vänster som utmanade politisk islam, till en extrem islamism. Samtidigt bjuder kurdiska rebeller hårt motstånd och etablerar självstyre i ett krigshärjat Syrien. Rojavas kantoner påminner om zapatisterna och visar på en progressiv väg i Mellanöstern.

För inte särskilt länge sedan fanns det många radikala och vänsterorienterade rörelser i Mellanöstern. Från Kabul till Palestina stod radikala organisationer och rörelser i frontlinjen i kampen mot auktoritära regimer, reaktionära religionsuppfattningar och imperialistiska krafters dominans. Var är dessa rörelser nu? Hur kan den yngre generationen ha ändrat inställning, från att kritisera Islam till att uppmuntra dess mest extrema tolkning? Alla vi som önskar en annan framtid för regionen bör ställa oss dessa frågor. Svaret på frågorna har rötter som går tillbaka till den koloniala historien och imperialismen. De i väst som andäktigt följer etablerad medias rapportering om Islamiska statens brutala frammarsch i Irak och Syrien bryr sig inte om att förstå vilken roll som deras egna regeringar spelar i denna kaotiska situation. Dessutom porträtterar etablerad media folket i denna region som fanatiker, uppdelade i sektartade religiösa och etniska grupper som inte kan samexistera och som inte respekterar mänskligt värde.

Ett århundrade av förtryck och dominans
För att förstå Mellanösterns nutida historia bör man leta efter den huvudsakliga orsaken bakom uppgången av dessa reaktionära grupper. Denna är dold i kolonialmakternas politik från början av 1900-talet fram till i dag. Det har snart gått hundra år sedan det så kallade Sykes-Picot-avtalet slöts 1916. Avtalet delade upp Ottomanska riket i artificiella nationalstater och inledde ett århundrande av kolonial dominans. Detta åtföljdes av korrupta regeringar i händerna på oljeherrar som i sin tur kontrollerades och stöttades av imperialistiska makter. Under kalla kriget intensifierades kontrollsystemet för att förhindra Sovjetunionens inflytande i området. Som en följd av detta inledde regimerna vid makten ett korståg mot vänstern. En massiv våg av repression, arresteringar och massakrer av vänsteraktivister och intellektuella i området – särskilt under 1970- och 80-talen – hade oåterkalleliga effekter på de sociala rörelserna. Vänsterorganisationer stängdes ner, tiotusentals medlemmar av vänsterpartier, fackföreningar och studentorganisationer mördades under 1980-talet i fängelser i Iran, Turkiet, Irak, Syrien, Egypten och andra länder i området. Många fler blev dömda till långvariga fängelsestraff och av dem som överlevde blev flertalet tvingade att lämna sina hemländer och söka säkerhet i exil.

Under denna period började jihadistiska grupper sin frammarsch. De fick stort stöd från västmakter på grund av den viktiga roll de spelade i att sudda ut alla spår från den politiska vänstern. Mujaheddin i Afghanistan är ett av många exempel på detta. Efter ockupationen av Afghanistan och Irak har dessa grupper fått ytterligare legitimerad närvaro och status hos folket, som de som kämpar mot ”utländska inkräktare” och ”otrogna”.

Nyliberal islamism
AKP-regimen i Turkiet har betraktats som den ideala versionen av en ”moderat” islamisk stat med nyliberal ekonomisk politisk. De kunde både utnyttja folks ilska mot västvärlden och fungera som bärare av den globala kapitalismen i regionen. Den turkiska regimen har framställts som modellen för Mellanösterns framtid, vilket har hjälpt dem vinna mer makt och självförtroende i sin strävan efter en ledande roll i det sunnimuslimska samhället. Men denna ledande roll har bara lett till mer ödeläggelse och sekteristiskt våld mellan sunniter och shiiter. Den turkiska regeringen har ända sedan början av inbördeskriget i Syrien spelat en nyckelroll i att förvärra konflikten. Detta genom att göra Turkiet, framför allt de södra provinserna som gränsar till Syrien, till en övergångsplats för extremister från hela världen på väg till Syrien. Förutom att erbjuda en trygg hamn för (aspirerande) jihadister, har Turkiet anklagats för att ge logistiskt och militärt stöd till jihadistiska grupper som ISIS och Al-Nusra.

I dagsläget har den “moderata” islamska agendan endast lyckats med ett fortsatt förtryck och en marginalisering av den sekulära och vänsterinriktade oppositionen. Protesterna i Gezi förra sommaren representerade det turkiska folkets frustration över regeringens nyliberala agenda och det brutala nedslaget av dem är ett allvarligt exempel på repressionen av vänstern.

Det råder mycket små tvivel om att jihadistiska grupper är ett omedelbart hot i denna region. De förstör inte bara varje spår av civilisation: ännu mer skrämmande är hur de trivialiserar värdet av mänskligt liv och lämnar död och förstörelse bakom sig var de än går. Frågan om ”vad som bör göras” för att stoppa detta handlar inte bara om att hoppas på en bättre framtid – det kräver en omedelbar reaktion. Ur ett bredare perspektiv är det dock uppenbart hur dessa grupper är en del av en större problembild. Varje alternativ till den nuvarande situationen måste därför innebära en förändring för alla dem som lider av förtrycket och våldet från jihadistiska grupper, regimer och imperialistisk styre.

