Barnet har politiserats på ett intensivt sätt de senaste åren. Frågor kring barns tillvaro, rättigheter och framtid dominerar den politiska dagordningen. Skillnaden på barn och vuxna görs viktigare, liksom skillnaden mellan barn och barn.
Vissa barn ses som oskyldiga, värnlösa offer. Andra barn demoniseras som hotfulla samhällsfaror – avbarnifieras – och blir föremål för statligt våld, från deportationer och barnfängelser till folkmord. Samtidigt skriker den rasistiska högern allt högre om bristen på barn, eller närmare bestämt “svenska” (läs: vita) barn.
De politiska konflikterna om barndomen har inte resulterat i att barn fått det bättre. Barnfattigdomen och köerna till barnpsykiatrin växer parallellt med mängderna häktade barn, barn dömda för brott, och barn som omhändertas. Barn görs till handelsvaror åt de bemedlade, från skolkoncernerna till Epstein Island. Brott mot barn väcker moraliserande avsky, men resurserna för att hjälpa de barn som utsätts dras in.
Barndomen präglas fortfarande i hög grad av tvång. Barn förväntas ofta utstå vuxenvärldens godtyckliga regler och förmaningar utan att säga emot. I skolan kan något så enkelt som att ha hörlurar på sig bli en konflikt för elever som inte orkar med stimmiga klassrum och stökiga korridorer, samtidigt som den som till slut stannar hemma straffas på arbetsmarknaden resten av livet. Inom barnpsykiatrin “vårdas” de som mår sämst med tvångsmedicinering och isolering.
Mot statens och kapitalets åldersförtryck står en spretig allians av människor i alla åldrar.
Vi ser en radikal tradition av att ta skolan i anspråk och låta den bli en utgångspunkt för att föreställa sig en annan värld. Genom historien har revolutionärer grundat skolor som på olika sätt sökt bryta hierarkin mellan elev och lärare, barn och vuxen, och hitta ramar för lärande som utgår från nyfikenhet, mångfald och gemenskap.
På fotbollsplaner, i fristäder, på politiska mötesplatser skapar vi rum som avskaffar ålderssegregationen. Men rörelsens barn och unga upprättar också egna utrymmen: ockuperar hus där barn styr och ställer och kan ha sina möten i fred från gamla garden som sitter och minns hur det var “på deras tid”.
Vi avskaffar den patriarkala familjestrukturen där barn görs till egendom. Där “barnets bästa” i praktiken innebär att tillgodose fäders rättigheter. Där omsorgsbehov utnyttjas i syfte att utöva kontroll.
Istället låter vi barns behov av vuxna vittna om hur vi alla genom livet behöver varandra. Insikten om vårt ömsesidiga beroende får oss att förstå att det inte finns någon motsättning mellan autonomi och omsorg. Ett erövrande av framtiden kräver därför också barnens befrielse – från såväl familjen som skolan, arbetet och fängelset: ”ingen är fri förrän alla barn är fria att leka och skratta”.
