Shabane Barot läser Svetlana Aleksijevitj

Känslor och känslighet kopplas ofta ihop med kvinnlighet, svaghet och irrationalitet. Känslor är något som måste hanteras och kontrolleras. I politiska sammanhang pratar vi om att känslor är viktiga för mobilisering. Känslor av gemenskap eller ilska. Men vi är också rädda för känslorna. Känslor är oberäkneliga och farliga. Vi säger att nazismen och fascismen växer genom att manipulera människors känslor.

Populärvetenskapen pratar om ”reptilhjärnan” som platsen där känslorna bor. Det är reptilhjärnan som ”ger signaler till flykt eller anfall och delar in människor runt oss i vänner eller fiender”, som det till exempel står på Systembolagets hemsida. Hjärnforskningen menar också att känslor är just något primitivt, som uppstod tidigt i hjärnans evolutionära utveckling.

Men hur mycket av idéerna om hur känslor fungerar är påverkade av ideologi? Vad kan vi lära oss av känslorna? Kan känslorna ge oss kunskap inte bara om en person, utan om samhället? Författaren Svetlana Aleksijevitj kommer från Vitryssland. Hon har i trettio år arbetat med ett projekt som heter Utopins röster – historien om den röda människan. Projektet består av fem böcker. Aleksijevitj har intervjuat hundratals människor i forna Sovjetunionen om olika historiska och politiska händelser.

En av böckerna heter Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den handlar om de kvinnliga soldater som stred för Sovjetunionen under andra världskriget. Vilka minnen och upplevelser, erfarenheter och drömmar har de haft?

Aleksijevtij försöker skriva ”känslolivets historia”. Hon menar att den vanliga militärhistorien fokuserar på att förstå helt andra saker. Den handlar om strategiska dokument, generaler och vapen. Genom att prata med kvinnliga soldater ger Aleksijevtij röst åt en grupp som inte fått höras i berättelsen om kriget.

Intervjuerna handlar ibland om samma saker och ibland om helt olika saker. En person berättar hur hon vid sexton års ålder av ideologiska skäl rymde hemifrån för att bli soldat. Hon var övertygad antifascist och ville slåss. Någon annan berättar om hur hon använde grankottar som papiljotter i skyttegravarna. En tredje beskriver hur den tyska säkerhetspolisen Gestapo torterade henne.

I flera hundra år framåt kommer historien försöka förstå: Vad var egentligen detta? Vad var det här för slags kvinnor? Var kom de ifrån? Kan ni föreställa er den gravida kvinna som kom bärande på en mina? Hon ville ha sitt barn… Hon var förälskad, hon ville leva. Och naturligtvis var hon rädd. Men ändå gick hon där… Hon gjorde det inte för Stalins skull, utan för sina barns. För deras framtida liv. Hon ville inte leva hukande… Inte underordna sig fienden…

De flesta kvinnliga soldater gick frivilligt med i armén. De ville strida, men fick ofta kämpa hårt för att komma till fronten. Efter att krigets tagit slut blev de kvinnliga soldaterna uppmanade att inte prata om sin tid i armén. De hade gjort saker som många tyckte att bara män ska göra. De blev ofta dåligt behandlade när de kom tillbaka hem. De ansågs vara opålitliga kvinnor. De fick dåligt rykte för att de levt på ett sätt som bröt av mot könsnormerna.

Men Aleksijevitjs böcker handlar om mycket mer än kriget. Hon undersöker känslor som något kollektivt. Vad vi känner är beroende av vad andra känner och vilket samhälle vi lever i. Aleksijevitj studerar inte främst Sovjetunionen, hon studerar Sovjetmänniskan, som formades i och överlevde imperiet. Genom att undersöka känslolivet presenterar hon en bild av hela samhället. Aleksijevitj håller fast vid kollektivets perspektiv. De frågor hon ställer är viktiga för alla som vill förstå de komplexa relationer som ett samhälle består av. I stället för att se känslor som primitiva och enkla behöver vi kanske förstå dem som komplexa fenomen: dynamiska, kollektiva, bärare av information och förändring.

/ Shabane Barot