Efter en rad uppmärksammade böcker kring familjeabolitionism, det vill säga idén om att familjen som samhällelig struktur behöver utmanas och avskaffas, handlar Sophie Lewis kommande bok The Liberation of Children om att tänka kring barn som politiska subjekt. Författaren mötte upp Brand på videolänk en sommarkväll / sommardag beroende på sida av Atlanten, för ett samtal om barns plats i patriarkatet och kapitalismen och möjliga vägar mot gemensam befrielse.

Brand: Du har tidigare skrivit om graviditet, barnafödande och familjer, ämnen där barn är centrala. Nu har du skrivit en bok om ”barnens befrielse”, som du kallar det. Vad var det som fick dig att vilja skriva med särskilt fokus på barnen, i jämförelse eller kontinuitet med ditt tidigare skrivande?

Sophie Lewis: I Full Surrogacy Now (2019) skildrade jag hur nya människor produceras och den modell för föräldraskap, byggd på ägande, som strukturerar deras tillvaro efter födseln. På ett sätt stör reproduktion genom surrogat, en tredje part, den här modellen. Men samtidigt verkar det på andra sätt inte störa den alls. Ur ett kapitalistiskt perspektiv ser jag det som en industri som producerar barn, men där vi också kan ana öppningar mot något annat, bortom den koloniala och kapitalistiska familjen.

Något som egentligen finns immanent i våra nuvarande liv och har med omsorg att göra, men som kapitalismen stjäl från oss. Men i den boken rör jag mig inte särskilt långt bortom födseln.

När jag skrev Abolish the Family (2022), pamfletten som följde upp boken, blev det tydligt för mig att de klassiska historiematerialistiska analyserna av familjeformen brukade säga rakt ut att patriarkatet har åtminstone två underordnade befolkningsgrupper, inte bara kvinnorna, utan också barnen. Där finns en 150-årig tradition som ställer barnen mot patriarkatet, som jag menar utraderats idag. Det pågår olika diskussioner om huruvida ”patriarkat” är det bästa begreppet för att beskriva mäns makt i vår tid, men feminister använder det fortfarande väldigt mycket. Det finns en intressant motsägelse mellan det faktum att vi använder ett begrepp som syftar på en relation mellan generationer och släktskap, relationen till fadern, och att vi samtidigt oftast inte sätter det i relation till barn som möjliga subjekt i antipatriarkala uppror. Därför tänker jag att det är ett ämne som har sin egen karaktär, även om det hänger ihop med mina tidigare böcker.

Brand: Om vi tänker på termen som sätter samman ”kvinnor och barn”, så stöter vi på den överallt om vi läser något som är 150 år gammalt. Idag har det blivit mer sällsynt, men vi stöter fortfarande på det i vissa kontexter, som när det gäller krigföring och militarism. Där är den patriarkala ideologin fortfarande i en sorts renare form.

Sophie Lewis: Exakt, och statsvetaren Cynthia Enloe har gjort det till ett enda ord, ”kvinnorochbarn”, som hon använder i en teoretisk modell för just ett militaristiskt styrelsesätt. Men i andra sfärer och domäner blir det nödvändigt att konceptualisera patriarkatets privilegierade position som mer genusmässigt obestämd. Kvinnor kan definitivt vara ”pappor” i en patriarkal relation, och inte alla biologiskt manliga föräldrar kan utöva patriarkal makt.

Brand: Är det också uttryck för kvinnors och barns ökade makt efter feministiska rörelsers och barnrättsrörelsers vinster under nittonhundratalet?

Sophie Lewis: Det handlar om en ökad komplexitet i kapitalismens produktion av feminiserade subjekt i de privata kärnfamilj-hushållen. Med det menar jag att vi inte kan förutsätta att hemmafrun nödvändigtvis är kvinnlig. Det finns en ”hemmafruifiering” som går bortom kategorin ”kvinna”. Samtidigt skulle jag säga att det skett förändringar i de relationer som producerar kvinnor och barn som oavlönade arbetare. Antingen arbetar de med att öka det mänskliga kapital som förkroppsligas i dem själva, som barn gör i skolan. Eller med det oavlönade hushållsarbetet, som inte endast men till största delen görs av kvinnor: den sociala reproduktion som gör arbetare biologiskt tillgängliga för lönearbete. Den sociala fabriken, som marxistiska feminister kallade det på 70-talet.

