Det är första maj och i Mellanöstern blåser revolutionära vindar. Så skrev Brand 2011. Den arabiska våren blev ett samlingsnamn för folkuppror på olika platser och i olika länder. Tahrirtorget i Egypten blev symbolisk för motståndet. Fyra år senare skriver vi om vad som hände efteråt. Brand träffar Mohammed Fazslashemi, professor i islamsk teologi för att förstå händelseutveckligen efter arabiska våren, reda ut begreppen och diskutera debatten om politisk islam.

Det började som en gnista. Sedan spred sig det sig om en löpeld. Det gick snabbt. Arabiska våren började som en motreaktion mot orättvisor. Det var inget planerat uppror men spred sig fort och gav ringar på vattnet. Det grundade sig i ett djupt uppdämt missnöje och det fanns förutsättningar för upproret att snabbt växa sig större. Folkupproren gav dramatiska effekter och det ingen förväntade sig hände. Tunisiens diktator flydde och statsapparaten föll samman, berättar Mohammad Faszlashemi. Folkupproret i Tunisien kom att kallas för Jasminrevolutionen och inspirerade andra uppror i Mellanöstern och Nordafrika. Även i Egypten tvingades diktatorn Mubarak lämna ifrån sig makten.

Mohammad Fazlhashemi understryker att situationen i dessa länder var ohållbar. I mitten av 2000-talet varnade internationella organ för att inkomstklyftorna och fattigdomen i regionen var mycket stora. Makthavarna saknade även folkligt stöd. Sedan 1990-talet hade det förekommit stora protester och arbetarstrejker i bland annat Tunisien och Egypten. Den arabiska våren grundade sig på en frustration över samhälleliga orättvisor och makthavarnas bristande legitimet hos befolkningen.

När överraskingssmomentet efter upproren var över formades konflikter som gick över i låsta lägen. Gamla supermakter, EU, USA och Ryssland började blanda sig i, samt regionala stormakter som Saudiarabien. Diktaturernas fall skapade ett maktvakuum. Efter arabiska våren har presidenter störtats och uppror slagits ner. Framväxten av reaktionära rörelser kan ses som en motreaktion mot arabiska våren.

– Misslyckandet i Egypten i och med militärkuppen 2013 gav vind i seglen för militanta grupper som hånskrattade åt Muslimska brödraskapet. I 83 år hade det Muslimska brödraskapet kämpat mot diktaturen men ett år efter deras maktövertagande kom motståndet att växa fort. Dagen efter militärkuppen gick bin Ladens efterträdade al-Zawahiri ut och sa ”Vad var det vi sa?” Det fanns inget förtroende för den demokratiska modellen.

Det vi ser idag med reaktionära gruppers framväxt kan förstås som en motreaktion mot demokratisk utveckling och en misstro mot att med folklig majoritet komma till en beslutsfattande position och forma islamistiska partier, menar Mohammad Fazlhashemi.

I dessa länder har det funnits en stark repression från makthavarna vilket har gjort det svårt för oppositionella politiska rörelser att växa. Detta har inneburit att religiösa rörelser och moskéer har haft en viktig roll som traditionella mötesplatser för att samla och organisera proteströrelser. Men det innebär också att politiska arenor har kunnat domineras av en enda röst. Mohammad Fazlhashhemi menar att Libyen är ett exempel på detta. Gadaffi slog systematiskt sönder samhällsinstitutioner och rörelser.

– Vad ser vi nu efter hans fall, efter 40 år av maktinnehav, är ett inbördeskrig där den tidigare klantraditionen blir allt mer uppenbar. Inbördeskriget är ett krig mellan klaner, mellan landsändar och olika politiska grupperingar med diverse religiösa visioner. I de samhällen och länder där man systematiskt har slagit ner allt motstånd, mobilisering och samhällskritik har de religiösa samfunden blivit väldigt starka. Avsaknaden av övriga politiska rörelser har skapat fritt spelrum för olika typer av reaktionära religiösa grupperingar.

Detta är också en avgörande skillnad i händelseutvecklingen i Egypten och Tunisien. Muslimska brödraskapet vann valet och menade att om man vunnit valet så var det fritt fram att göra vad man ville.

– De utgick från en tanke om att the winner takes it all. De ville genomföra sina reformer oavsett de protester som fanns. Men i grannlandet Tunisien var Ennahdapartiet mer inriktade på kompromiss. Man får inte glömma att det fanns en stark fackföreningsrörelse i Tunisien som spelade en mycket viktig roll i detta, säger han. Det blev en annorlunda utveckling på grund av att arbetarrörelsen haft möjighet att existera.