Rojava – ett motståndsfäste
Kurdernas historia associeras ofta med de oräkneliga upproren mot det systematiska förtrycket från nationalstaterna som kontrollerar deras land. Ända sedan brittiska och franska kolonialister skapade nationalstater efter det Ottomanska rikets fall har Kurdistan varit uppdelat mellan fyra länder: Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Sykes-Picot-avtalet nekade kurdernas rätt till sitt eget land. Detta ledde till årtionden av massaker, förtryck och assimilation. Kurdernas språk blev förbjudet, deras rättigheter förvägrades dem, de blev fördrivna från sitt land. Människor som behöver mat och medicin i den kurdiska delen av Syrien kan inte få någon hjälp av sina familjer på andra sidan gränsen. De syriska rebellerna har fått merparten av sin militära utrustning genom Turkiet, men gränsen mellan de två kurdiska områdena har stängts, och många nya militärkontroller har byggts.

Som tidigare nämnt sker i Syrien just nu en mycket skrämmande uppvisning av historiska strategier i att söndra och härska. Därför är det nödvändigt för vänstern att hitta alternativ och flytta fram sina positioner. Med övertygelsen om att de mest realistiska alternativen kan uppstå på de mest oväntade platser, är Rojava-området i Syrien exempel på en annan utveckling. Kurderna i Syrien har visat på sin förmåga och vilja att hitta en annan väg att gå. Sedan intensifieringen av konflikten i Syrien har den kurdiska rörelsen, ledda av PYD, tagit kontroll över den största delen av kurdiska områden i landet. PYD tillkännagav i november 2013 att de var redo att förklara självstyre och att anta en konstitution.
Den folkliga revolutionen i Rojava innebar skapandet av ett autonomt område. Detta är delat i tre självstyrande kantoner: kantonen Cizre (Al-Jazeera) förklarade sig självständigt 21 januari 2014, följt av kantonen Kobane 27 januari och kantonen Efrin den 29 januari. Den kurdiska rörelsen vägrade att bli en del av inbördeskriget i Syrien och menade att deras militära styrkor endast skulle användas för självförsvar. Dessa tre kantoner har varit under hård attack från IS och visat prov på ett mycket starkt motstånd.

Alternativet? Kurdiskt självstyre i Syrien
Håller Rojava på att bli Mellanösterns Chiapas? Denna fråga ställer jag mig alltid när jag hör berättelser från detta område, som är en liten låga hopp i allt kaos. Även om kurder, strikt akademiskt, inte kan betraktas som ursprungsbefolkning så är deras status och politiska situation jämförbar med några av dessa grupper i Latinamerika. Det finns likheter mellan dessa rörelser i strävan efter ett autonomt styre, att bygga folkförsamlingar, framhärdandet av jämställdhet samt den anti-imperialistiska och anti-auktoritära ideologin. Även insisterandet på ekologisk hållbarhet och respekt för alla levande varelser samt vikten av självförsvar visar på likheter mellan Rojavarevolutionen och den Zapatistiska rörelsen i södra Mexico. Rojavas självstyrande kantoner har formulerat en grundläggande konstitution. Denna håller på att bli genomförd i samtliga kantoner och är en demokratisk överenskommelse mellan alla partier i Rojava.

De har utan tvekan en bit kvar innan det ideala samhället är uppnått och rörelsen menar att den fortfarande genomgår en uppbyggnadsfas. Samtidigt har Rojava varit hänsynslöst isolerat och marginaliserat. Västerländsk media, inklusive den alternativa, har i stort förbisett deras motstånd eller i varje fall misslyckats med att uppmärksamma det. Kurderna har inte fått den solidaritet och det stöd som de förtjänar.

Rojava kan vara alternativet eftersom det visar på en potentiell form av självstyre som innebär ett fungerande mönster av samexistens mellan alla kulturer och trosuppfattningar i området, utan att neka rättigheter hos någon av dessa. Rojavas erfarenheter av autonomi kan vara modellen för demokratisk konfedralism i Mellanöstern, där varje område har rätt till självbestämmande och självstyre. Dessutom har kvinnor en framträdande roll i att driva på denna utveckling. Hevi Ibrahim, ledaren av kantonen Efrin, är ett av många framstående exempel på detta.

Rojavas alternativ är vare sig ett fantasifoster eller utopiskt. Det har redan bevisat sin genomförbarhet i de praktiska lösningar och vardagliga praktiker som presenteras i konstitutionen. Faktum är att Rojava framstår som det mest realistiska, demokratiska alternativet på den mest oväntade platsen. Att uttrycka solidaritet med revolutionen i Rojava är därför en mycket angelägen uppgift för oss som bryr oss om Mellanösterns framtid.

/ Sardar Saadi

Sardar Saadi är en Torontobaserad aktivist och doktorand i antropologi.
Översättning: Linn Spross

Ordförklaringar:
Mujaheddin: Islamistiska gerillasoldater som bekämpade den Sovjetiska insatsstyrkan under det afghansk-sovjetiska kriget 1979-1989.
Al-Nusra: Salafistjihadistisk milis i Syrien. Är en gren av al-Qaida.