Brand: Organisationer eller debattörer som vill öka barns välmående och livskvalitet pratar i regel om barns rättigheter, ofta i form av FN:s barnkonvention. Du har däremot valt titeln Barnens befrielse. Har det varit ett medvetet val att inte falla in i samma tal om rättigheter?

Sophie Lewis: Till hundra procent. ”Barns rättigheter” eller ”barnrätt” kommer inte att måla upp samma horisonter. Det går kanske att strategiskt kämpa för rättigheter, men de kommer alltid att få en viss ontologi att framstå som naturlig, snarare än att öppna upp möjligheter för blivande.

Barn är ingen lätt kategori att definiera, men jag brukar säga att feminismen inte heller varit beroende av att definiera kvinnor för att kunna röra sig framåt. Såvitt jag känner till är det inom feminismen bara de samtida försvararna av cis-könsidentiteter, ett borgerligt kontrarevolutionärt projekt, som brytt sig om hur ”kvinna” definieras. De tvåhundra åren dessförinnan, eller förmodligen längre, krävde politiska projekt för befrielse från könsförtryck ingen definition. Det är samma sak med kategorin barn. Men när det gäller rättigheter så kräver de alltid definitioner. Det är en typ av ramverk som automatiskt fixerar saker. Vilket blir särskilt motsägelsefullt när det gäller barn, för barn är ju en temporär kategori. Barnet du pratar om är snart inget barn längre.

Det var som ett hot: vi barn kommer fan att ta den här världen ifrån er. Vilket är ett hot som vuxna i kostym tycker sig höra oavsett, de är livrädda för att barnen kommer att förstöra deras samhällssystem och förändra världen.

Jag tänker på när Greta Thunberg pratade i FN i egenskap av barn och hon sade till dem: ”How dare you”, hur vågar ni. Hon sa att saker kommer att förändras ”vare sig ni vill eller ej”. Det var som ett hot: vi barn kommer fan att ta den här världen ifrån er. Vilket är ett hot som vuxna i kostym tycker sig höra oavsett, de är livrädda för att barnen kommer att förstöra deras samhällssystem och förändra världen. Det finns så mycket skuldfylld förnekelse av de brott som de härskande klasserna begått mot de som är nyanlända till den här världen. Men det är en förnekelse som inte känns lika trygg längre. De satte ett barn på scenen för att inge hopp och inspiration, men barnet bad dem dra åt helvete.

Brand: Du nämnde barnens plats i den sociala fabriken tidigare, vilket kanske implicerar att barnen exploateras. Är det något du utforskar i boken?

Sophie Lewis: Det är en fråga jag inte riktigt besvarar i boken. Jag påstår inte att barn i globala nord ska förstås som exploaterade, sen finns det olika modeller för barndom, olika ekonomiska logiker. Det är en helt annan sak i en kontext som Peru där det finns stora fackföreningar för arbetande barn, vissa så unga som sex år. Ser vi på kapitalismens historia så går det även i väst att påstå att en av lönearbetets arketyper är ett åttaårigt barn på ett bruk, vilket ofta glöms bort.

Etymologiskt så flyter de gamla grekiska begreppen för slavar och barn ihop. De samhällena hade också ett överlapp mellan de kategorierna. I västerländsk filosofisk kanon har det funnits kvar en syn på barn som en sorts egendom, vilket än idag dyker upp i rådande lagstiftning.

Jurister som skriver om de här frågorna uttrycker ibland förvåning över hur mycket lagstiftning om föräldraskap liknar egendomsrätt. Så det är inte riktigt en relation som präglas av exploatering utan snarare något som liknar ägande.

Men om vi tänker på barn i den sociala fabriken så är de inte bara en kvasi-ägd tillgång. Det är också en befolkningsgrupp som påtvingas arbete, i synnerhet skolarbete men också obetalt hushållsarbete och så vidare. Om vi håller oss till skolarbetet så blev jag helt övertygad av resonemanget Malcolm Harris för fram i boken Kids These Days (2018), att det är en form av riktigt arbete vars syfte är att generera en sorts mänskligt kapital.

