Att skriva om repressionen av Palestinarörelsen är att skriva om misshandlade studenter, rivna tältläger och ljugande poliser – en historia av övervåld, smutskastning och rasism. Men det är också att skriva om den svenska självbilden: en rättsstat i förändring och en liberal världsordning i identitetskris.

Även om de senaste årens solidaritetsrörelse för Palestina på många sätt är unik till sin storlek och intensitet, kan bemötandet av den bara förstås mot bakgrund av en bredare utveckling i svensk politik. Genom visitationszoner, nya brottsrubriceringar som blåljussabotage och förolämpning av tjänsteman, samt diskussionen om barnfängelser, rör sig Sverige allt närmare auktoritära staters syn på polisarbete och rättsskipning. Det inskränker särskilt sociala rörelsers handlingsutrymme – inte minst Palestinarörelsens, som i ökande grad kommit att beskrivas som ett säkerhetshot snarare än som en legitim aktör för samhällsförändring.

Samtidigt är det avgörande för staten att upprätthålla självbilden som liberal och tolerant. Det märks tydligt i hur universiteten hanterat tältlägren på campus runt om i landet. I regel har man inte omedelbart avhyst demonstranterna, utan låtit dem vara kvar i hopp om att de ska upplösas av sig själva eller att en förevändning ska uppstå – en som inte riskerar att underminera universitetens legitimitet som platser för kritiskt tänkande och yttrandefrihet. I Göteborg blev denna förevändning en tillståndsgiven demonstration; i Lund blev det doktorspromotionen som skulle passera Gazagården. Båda arrangemangen hade utan svårighet kunnat genomföras utan att avlägsna Palestinaaktivisterna, men sammanföll väl med etablissemangets intresse av att få bort dem. Strategin fungerar som ett sätt att försöka undvika öppen konfrontation och därmed slippa svara på studenternas krav: att tydligt fördöma Israels folkmord och att avbryta akademiska samarbeten.

Samma dubbelhet syns i rättstillämpningen. Domarna har sällan avvikit från vad som betraktas som normala påföljder – ofta dagsböter – vilket skapar intrycket av att inget undantagstillstånd råder. Samtidigt har polisingripanden ofta varit brutala, med återkommande rapporter om övervåld. Många aktivister har dessutom drabbats av långtgående konsekvenser. Ett uppmärksammat exempel är David Alcer, som efter sitt engagemang hotats med utvisning efter rekommendation från Säkerhetspolisen, med hänvisning till att han skulle utgöra ett säkerhetshot. Hur Erik Helgesson behandlats av sin arbetsgivare är ett annat tydligt exempel på hur Palestinasolidaritet ramas in som en säkerhetsfråga. Andra kommer att få svårt att få jobb efter arbetsgivares bakgrundskontroller. Repressionen verkar därmed inte bara i ögonblicket, utan genom att omforma individers framtid, rättsliga status och möjlighet att delta i det offentliga rummet överhuvudtaget.

Det är dock i smutskastningen som repressionens ideologiska dimension blir som tydligast. När tältlägret i Lund revs påstod polisen att demonstranter attackerat en ambulans med glasflaskor – ett påstående som senare visade sig sakna grund. Samtidigt hävdade utbildningsministern att demonstrationerna gått ”alldeles för långt”, och Ebba Busch varnade för att ”Mellanösterns konflikter” skulle importeras till Sverige. I en debattartikel beskrev hon tillsammans med Alice Teodorescu Måwe Palestinarörelsen som i det närmaste genomgående antisemitisk och krävde att fler skulle lagföras och portas från offentliga platser. I andra debattartiklar framställs rörelsen som ”farlig” och som full av ”ruttna äpplen”.

Denna retorik angriper inte bara rörelsens legitimitet, utan bär tydliga spår av orientalism. När rörelsen beskrivs som bärare av ”importerade konflikter” och som ett hot mot demokratin konstrueras den som något främmande, irrationellt och potentiellt okontrollerbart – i kontrast till ett implicit rationellt och ordnat ”vi”. Smutskastningen fungerar därmed inte bara som politisk kritik, utan placerar Palestinarörelsen utanför den legitima politiska gemenskapen.

