I ett Sverige där media och politik genomsyras av fientlighet mot Palestina har palestinier ändå lyckats ta en huvudroll i den största proteströrelsen på flera generationer. Oruba Abu-Hammam är en organisatör som på ett par år hunnit med såväl massmobiliseringar som tältläger, bojkottskampanjer och att utmana själva blockaden av Gaza.

Hur såg ditt engagemang för Palestina ut innan oktober 2023?

Jag har alltid varit aktiv i Palestinafrågan på ett eller annat sätt. Jag är ju palestinier. Jag ser det som min plikt att driva kampen, att fortsätta i samma spår som mina föräldrar, mitt folk och alla som drev den innan mig. Det började redan när jag var liten, då jag ville förstå och lära mig mer. Jag ställde frågor om mitt land, mitt folk och vår historia. Senare började jag organisera och engagera mig politiskt. Innan 2023 har jag hållit på med folkbildning, som workshops och föreläsningar om vad sionism innebär, om bojkotten och att organisera sig.

Efter oktober 2023 behövde strategin förändras. Jag kände ett behov av att vara mer involverad i demonstrationer och protester. Jag märkte att det som sades på demonstrationerna, slagorden och talen som hölls, inte alltid speglade narrativet i vår befrielsekamp och de krav som är nödvändiga. Många tal hade en mer västerländsk, europeisk vinkling snarare än att lyfta de palestinska rösterna och kraven. Till exempel pratade vissa endast om Gaza och Västbanken som ockuperade områden, och inte om de delar som ockuperades 1948 och 1967. Ofta framställdes ett eldupphör som det enda målet, och fred nämndes utan koppling till rättvisa eller befrielse. Detta är farligt. Sådana narrativ riskerar att normalisera våldet, ockupationen och det systematiska förtrycket mot palestinier, inklusive den etniska rensningen som har pågått i decennier.

Jag tyckte att det pratades alldeles för lite om grundpelarna i Palestinafrågan. Om fångar, om att rättvisa är mycket större än bara ett eldupphör. Ett eldupphör måste ske, men sedan ska vi fortsätta arbeta med de grundläggande frågorna, för att uppnå rättvisa och befrielse. Och det perspektivet kände jag saknades. Då blev jag involverad i att leda och organisera demonstrationer och marscher i Sverige.

Du har personliga vänner och anhöriga i Gaza. Hur var det för dig under de där första veckorna när den israeliska staten började döda urskillningslöst och öppet uttalade folkmord som avsikt, samtidigt som det politiska stödet för Israel var helt kompakt i svensk riksdag och media?

Jag förstod direkt att vi behöver eskalera arbetet och organiseringen. Mobilisera på nya sätt för att nå ut, för att fler ska känna till det som händer. Belysa det som media i Sverige totalt misslyckades med och än idag misslyckas med. Den sanningen och verkligheten som svensk media och mainstream-media vägrar att rapportera om och förvränger.

Jag tänkte att jag behövde arbeta annorlunda. Det blev mer fokus på att mobilisera människor och organisera. På att visa Sveriges roll i folkmordet, ockupationen och förtrycket av palestinier. Och att göra det tydligt för allmänheten att folkmordet började inte 2023, utan att den etniska rensningen har pågått i mer än 78 år. Det var väldigt tydligt att det var inget som bara hände över en natt, utan att det fanns förberedelser. En militär förberedelse, en ekonomisk förberedelse, en politisk förberedelse. Samt en politisk och juridisk immunitet som de hade rustat upp sig med innan. Det var en hel del som behövde göras för att möta det.

Demonstrationerna började ganska snabbt att växa och spred sig över landet. Samtidigt var det massa olika folk som kom in i det här. Hur var det för dig att delta i dem?

Det var väldigt mäktigt att se så många människor sluta upp. Det var också en väldigt viktig tidpunkt att fokusera på rätt budskap, som resonerar med de palestinska kraven. Vad är det som händer i Palestina? Vad är Sveriges roll? Som till exempel avtalet som Sverige tecknade med Elbit Systems bara några veckor efter eskaleringen 2023. En vecka innan det hade Sverige också lagt ner sin röst i FN:s generalförsamling i en omröstning om vapenvila i Gaza. De frågorna var väldigt viktiga att prata om. Vi försökte alltid ha det med oss på demonstrationerna, att säga det i talen eller i slagorden. För det var få som visste om det, även bland de som var involverade i kampen. Det fanns väldigt mycket okunskap skulle jag säga, och det försökte jag på mitt sätt att påverka i en mer positiv riktning.

Fanns det fler strategier eller metoder som användes i de sammanhang som du var aktiv i?