”Löner för skolarbete” brukade vara en riktig paroll. Det finns mängder med bortglömda kampanjer och kamper som handlat om det. Redan på 1920-talet strejkade skolelever i England med krav på lön för skolnärvaro. Samma sak i Chicago, i kvarter med stark kommunistisk organisering. De lokala tidningarna häpnade över hur väl barnen behärskade fackföreningarnas vokabulär, och anklagade kommunistiska föräldrar för att få barnen att se sig själva som arbetare.

Det är också fascinerande att tänka på hur idéer om att ”rädda barn” har gjort en volt, det var inte alls länge sedan västerländska moralister och reformatorer ville att de skulle arbeta. Produktivt arbete ”håller dem borta från gatorna” sades det, sen vände det 180 grader. Vilket är en avgörande vändpunkt i omorganiseringen av den kapitalistiska ekonomin. Jag tror att det är något vi behöver tänka mer kring.

Samma lagstiftare och välgörare som ville att barn skulle arbeta började argumentera för en sentimentaliserad och romantiserad version av barndomen. Men de verkliga, levande barnarbetarna ville i många fall inte bli räddade utan snarare ha egenmakt. Samtidigt som det borgerliga samhället övergav arbete som lösning på problemen med barn så förde barnen själva fram andra krav. Det finns till exempel mycket som talar för att barn ofta genomskådade hur arbete kunde förkläs till utbildning.

Ur kapitalismens perspektiv så fanns det omkring sekelskiftet för många barn som levde relativt fritt från chefskap. Det var vanligt med barn som levde som vagabonder, luffare, tjuvar, gatungar, landstrykare. Och ibland som halvseparatistiska kommunarder, det finns historiska exempel på vad vi kan kalla en sorts barnautonomi. Ta till exempel tidningspojkarna i amerikanska städer, som förresten inte alltid var pojkar. Det var en ansenlig befolkning av fem- till tolvåringar som levde tillsammans, utan vuxen tillsyn.

En sak jag inte kände till innan jag arbetade med boken är att när skolan gjordes obligatorisk så gick de flesta barn redan i skolan. Det liberala narrativet är att skolplikten räddade barnen från fabrikerna, men faktum är att de redan gick i skolan. Skolpliktens funktion var snarare att skapa kategorin skolk, som var oerhört användbar för den kapitalistiska staten när det gällde att disciplinera barn genom att göra dem till föremål för rättsväsendets makt. De låstes in på uppfostringsanstalter, fruktansvärda fängelse-internatskolor. Det är en otrolig nivå på tortyren barn utsatts för under de här anstalternas historia, inte bara uppfostringsanstalterna för kidnappade barn från ursprungsfolk eller för svarta barn, även om de var särskilt usla, utan också anstalterna för vita flickor som typ druckit en öl eller haft sex eller något sådant.

Brand: Den typen av institutioner är väl fortfarande rätt vanliga i USA, typ ”military school”?

Sophie Lewis: Ja, absolut. Även anläggningar för omvändelseterapi för queera barn är som rena tortyrläger. Men det finns ett helt arkiv med fall av anlagda bränder, vilket är den form som barns, framförallt flickors, uppror mot de här anstalterna tog. Mordbrand var fångna flickors favoritsätt att göra uppror på. I början av nittonhundratalet var det så vanligt i USA att det fanns en mängd särskilda beteckningar på den här typen av rebeller. Tidningarna kallade dem till exempel ”eldlöss”, ”tändstickor”, ”tändare” eller ”mordbrandsflickor”.

Brand: Nu börjar vi komma in på handlingsutrymme och kamper. Var tycker du dig kunna se öppningar eller flyktlinjer i riktning mot barnens befrielse?

Det var inte alls självklart att vägarna tillhörde bilarna. En domare som dömde en bilist kunde säga ungefär: ”Varför körde du en mördarmaskin i stål på gatan, där är ju barnen”.