Mohammad Fazlhashemi använder begreppet politisk islam som ett paraplybegrepp för rörelser som är inspirerade av islam för att skapa en ny samhällelig styrelseform som ska prägla allt ifrån ekonomisk politik, rättsväsende och kultur. Men han understryker också att det finns klara skiljelinjer. Partier och rörelser har olika syn på hur man ska komma till makten men också på vad man ska göra när man har kommit till makten.

– Det råder en kamp om tolkningsföreträde mellan olika inriktningar om hur kampen mot diktaturerna bör föras. Salafismen, en typ av bokstavstrogen islam, fungerar som en motpol och konkurrent till andra inriktningar av politisk islam som muslimska brödraskapet. De finansieras av politiska intressen som inte vill att muslimska brödraskapet ska får för stor makt i regionen. Därför kallas ibland salafistiska partier för kungarnas parti, eftersom de understöds av de regionala stormakterna. Salafism är en kompromisslös bokstavstroende inriktning, där det är lätt att man glider från en puritansk religiös uppfattning till militant jihadism. Ur denna kittel som är salafismen växer militanta grupperingar upp som svampar ur marken.

Dessa rörelser kallas ibland för radikala eller extrema islamistiska rörelser. Men Mohammad Fazlhashemi menar att det behövs andra termer för att skilja detta från andra typer av politiskt islamism. Skillnaden ligger inte i hur religiösa dessa rörelser är, utan snare vilka medel och mål som används.

– Kärnan i militant jihadism är en strävan efter homogentitet. Det finns likheter mellan dessa reaktionära rörelser och de reaktionära rörelserna som är på frammarsch i Europa. Man går mycket hårt åt det som anses avvikande. För att skapa homogenitet krävs auktorietet och hård kontroll. Man vill skapa en likhet i tanke, i tal och i kläder och därför är man väldigt intolerant mot det som inte passar in i detta. För rörelser som IS har religionen en legitimerande effekt. Eftersom de rör sig i en muslimsk kontext är de så illa tvungna att hämta legitimetet ur religionen. Man använder sig av religion för att det är det bästa sättet att rekrytera folk, även från europeiska förorter. Centralmakterna har kollapsat och dessa grupper framstår som en ny maktfaktor. Det handlar i allra högsta grad om ett politiskt spel. Grunden till IS militära framgångar ligger i rekryterandet av gamla generaler från Irak ur Saddam Husseins armé. När tillfället gavs skapade de en allians med IS. Den döde diktatorns soldater var väl tränade och kunde hantera tunga vapen. På så vis slog man ihop sig med soldater som hade en annan bakgrund än reaktionär islamism. Gamla sekulära Baath-partister kunde ingå i en ultrareligiös gruppering eftersom de delade målet att få makt i denna region.

Mohammad Fazlashemi menar att det är viktigt att tala om islamismer i plural och framhäver komplexiteten. Men debatten har blivit allt mer polariserad. Det finns en kolonial historia i Mellanöstern. Länder styckades upp av kolonialmakter vilket skapade articifiella nationsgränser, och en sådan kolonial historia använder till exempel IS. Men även i väst finns en vilja att skapa två motpoler, mellan det som anses progressivt och sekulärt mot det bakåtstävande och religiösa. Den västerländska världsbilden utgår från en polaritet som framställer den musliska världen som De Andra och framhäver sin egen progressivitet och demokrati.

Ett exempel på denna polarisering är debatten som kom i spåren av attacken mot Charlie Hebdos tidningsredaktion den sjunde januari i år. Mohammad Fazlhashemi menar att det snabbt skapades två olika sidor, de som fördömde attacken och hyllade satirteckningarna, och att eventuell kritik mot dessa teckningar misstänkliggjordes som ett ställningstagande mot yttrandefrihet och demokrati. Denna polarisering innebar att ett tredje alternativ misstänkliggjordes, nämligen att både slå emot IS och fördöma attentantet, men också kunna rikta kritik mot och inte acceptera rasistiska satirteckningar. Ställningstagandet formulerades som att man antingen var för eller mot demokrati.

Ytterligare ett exempel är hur islamofobisk retorik framställer personer och föreeteelser som uppfattas som muslimska som något väsensskilt, som inte anses höra hemma. Islamofobin uttrycker muslimer som en enhetlig grupp, som de andra, kontra den västerländska gruppen. Det finns dessutom en trakassserande praktik, med misshandel, hatbrott, brandattentat mot moskéer och diskriminering av muslimer. Detta går inte att blunda för, oavsett vad man tycker om begreppet islamofobi. Det finns många muslimska tänkare som kritiserar delar av Koranen eller tolkningar av densamma och man kan inte gärna kalla dem för islamofober. Återigen framhäver Mohammad Fazlhashemi vikten av komplexitet.

– Den muslimska kontexten är inte enhetlig, och det är inte heller den västerländska.

/ Mohammed Fazslashemi intervjuad av Linn Spross