Jag är student. För mig var och är det väldigt viktigt att också använda den positionen. Jag hade precis börjat på universitetet då och ville driva Palestinafrågan på campus för att organisera studenter. Jag tycker att den akademiska fronten är bland de viktigaste vi har i Palestinafrågan, och egentligen i alla rättvisefrågor. Där finns det en hel del förebilder att se upp till, kamper att inspireras av där studenter spelat en central roll. Jag försökte att göra det samtidigt som jag hjälpte till att mobilisera så många människor som möjligt till demonstrationerna. Och många slöt upp, både till arbetet på campus men också till manifestationerna.

Sådant arbete gjordes parallellt med protesterna på gatorna, för att få fler människor att förstå djupet i den här kampen. Men också för att informera och visa sanningen.

Så fler studenter kom till demonstrationerna?

Ja, men också till aktiviteter som vi gjorde på universitetet som walkouts och filmvisningar. Jag kommer ihåg den första filmvisningen som jag var med och arrangerade, vi var en grupp som kallade oss Stockholm Students for Palestine. Vi visade en film som heter Tantura, den handlar om en by som blev avfolkad och massakern som skedde där. Sådant arbete gjordes parallellt med protesterna på gatorna, för att få fler människor att förstå djupet i den här kampen. Men också för att informera och visa sanningen. Visa det som förvrängs i media och som censureras av exempelvis Meta och TikTok.

Det var flera studentgrupper som startades i alla delar av landet. En grupp på nästan varje universitet i hela landet som gjorde olika saker. Från filmvisningar till möten där vi pratade om det som händer, som senare ledde till tältläger på flera lärosäten.

Det finns ett misstänkliggörande av palestinskt engagemang för Palestina, som i en rasistisk offentlighet betraktas som terror och antisemitism. Vilket kan få ickepalestinier som vill engagera sig för Palestina att bli mer försiktiga. Hur har det varit för dig att försöka göra din röst hörd som palestinier i Sverige?

Jag har gått på demonstrationer sedan jag var liten. Jag kom till Sverige som tonåring och var på demonstrationer för Palestina här under 2021 och sedan från 2023 fram till idag. Redan 2021 märkte jag att Palestinademonstrationer inte behandlas som andra demonstrationer i det här landet. Jag minns att polisen slog och arresterade människor, det var onödigt våldsamt. Även om demonstrationerna 2023 hade tillstånd från polisen väckte de mycket känslor och hat mot oss som är ute och demonstrerar.

Jag gjorde allt jag kunde för att få ut det palestinska narrativet, så att personer som är med oss men inte förstår helheten skulle få en bättre bild och djupare förståelse. Det skedde ofta att människor ville delta solidariskt, men samtidigt villkora sin medverkan. Och det blir jätteproblematiskt, så kan man inte göra. Om man solidariserar sig med ett förtryckt, ockuperat folk ska det vara på deras premisser. Och det blev tvärtom i många sammanhang här i Sverige. ”Vi står med palestinier men om de gör det här och det här…” Plötsligt blir även folk som vill stå i solidaritet en del av förtrycket. Jag tycker att det är helt absurt att en person som säger att de backar Palestina samtidigt ska tycka om hur palestinier ska bete sig under ett folkmord.

Det såg vi från väldigt många vänsterpolitiker. Det var väldigt viktigt att belysa att bara för att en person identifierar sig som vänster betyder det inte automatiskt att de stöttar Palestina. Det som vi oftast hörde från både Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar var saker som var helt emot det som de på plats i Palestina faktiskt behövde. De valde att prata om vissa delar och inte se helheten, och det gjorde deras väljarbas förvirrade. För de såg en sak på gatorna men hörde någonting helt annat från politikerna. Det blev nog en politisk chock för vissa och de började förstå att den svenska parlamentariska vänstern tyvärr inte riktigt representerar sin väljarbas. Man säger saker under valrörelsen, men sedan när det kommer till kritan gör de inte riktigt någonting av det. Det gjorde att den folkliga rörelsen blev isolerad.

Fler har börjat förstå kopplingarna mellan det vi ser ske i Palestina, världsordningen och ekonomin. Hur kapitalismen och den svenska ekonomin hänger ihop med folkmordet.