Sophie Lewis: En sak jag tror är intressant att understödja är den aldrig helt avgjorda kampen mellan barn och bilar. Där finns en väldigt stark historia, särskilt i Nederländerna, där mobiliseringar mot motorvägsbyggen har artikulerats utifrån barns behov, för barns befrielse eller för att skydda barn. Det finns rättsfall från tiden då städerna motoriserades som verkligen kristalliserar den antagonismen. Det var inte alls självklart att vägarna tillhörde bilarna. En domare som dömde en bilist kunde säga ungefär: ”Varför körde du en mördarmaskin i stål på gatan, där är ju barnen”. Men det finns också senare exempel. Jag hittade material från 90-talet som visar hur barn i arbetarklassområden utanför Glasgow gick i spetsen för motstånd mot ett vägbygge. De intervjuades av någon snobbig BBC-reporter som frågade om någon sagt åt dem att göra det, men barnen svarade att de ville göra det tillsammans eftersom de ville få de som bygger vägen att förstå att de redan bor där, att de borde få vara med och bestämma om det ska byggas någon väg.

Barnen i Gaza är en annan flyktlinje, att och hur deras motståndskraft finns kvar. Jag tänker också på ”stenarnas barn” under första intifadan, när den ägde rum så kallades den ibland för barnens uppror. Jag läste intervjuer där det togs så för givet att det var barnen som var drivande i intifadan att flera vuxna kände sig tvungna att säga ungefär att ”vi var faktiskt också med”. Men i de intervjuerna uttrycks också att det faktum att det var barnen som visade vägen för kampen var ett misslyckande för de äldre generationerna. Sen finns det något ganska hemskt med den bilden också, att barnen kanske blev ledande delvis eftersom de inte var fullt medvetna om vad de gav sig in på. Det är inget jag vill romantisera.

En sak som jag sett nyligen är ett fenomen som orsakat moralpanik runtom i USA, och som kallas teen takeovers. Det är en trend på sociala medier där ungdomar samlas på offentliga platser. Högern tycker att det är något riktigt skrämmande, vad kan väl vara värre än ungdomar i grupp (skrattar).

En sak som jag sett nyligen är ett fenomen som orsakat moralpanik runtom i USA, och som kallas teen takeovers. Det är en trend på sociala medier där ungdomar samlas på offentliga platser. Högern tycker att det är något riktigt skrämmande, vad kan väl vara värre än ungdomar i grupp (skrattar). Här där jag bor är det så få platser som barn ens får existera på, bokstavligen. Hela stadsdelar har åldersbaserade utegångsförbud. Vad fan är det? Hur kan det få pågå? Det är självklart att barn eller tonåringar gör uppror mot det, med all rätt. Så jag tycker det känns positivt att se så mycket stöd över generationsgränserna för den här trenden, där de tar tillbaka det offentliga rummet.

En ytterligare flyktlinje kanske är rätten att omskapa sitt kön. Jag tänker att rättigheter ändå kan användas strategiskt, som ett verktyg. I boken hade jag egentligen kunnat ägna mig ännu mer åt att analysera varför könad kroppslig autonomi blivit en så avgörande politisk terräng. Jag tänker särskilt på hotet om icke-reproduktion, som är hela sakens outtalade kärna. Ibland kommer den upp till ytan på ett sätt som nästan blir explicit. Den transfoba journalisten Abigail Shrier skrev en bok där omslaget var en liten flicka som hade ett hål på stället hennes livmoder borde vara. Det omslaget är hela poängen, panik över den demografiska kontinuiteten, över fertiliteten, över huruvida barnen kommer att vilja skaffa egna barn. För dem handlar det i förlängningen om stabiliteten för den kapitalistiska samhällsordningen, den vita rasen och nationalstaten.

Vad som också är intressant med Shriers bok är att den egentligen inte ens handlar om transpersoner, utan om hur jävla dumma hon tycker att barn är. Det handlar verkligen om förakt för barn, inklusive författarens beskrivningar av sig själv som barn: ”Tack gode gud att ingen tog mig på allvar när jag var ung och ville ha mindre bröst. Kan ni tänka er? Nu har jag ammat tre barn och det var det vackraste jag gjort. Tack och lov att min pappa sa åt mig att stora bröst är toppen.” Jag är allvarlig, det är precis den nivån. Om och om igen så driver hon med barns begär, tankar, föreställningar, världsåskådningar, uttryckssätt.

Jag tänker att alla barn fångas in i anti-transprojektets disciplinerande nät, som sexualiserar och könar dem.

