I november 2023 skrev jag om hur tvehågsna mittenvänsterns representanter i riksdag och massmedia blev när de ställdes inför det israeliska folkmordet i Gaza. Profilerade debattörer som Somar Al Naher och Karin Pettersson skrev texter om hur jobbigt det var att många tyckte att de borde ta ställning mot det. Vänsterpartiet uppmanade sina medlemmar att undvika propalestinska demonstrationer, eftersom det med partisekreterarens ord “var oklart vad Vänsterpartiet egentligen tyckte”. Någon som åtminstone var lite tydlig var ETC:s chefredaktör Andreas Gustafsson, som den 8 oktober direkt skrev i klartext att nu får palestinierna skylla sig själva.

Under de drygt två år som gått sedan dess har en av de största proteströrelserna i Sveriges historia växt fram. Den gjorde det utan stöd från någon del av det politiska etablissemanget. Även om framförallt vänsterpartiet och miljöpartiet delvis tog ställning mot folkmordet och lade olika utrikespolitiska förslag för att minska det svenska stödet till Israel, så undvek man från partiledningarna mycket aktivt att delta i rörelsen, göra den delaktig i sin politik, eller ens försvara den från den proisraeliska högerns omfattande, hutlösa och rasistiska angrepp. Stora delar av vänstermedia var inte till större hjälp: från Gustafssons ETC till Flamman och Aftonbladet Kultur publicerades det ena angreppet efter det andra på Palestinarörelsen.

Tondövheten har varit svår att inte tolka som avsiktlig. Exempelvis när partisekreteraren Aron Etzler lät sig intervjuas av en uttalad Israelanhängare under rubriken “Israeler har rätt till sitt land”, eller när partiledaren Nooshi Dadgostar poserade i en keps till stöd för Kamala Harris valkampanj

För vänsterpartiet har situationen blivit, och förblir, särskilt ansträngd och märklig. Stödet för Palestinas befrielse är av allt att döma massivt bland partiets medlemmar, vilket inte minst märks på hur lokala vänsterpartister på många orter varit djupt involverade i att organisera demonstrationer och annat. Samtidigt har partiledningen gång på gång inte bara undvikit att ge stöd, utan rentav deltagit i attackerna mot rörelsen. Tondövheten har varit svår att inte tolka som avsiktlig. Exempelvis när partisekreteraren Aron Etzler lät sig intervjuas av en uttalad Israelanhängare under rubriken “Israeler har rätt till sitt land”, eller när partiledaren Nooshi Dadgostar poserade i en keps till stöd för Kamala Harris valkampanj samtidigt som Harris i rollen som USA:s vicepresident var en av de viktigaste medskyldiga till folkmordet.

Dessa spänningar har lett till omfattande konflikter. Flera ledande vänsterpartister har uteslutits, och i kölvattnet har två nya partier bildats. Partistyrelseledamoten Karin Rågsjö motiverade uteslutningarna i Flamman med hänvisning till en “extrem radikalisering” på grund av “kriget” och betonade att hon inte sympatiserade med demonstrationerna.

Palestinarörelsens brist på politisk representation i riksdag och massmedia har bidragit till att ge den sin karaktär: en spretig, decentraliserad mångfald. En mylla av samtal och folkbildning via sociala medier, möten och chattgrupper. En bred uppsättning strategier för att nå ut, nå fram och sätta press. Det har varit och är en rörelse som går sin egen väg – eller snarare längs en mängd olika vägar. Och det är en rörelse som inte kan beskrivas som “vänster” på något enkelt sätt, åtminstone inte i traditionell bemärkelse.

En stor anledning till att Palestina blev en så uppmärksammad fråga i vänsterkretsar var att den väpnade befrielsekampen under 1960- och 70-talen leddes av vänstergrupper, från de mer socialdemokratiska Fatah till de mer radikala PFLP och DFLP.

Den svenska vänsterns Palestinasolidaritet går tillbaka till 1960-talet. Precis som i stora delar av västvärlden var ett tydligt startskott kriget i juni 1967 då Israel ockuperade Västbanken, Gaza och Sinaihalvön. 1976 blev Palestinagrupperna i Sverige en riksorganisation, bildad av fem lokalgrupper som redan då hade några år på nacken. Judar för israelisk-palestinsk fred (JIPF) bildades i början av 1980-talet i samband med ockupationen av södra Libanon. För såväl VPK som vänster-om-vänstern-partierna och den utomparlamentariska vänstern blev en propalestinsk hållning alltmer självklar. Även socialdemokratin rörde sig i propalestinsk riktning och S-regeringen öppnade officiella relationer med de palestinska befrielseorganisationernas paraplyorganisation PLO 1983.

När sossarna gav sig in i matchen var den dock i en bemärkelse redan över. En stor anledning till att Palestina blev en så uppmärksammad fråga i vänsterkretsar var att den väpnade befrielsekampen under 1960- och 70-talen leddes av vänstergrupper, från de mer socialdemokratiska Fatah till de mer radikala PFLP och DFLP. Stora delar av arabvärlden präglades under denna period av en vänstervåg, i kölvattnet av Egyptens nationalisering av Suezkanalen 1956 och den irakiska 14 juli-revolutionen 1958. En efter en kom dock de arabisktalande ländernas stora vänsterorganisationer att besegras.

Sovjetunionens ekonomiska svårigheter från och med 70-talet accelererade processen genom att deras stöd till socialistiska regimer och antikoloniala rörelser minskade i styrka. 1978 och 1982 invaderade Israel södra Libanon, där PLO vid den tiden var baserade. Andra gången drevs PLO på flykt till Tunisien, vilket innebar att de tappade en stor del av sin politiska såväl som militära kapacitet. Vänsterprägeln på den palestinska befrielsekampen tappade i styrka, till förmån för nya islamistiska organisationer som Hamas och Hizbollah. Inspirerade av revolutionen i Iran 1979 och understödda av den nya Islamiska republiken, särskilt efter att dess krig med Irak tog slut, blev de alltmer ledande i den väpnade kampen.