Om jag pratar historiskt, och inte bara de senaste två åren, har den parlamentariska vänstern i Europa använt Palestinafrågan för att framstå som att den arbetar mot förtryck, men det är bara bullshit. Det är inte sant för fem öre. Det de gör går hand i hand med det sionistiska projektet som syftar till att normalisera ockupationen av Palestina, normalisera den etniska rensningen, expandera bosättningarna och annekteringen av Västbanken, stjäla mer mark, göra så att palestinier lever som andraklassmedborgare. Det är genom den här politiken som allt det där normaliserats, även i Sverige och andra europeiska länder där de har haft vänsterpartier som styrt. Och jag ser ingen skillnad på det och det som högern bedriver. I den här frågan möts högern och vänstern mot palestinier, och då fallerar alla de mänskliga rättighetskonventionerna och internationell lag, allting bara evaporerar.

Protestörelsen växte starkt 2023–2025. Hur tycker du att strategier och metoder utvecklades?

Jag tycker att sedan 2023 och fram tills idag har jag märkt att fler har börjat se det som palestinier kämpat emot i flera decennier och det som har drabbat hela regionen i många, många år. Förtrycket som kommer från USA:s imperialism och kolonialismen som fortfarande finns idag. Jag vet att i svenska historieböcker behandlas kolonialism som någonting som inte riktigt finns längre. Men det som är annorlunda idag är att den kolonialism som finns har legitimerats av både USA och EU-länderna. Fler har börjat förstå kopplingarna mellan det vi ser ske i Palestina, världsordningen och ekonomin. Hur kapitalismen och den svenska ekonomin hänger ihop med folkmordet. Israel och USA har gjort folkmordet mot palestinier till en lönsam affärsmodell. Det är vapenavtal och andra ekonomiska avtal som gör att ett folkmord med den skalan och den intensiteten är möjlig så länge.

Flera börjar inse hur det vi konsumerar ibland direkt finansierar bosättningar eller politiska kampanjer för israeliska politiker och terrorister. Till exempel klädkedjan Zara som bland annat stöttat Itamar Ben-Gvirs valkampanj. Produkter från vissa varumärken kommer direkt från ockuperad mark eller produceras och säljs av företag som investerar i och tjänar pengar på den sionistiska ockupationen och folkmordet. Såsom Volvo och Spotify för att nämna några.

I början handlade det mycket om att mobilisera och få så många som möjligt att känna till det som händer. Men det behövdes fler verktyg och mer riktade mål att arbeta mot. Och då lanserade vi kampanjen vapenembargo.nu i samband med riksmötets öppnande 2024. Den kampanjens syfte var att den dels skulle belysa de avtal som Sverige har med den sionistiska ockupationen, men också ge verktyg för hur vi ska röra oss vidare. Demonstrationerna fyller sin funktion och roll, men vi behöver jobba på fler sätt. Vi måste utveckla våra strategier. Kampanjen var ett steg mot det vi behöver jobba för: vapenembargo, men också sanktioner mot Israel och total bojkott på institutionsnivå, kulturnivå, företagsnivå, alla nivåer. De kraven går också hand i hand med det arbete som sker i andra delar av världen. Vi startade vapenembargo-kampanjen genom Shabab Falastin och Stockholm Students for Palestine, tillsammans med ett nätverk för organisationer och grupper över hela landet. Det var också ett sätt att föra kampen vidare, vi tänkte att nu behöver vi tillsammans röra oss i en riktning som berör många fronter samtidigt. Vapenembargo och bojkott går att jobba med på den akademiska fronten, kulturfronten, handelsfronten, alla möjliga. Och arbetarrörelsen är också väldigt viktig i den här frågan.

Så länge ockupationen får mer resurser för att utföra etnisk rensning och förtrycka palestinier kommer de inte sluta med det. Men vi kan sätta stopp för det. Och där har befolkningen i Sverige och alla länder som samarbetar med ockupationen en viktig roll. Det är trots allt skattepengar som finansierar avtalen, det handlar om statliga avtal. Som till exempel Elbit Systems-avtalet, eller avtalet mellan Saab och Rafael, det näst största israeliska vapenföretaget. Men också andra avtal, för dagens krig förs på annat sätt än tidigare. Där har flera svenska företag gjort sig medskyldiga till det här folkmordet genom att samarbeta med israeliska institutioner och företag. Allt från svenska investerare som investerat i AI som använts i krigföring, till de akademiska avtalen mellan svenska och israeliska lärosäten där strategier för att använda svält som ett vapen för att utföra folkmord har utvecklats.

Förutom vapenembargo.nu, hur arbetade du vidare med att rikta fokus mot företagen?