Jag tänker att alla barn fångas in i anti-transprojektets disciplinerande nät, som sexualiserar och könar dem. Det är en förnyad privatisering av omsorg, genom att stärka föräldrars äganderätt och auktoritet gentemot barnen. Föräldrarättsrörelsen går därför ihop med rörelsen för påtvingat könande. Man inskärper en viss uppsättning reproduktiva begär i vad man felaktigt ser som den kommande generationen. Felaktigt eftersom barn ju inte lever i framtiden, utan här och nu.

Brand: Precis som med andra sårbara grupper så kompliceras idén om barnautonomi av barns behov av skydd, stöd och vägledning i olika situationer som kan vara farliga eller svåra för dem. Att ta hand om barn är också en stark instinkt hos vuxna, om än med oändliga variationer i sina uttryck. Hur ser du på omsorg om barn i relation till barnens befrielse?

Sophie Lewis: Det är inte ett heltäckande svar, men en del av svaret tror jag handlar om att se barns stora behov av omsorg som något som egentligen inte gör dem annorlunda, utan tvärtom förenar dem med vuxna. Vad barn behöver är inte kvalitativt annorlunda, det är bara en kvantitativ skillnad.

Sista kapitlet av Full Surrogacy Now heter ”Amniotechnics” och handlar om hur det alltid krävs både hållande och beskyddande, men samtidigt också självomsorg för att kunna ge och upprätthålla liv åt någon annan. Under själva graviditeten så gäller det också rent biokemiskt, moderkakan är ju där inte bara för fostret utan också för att skydda den gravida från fostret. Jag tänker att det ofta är så med beskydd, att det är tveeggat.

I sin bok This Watery Place (2025) skriver min kamrat Emma Heaney i dialog med det kapitlet. I ett avsnitt som jag tycker är väldigt drabbande skriver hon ungefär att när hon grät över sin nyfödda bäbis, så grät hon även för det barn som du, läsare, en gång var. För att älska ett barn är att älska dem alla, att skydda en är att skydda alla. Mitt barns lukt är alla barn i Gazas lukt. Mitt barns kroppsrörelser är deras kroppsrörelser. När jag böjer mig ner för att lyfta upp mitt barn, lyfter jag dem. På så sätt ger graviditetens sensorium tillträde till hela världshistorien. Det är en psykedelisk passage, nästan religiös. Hon vill att vi ska tänka på hur omsorg om en liten behövande kropp aldrig kan utövas i isolering från alla historiens behövande kroppar, inklusive din egen.

Brand: Det påminner om något man hör sägas ganska ofta, det här om att ”alla barn är allas barn”. Men vi ser många exempel på motsatsen, på svenska finns också uttrycket ”mina barn och andras ungar”.

Sophie Lewis: Det är lustigt att du tar upp det exemplet, för den allra sista meningen i bokens nuvarande manuskript är: ”Eller så finns det kanske inget sådant som någon annans barn”. Och jag kom också dit genom att tänka på det här med uttryck om att ”alla barn tillhör alla”. Under folkmordet i Gaza såg jag många använda en fras av James Baldwin: ”barnen är alltid våra, varenda en av dem, över hela klotet”. Men precis som du säger så handlar det egentligen om en riktning som det strävas mot, och jag tror att det bara är till hjälp om vi förstår den ägande delen som att den upplöser sig själv när den görs universell. Det vill säga, om något tillhör alla så är det en sorts allmänning och inte ett privat ägandeförhållande.

I ett privategendomssamhälle som vårt så är jag försiktig med formuleringar om att ”alla barn är mina”. Jag förstår att det är i poetisk bemärkelse, men vi måste vara noga med att erkänna att barn inte är något som vi äger. De är människor som vi möter. Jag gillar att istället avgränsa frågan och göra en parentes kring huruvida något barn är mitt. Pröva att fråga dig om det finns en sådan sak som någon annans barn. För om man pratar om någon annans ensak, någon annans problem, någon annans unge – det är en etik som vi ganska bestämt kan säga inte förtjänar att kallas mänsklig.

Sophie Lewis är författare och skribent baserad i Philadelphia. Vid sidan av sitt skrivande deltar hon i politiska rörelser och undervisar vid Brooklyn Institute for Social Research.

Viktor Mauritz är medlem i redaktionskollektivet Brand.