Här blir kopplingen till repression tydlig. Genom att framställa rörelsen som både farlig och främmande skapas ett ramverk där hårdare åtgärder upplevs som nödvändiga och legitima. Det är heller ingen slump att denna misstänkliggörande blick i praktiken riktas mot personer med bakgrund i Västasien, eller att dessa oftare utsätts för kontroll och övervakning. Den rasistiska dimensionen är inte ett tillägg till repressionen, utan en av dess grundläggande förutsättningar.

Det avgörande är inte enskilda uttalanden, utan hur de ingår i ett bredare system av ideologiska apparater – medier, politiska institutioner och andra arenor för makt – som strukturerar villkoren för den offentliga debatten. Genom att konsekvent framställa Palestinarörelsen som ett hot etableras en ram där de som deltar i den inte uppfattas som legitima politiska aktörer, utan som något som måste hanteras, begränsas eller uteslutas för att skydda demokratin och Sveriges säkerhet.

Althusser beskriver detta med begreppet interpellation: hur individer och grupper tilltalas och formas till subjekt inom ideologiska strukturer. Palestinarörelsen interpelleras som ett säkerhetsproblem snarare än som en legitim politisk aktör. Konsekvensen blir att dess krav inte bemöts som politiska argument på lika villkor, utan förskjuts utanför det politiskt tillåtna. Repressionen framträder då inte bara i direkta ingripanden, utan i de processer genom vilka tillträdet till den offentliga sfären villkoras och begränsas.

Frantz Fanon fördjupar denna analys i Jordens fördömda, där han beskriver hur maktordningar upprätthålls genom en uppdelning av världen i olika zoner, där vissa kroppar möts av rättigheter och andra av våld. I svensk kontext ser vi en liknande logik: Palestinarörelsen tillåts existera så länge den inte stör ordningen, men möts av repressiva åtgärder så snart den gör anspråk på reellt politiskt inflytande. Fanons observation att den koloniserade reduceras till ett problem som ska hanteras, snarare än en röst som ska höras, fångar väl hur rörelsen behandlas. Palestinarörelsen är visserligen inte en koloniserad grupp i sig, utan består av en mångfald människor – vita studenter, hbtqi-personer, palestinier, judar och andra. Men i och med att de iklär sig rollen som representanter för det palestinska folkets intressen placeras de i en annan ”zon” än de politiska aktörer som kodas som legitima och vars röster och metoder anses förenliga med demokratins spelregler.

Denna dynamik blir tydligare i jämförelse med USA. Där har Palestinaprotester i flera fall mötts av öppet och brutalt polisiärt våld: massgripanden, nedslagningar och ingripanden där demonstranter snabbt förts bort i civila fordon under kidnappningsliknande former. Samtidigt har politiska påtryckningar, inte minst hot om indragna anslag till universitet, använts för att tvinga formellt självständiga institutioner till lydnad. I jämförelse framstår den svenska modellen som mer lågintensiv och indirekt – men skillnaden är i första hand en fråga om form, inte funktion. Att denna utveckling gått längre i USA, särskilt under Donald Trump, pekar på en djupare reaktionär förskjutning, där repressiva åtgärder inte längre behöver döljas bakom en liberal fasad.

Men samtidigt som staten försöker upprätthålla bilden av kontinuitet har verkligheten redan brutit igenom. Status quo har rubbats. Folkrätten befinner sig i gungning, och normer som länge framställts som stabila framstår alltmer som selektiva och villkorade. Över 70 000 människor har dödats i Gaza – en siffra som i sig borde omöjliggöra varje försök att återgå till ”den vanliga lunken”.

Repressionen måste förstås i det ljuset. Den riktas inte bara mot en rörelse, utan mot det brott i ordningen som rörelsen synliggör. Palestinarörelsen insisterar på att vissa liv inte är förhandlingsbara och att vissa rättigheter inte kan relativiseras bort. Det är just denna insisterande hållning som gör rörelsen farlig – inte för samhällets säkerhet, utan för de berättelser som håller förtrycket vid liv.

Om något framstår som barbariskt i denna situation är det inte protesten, utan försöket att normalisera det som sker. I jämförelse framträder Palestinarörelsen inte som ett avsteg från rättsstatens ideal, utan som ett uttryck för dem – en påminnelse om att rätt, i sin mest grundläggande mening, inte kan reduceras till ordningens bevarande, utan handlar om värdet av liv och frihet.

Joel Malmgren är jurist och aktiv i den utomparlamentariska vänstern.