Förutom vapenembargo.nu arbetade jag en hel del med kampanjen Mask Off Maersk för att ta kampen vidare och rikta fokuset mot de företag som möjliggör folkmordet. Den kampanjen startades av Palestinian Youth Movement som jag var aktiv i innan 2023. Vi startade en lokal kampanj och besökte Maersks kontor i Stockholm. Där pratade vi med arbetare och försökte få dem att förstå vad deras företag gör. Det är ett gigantiskt företag och det är viktigt att de som jobbar där förstår vad de är en del av. Det var inte så många som gjorde det, men nu är det fler som gör det med tanke på skalan kampanjen drivits på och att det varit en internationell mobilisering. Vi var på deras kontor i Stockholm två gånger, koordinerat med andra delar av världen. Andra gången var det i samband med deras årsstämma. Tack vare arbetet som drevs innan i olika länder lyckades vi få med ett förslag om att de ska sluta med sin verksamhet med Israel på dagordningen, även om det tyvärr inte gick igenom.

Hur kom du med på Global Sumud Flotilla?

Global Sumud Flotilla var en utveckling av Global March to Gaza som jag deltog i. Det var en marsch som var ämnad att gå genom Egypten till gränsen vid Rafah för att bryta den israeliska blockaden av Gaza, men vi blev stoppade nära Ismailia i Egypten. Efter marschen samlades vi i Tunis med delegationer från Global March to Gaza, Freedom Flotilla Coalition och Soumoud Convoy, som åkte genom Nordafrika och skulle fortsätta mot Gaza. Det var Bisan Owda från Gaza som var inspirationen, hon sa ”Vad händer om tusen båtar åker istället för en båt?” i en livesändning som hon hade när Madleen var på väg till Gaza. Jag hjälpte till med logistiken med båtarna och var ombord på Independent legal support boat Shireen Abu Akleh, där vi hade jurister, sjukvårdare och journalister ombord, det sändes live för Al-Jazeera.

Det var riktigt mäktigt att se så många sluta upp. Även om vi inte lyckades komma i mål så var det fortfarande ett viktigt och bra steg. Vi visade att samtidigt som de israeliska ockupationsstyrkorna eskalerar våldet mot palestinier eskalerar vi vårt motstånd på alla möjliga sätt. Och vi såg hur det inspirerade många till att organisera sig ännu mer kraftfullt, till exempel i Italien där arbetarna strejkade i samband med färden. Det blev protester runtom hela världen.

Vad tror du vi behöver göra annorlunda framöver?

Jag tror att det är viktigt att inte låsa in sig på ett sätt att göra saker på, utan se att det finns flera vägar. Kampen för befrielse måste föras på flera fronter, på alla fronter. Alla kan göra någonting. Även om det kan kännas litet blir det mycket när vi gör det tillsammans, när vi är många som gör det. Om vi är fler som bojkottar blir det större effekt. Om det är fler som protesterar mot samarbete med israeliska institutioner kommer de tillslut behöva säga upp avtalen. Och det är upp till oss att stå stadiga i våra principer och att inte vika ner oss när det blir stormigt. Att hålla ihop, organisera oss tillsammans och förstå värdet i att hitta skärningspunkter mellan olika kamper, kopplingar mellan frågor och förstå att det vi gör här och det som händer i andra delar av världen är sammankopplat.

Palestinafrågan är en fråga som knyter ihop många av de här frågorna. Jag brukar alltid säga att de orättvisor och det vi ser ske i hela regionen, som till exempel i Sudan, kristalliseras i Palestina. Där blir det väldigt tydligt vem som gör vad, vilka som är förtryckta och vilka som tjänar på det här systemet. Och det är inte folket, vars skattepengar tas och missbrukas av stater och företag för att finansiera folkmord och oändliga krig, för att några få personer ska fylla fickorna. Det är ett orättvist system som bygger på förtryck, exploatering och etnisk rensning.

En av de framgångarna som Palestinarörelsen har haft, inte bara i Sverige utan globalt, är att den har avslöjat västerländsk hyckleri samt sionismen och imperialismen, och också visat vad som är möjligt att göra, vad folk kan åstadkomma när de organiserar sig. Den har pushat de gränser som målats av stater och medskyldiga företag för att kontrollera folket. Jag tror att idag är det många fler som tror att det är möjligt att genomföra en radikal förändring som gynnar folket och bygger en bas till ett rättvist system. Den faktiska makten ligger hos folket, och det är något vi måste få ännu fler att inse.

Det är bland det mäktigaste man kan göra att få en person att inse att de har makten och kan göra uppror. Förtryckarna försöker göra motsatsen: få människor att känna sig maktlösa och att de inte kan påverka. Men så fort vi inser att vi kan göra det, kan de inte klara sig utan oss. De har pengarna, men vi har folkmassorna.

Oruba Abu-Hammam studerar en dubbel examen till civilingenjör och lärare i matematik och fysik, samt är organisatör och folkbildare.