Dags för vaktavlösning

Efter Quentin Deranques död till följd av en sammandrabbning mellan fascistiska och antifascistiska aktivister har en våg av politisk profitering skapat enorm förvirring. Alla verkar dock vara eniga om att fördöma gatans antifascism och likställa den med dess motsats, fascismen. I den här artikeln ifrågasätter vi denna enade front och försöker vara lika modiga i vår kritik som i det stöd som situationen kräver.

1. Vi känner inte personerna bakom misshandeln som ledde till Quentin Deranques död. Vi känner inte heller de före detta medlemmarna i Jeune Garde[1]. Vi anser emellertid att det mer än någonsin är av största vikt att stödja gatans antifascism.
2. Att slå någon som förlorat medvetandet är inte acceptabelt – även om denna någon är den värsta av skurkar. Det är ett politiskt misstag och etiskt fel.
3. Men att inte stödja de kamrater som är involverade i våldshandlingarna eller anklagas för att ha begått dem vore att upprepa felet, genom att inbilla sig att man friskriver sig från ansvar eller undkommer de politiska konsekvenser som i vilket fall kommer att komma.
4. Gatans antifascism går ut på avskräckande och symboliskt våld. Den handlar om att hålla tillbaka det fascistiska hotet och den fascistiska brutaliteten så mycket som möjligt. Även om detta innebär att slag utväxlas är alla försök att likställa fascismen och antifascismen en lögn och en lika dum som farlig politisk handling.
5. Att Quentin Deranque dog var en olyckshändelse som skedde under särskilda omständigheter. En olyckshändelse eftersom man kan anta att absolut ingen önskade den. De särskilda omständigheterna var att Quentin Deranque medvetet valde att delta i sammandrabbningarna på gatan i syfte att störa en vänstersammankomst. Alla journalistiska eufemismer som får honom att framstå som en vanlig nationalistisk eller högerextrem aktivist kullkastas av hans stamtavla, hans bagage och hans vänners uttalanden.
6. Det antifascistiska våldet har ingenting att göra med fascismens brutalitet. Det är viktigt att vi vakar över denna historiska distinktion, etiskt såväl som praktiskt. Och detta är inte tomt prat. Den fascistiska brutaliteten är sitt eget mål och syftar inte till något annat än att breda ut och intensifiera sin vidrighet. Den är både godtycklig, nihilistisk och förintande. Det antifascistiska våldet är strategiskt och ”förlösande”. Det syftar både till att hålla tillbaka brutaliteten och att bereda plats för generositet.
7. Mellan mediernas larm och den skrämmande tystnaden i parlamentet där man reser sig till minne av en nynazist måste vi hitta rätt ton för att beskriva vad som händer. En beklaglig och tragisk olycka utnyttjas med hjälp av ett narrativ som kontrolleras av extremhögern. Målen är kristallklara. För mittenvänstern och -högern handlar det om att kriminalisera den antifascistiska kampen och samtidigt avfärda La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) och Rassemblement National (Nationell samling) som lika goda kålsupare. För högern och extremhögern handlar det om att ifrågasätta antifascismens trovärdighet och i förebyggande syfte neutralisera den inför ett eventuellt maktövertagande. För samtliga är det nödvändigt att oskadliggöra och förstöra alla möjligheter till en autonom opposition. De tjänstemän från La France Insoumise som tar avstånd bidrar till detta på sitt sätt och utifrån sina intressen.
8. Antifascismen på gatan och dess parlamentariska motsvarighet är fast i en strukturell motsägelse. Det är motsägelsen mellan å ena sidan det defensiva våldet på marken, ställt inför konkreta praktiska problem som ofta uppstår i stunden och som är kopplade till cykler av provokationer och aggressioner, och å andra sidan vänsterns långsiktiga valstrategi, som utspelar sig på medvetandets och representationens nivå och som bara tar våldet i munnen högst motvilligt för att förneka det, fördöma det och hålla det på avstånd. Jeune Garde – oavsett om gruppen är inblandad i händelsen eller inte – är ett exempel på denna grundläggande motsägelse. Om vi tydligt pekar ut den vet vi vad som kommer att hända: antifascismen kommer att utraderas som politisk kraft och möjlighet och skiljas från en harmlös ”medborgerlig antifascism”. Slutligen kommer den på bedrägligt vis att likställas med den samtida fascismen.
9. Den mediala maktbalansen är i nuläget oerhört mycket till vår nackdel. Att förstasidan i Libération inte skiljer sig nämnvärt från skräpet i Frontière är ett tidens tecken. Det gäller att stå emot den skitstorm som alltid medföljer förvirringens tsunami.
10. Med tanke på vilka handlingar man anklagats för och det mediala och politiska ramaskriet kan vi vara ganska säkra på vad som väntar de som anklagats i samband med Quentin Duranques död. Vad vi ännu inte vet är hur långt den repressiva apparaten kommer att gå.
    En undersökning har inletts för mord men också för deltagande i en brottslig sammanslutning[2]. Detta är allvarligt och gör det lagligt möjligt att åtala personer som inte är direkt knutna till de handlingar som fallet gäller.
    Det tidigare beslutet om upplösning av Jeune Garde gör det möjligt att väcka åtal för återskapande av den upplösta gruppen, en möjlighet lika stor som beslutet från början var medvetet vagt.
    Marine Le Pen kan sedan i lugn och ro apa efter Trump genom att kräva att den antifascistiska rörelsen utan vidare betraktas som terroristisk. Macron säger förmodligen nej till detta för att markera en skillnad, men det är i detta sammanhang som vi kommer att behöva föregripa extremhögerns eventuella maktövertagande.
11. Situationen är allvarlig och vi måste därför vara modiga:
    – Låt inte någon hamna ensam under bussen.
    – Vägra att ge efter för ett fascismens patos och den fascistiska process som inletts.
    – Acceptera lugnt och samlat våra oenigheter vad gäller praktik, taktik och etik.
    – Håll fast vid kampen mot fascismen och dess historiska nödvändighet.

[1] Jeune Garde antifasciste (den unga antifascistiska vakten) är en antifascistisk aktivistgrupp som bildades 2018. I juni 2025 beslutade den franska regeringen att organisationen skulle upplösas. Flera av de som gripits efter att Quentin Deranque dog har kopplingar till gruppen. (Övers. anm.)

[2] De franska brottsrubriceringarna är homicide volontaire och association de malfaiteurs.

Ursprungligen publicerad på lundimatin.