Första intifadans utbrott i slutet av 1980-talet ökade sympatin och engagemanget för palestinierna i Sverige ytterligare. Men sovjetunionens fall och framväxten av en ny internationell ordning under 1990-talet ledde till en omorientering av mittenvänsterns gamla kommunistpartier, vilket även påverkade den internationella solidariteten. Samtidigt kapitulerade PLO:s ledarskap genom Osloavtalen och fick med sig den etablerade europeiska partivänstern på en väg mot hägringarna “fredsprocess” och “tvåstatslösning”.

Vänsterpartiet och sfären runt det blev successivt en del av det nyliberala hegemoniska projekt som bytte ut det kalla krigets antikommunism mot 1990-talets “humanitära interventioner”. Partiet röstade under Gudrun Schymans ledning för den svenska militära insatsen i Afghanistan till stöd för den amerikanska ockupationen. Under Lars Ohlys tid röstade man senare också för svenskt deltagande i NATO-bombningarna av Libyen. Partiet slutade identifiera sig som del i en internationalistisk alliansfrihet och började istället se sig som en del av det NATO-ledda “internationella samfundet”.

När Ryssland invaderade Ukraina och socialdemokratins NATO-vändning kom våren 2022  protesterade man först tamt, med argument om att Sverige kunde militariseras bättre utan medlemskapet, men när beslutet väl fattats så gick man direkt ut med att man accepterade det och inte tänkte driva frågan om utträde.

Delvis inspirerat av intifadan svepte under 1990-talet en våg av befrielsekamp underifrån över världen, med zapatisterna i södra Mexiko som det mest berömda exemplet. Solidaritet med kämpande rörelser blev en arena för den framväxande autonoma vänstern och det som kom att bli den svenska grenen av alterglobalrörelsen. 

Ur detta växte en ny Palestinasolidaritet fram, som läste den nya situationen utifrån global och lokal klassammansättning och hade en mer aktivistisk prägel. Den utomparlamentariska kommunistiska organisationen Folkmakt gav ut texten “Global intifada”, ett stridsrop från autonom palestinsk vänster mot PLO-ledningen under första intifadan. Titeln blev en populär paroll efter att den andra intifadan bröt ut år 2000, och senare även namnet på en aktionsgrupp som attackerade institutioner och företag kopplade till Israel och USA:s krig i Irak. 2001 bildades International Solidarity Movement, ISM, i Palestina och fick snabbt en gren i Sverige. Aktivister började den vägen att åka ner för att hjälpa till att skydda palestinier på Västbanken och i Gaza. ISM var några år senare tillsammans med andra propalestinska grupper och aktivister med och bildade Ship to Gaza, som blev en del av internationella Freedom Flotilla Coalition.

I Brand #1 detta år gavs en djupgående och bred, om än långtifrån heltäckande, bild av den svenska Palestinarörelsen 2023-2025. Det är slående hur återkommande kritiken av Vänsterpartiet och vänsterns mediekanaler är bland de röster som samlas i numret. Rörelsen har politiserat en ny generation aktivister, men de har inte vitaliserat mittenvänstern – snarare alienerats från den. 

Liksom socialdemokratins och VPK:s vacklande under Vietnamrörelsens år gav upphov till en mängd splittringar och nya organisationer och partier så ser vi idag nya partier och nya nätverk. För radikala rörelser utanför parlament och redaktionsmöten har rörelsen samtidigt inneburit ett massivt uppsving i aktivitet, kontakter och allianser.

Men fienden säger också sitt. Även om angreppen på Iran inte riktigt verkar gå som de israelisk-amerikanska krigsherrarna tänkt sig, har de fyllt en tydlig funktion vad gäller att söndra och härska, precis som de länge gjort i Libanon, Syrien och andra länder i regionen. Även om solidaritetsrörelserna med Palestina runtom i västvärlden satt allt starkare press på staterna som bär upp den israeliska bosättarstaten, så har de i slutändan inte kunnat leverera något egentligt skydd för de palestinier som massakrerats och fördrivits. 

Det är därför inte konstigt att det praktiska stödet från Islamiska republiken till väpnat motstånd mot Israel från flera fronter i denna situation av många setts som väldigt betydelsefullt. Samtidigt är årtionden av brutalt förtryck av den iranska vänstern och övriga oppositionen, med en horribel kulmen i blodbaden i januari i år, något som ingen rörelse för människornas befrielse kan acceptera. Genom bomber, missiler och groomande av shah-wannaben Pahlavi sliter imperialistmakterna upp ett sår i solidaritetsrörelserna, vilket mullornas stat självklart försöker vända till sin fördel. Vi står nu inför utmaningen att läka det såret samtidigt som kamperna går vidare, med allt högre insatser.

En internationalistisk vänster som på allvar kan ingripa i internationella konflikter behöver återuppbyggas underifrån, som Salar Mohandesi övertygande argumenterar för i en annan text i detta nummer. Vi som befinner oss i Sverige kan utan tvivel försöka dra vårt strå till stacken. Impulsen från de senaste årens kamp för Palestinas befrielse har gett oss en stark knuff i rätt riktning – och något att bygga vidare på. Vår egen befrielse är villkorad av palestiniernas, iraniernas och andra som utsätts för krigsmaskinerna som kontrolleras härifrån. 

Men ett sådant projekt möjliggörs inte genom krav och pekpinnar gentemot kämpande befolkningar, utan genom att identifiera våra gemensamma fiender – och börja bekämpa dem tillsammans.