Demokrati som förmår läka – Intervju med Wendy Brown

Förutsättningarna för liv på planeten förstörs i snabb takt, hand i hand med en avveckling av den liberala demokratin som nu pågått i över 40 år. Hur kan ett politiskt projekt se ut som inte bara ändrar maktförhållandena, utan också förmår att börja skydda och läka naturen som vi ofrånkomligen är en del av?

Den US-amerikanska statsvetaren Wendy Brown har de senaste årtiondena varit en ledande teoretiker för stora delar av den radikala vänstern. Hon har i en mängd böcker undersökt fenomen som identitetspolitik och tolerans, nationalism och globalisering, nyliberalism, nihilism och avdemokratisering. Den 7 februari besökte hon Hägerstensåsens medborgarhus för en välbesökt öppen föreläsning arrangerad av CMS och Fronesis, med rubriken ”Postliberalism – En prolog till reparativ demokrati”.

I föreläsningen introducerade Brown en kommande bok som ska handla om just det hon kallar för ”reparativ demokrati”. Med utgångspunkt i de tre kriser som hon menar att vi står inför idag – klimatkollapsen; förutsättningarna för liv på allt större delar av planeten; avdemokratiseringen – tecknar hon en bild av sitt hemland där de liberala styrelseformerna brutit samman och högern redan gått in i vad Brown kallar för postliberalism. 

Denna postliberalism är sprungen ur den nykonservativa rörelse som sedan 1970-talet byggt upp antidemokratiska institutioner i framförallt rättsväsendet. Den kännetecknas inte bara av nationalistiskt motstånd mot globalisering och invandring, utan vänder sig mot hela det liberala projektet sedan 1700-talet: mot sekularism, mot individuella fri- och rättigheter, i många fall rentav mot republiken och marknaden. Samtidigt fortsätter den att ekonomisera politiken och intensifiera privatiseringarna på alla nivåer.

Den reparativa demokratin är en form av postliberalism vänsterifrån som Brown föreslår som ett alternativ till det antidemokratiska högerprojektet. Hon ser ett behov av att göra upp med liberalismens tonvikt vid mänskliga framsteg, som fört oss in i de djupa ekologiska kriser vi nu befinner oss i. Istället föreslår hon ett projekt baserat på tankar om politisk ekologi, reparation och omvandling snarare än utveckling, med hänsyn till naturens ändlighet och en förändring av ”vem” och ”vad” som ses som politiska aktörer. Samtidigt menar hon att vänstern delvis redan håller på att röra sig i den riktningen, med fler och fler exempel på kamper och politiska projekt som lägger liberalismen bakom sig.

Efter föreläsningen satte hon sig med Brand för att prata vidare.

Du beskriver reparativ demokrati som en framväxande form av politik, som kommer ur liberalismens död som du skrivit om i dina tidigare böcker. Såhär i början av 2026 befinner vi oss i en situation där vi å ena sidan ser en ny nivå av intensitet i avdemokratiseringen av Förenta Staterna. Å andra sidan ser vi hur det växer fram ett allt starkare motstånd, från stadshuset i New York till gatorna i Minneapolis. Det är ett motstånd som verkar ha en annan omfattning och intensitet än vi sett åtminstone sedan 2020, och kanske också en annan nivå av politisk artikulering. Ser du några glimtar av en framväxande reparativ demokrati i kamperna vi ser i USA idag? Och tror du att de kan växa till en kraft som kan utmana högern på allvar?

Ja, det tror jag. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att framväxande politiska och ekonomiska former inte uppstår på en gång. De uppstår stötvis, i olika delar. De bildas ur kamper som skiljer sig från kamper kring omfördelning eller normer inom en mer stabil samhällsordning. Vad jag ser idag är att både högern och vänstern kämpar för andra sorters samhällsordningar än de vi förknippar med liberala samhällen, eller till och med de vi förknippar med demokratisk socialism eller socialdemokrati. 

Du pekar på några av de fall där vi kan se sådana kamper idag. Som det överväldigande stödet för den nyvalde borgmästaren i New York, Zohran Mamdani. Han hade en valplattform som inte var direkt antikapitalistisk, utan på vissa sätt snarare postkapitalistisk i sitt sätt att beskriva vad människor i staden behöver. Kampanjen byggde på en idé om människors behov av att leva värdigt såväl kollektivt som individuellt och att känna samhörighet och kontroll över sina liv i staden. Det handlade delvis om överkomliga boendekostnader, barnomsorg, kollektivtrafik och livsmedel: grunderna för människors existens. Men den övergripande rubriken var att staden tillhör de som bor i den, inte kapitalet. Och han behövde inte säga det på det sättet, han behövde bara säga den första delen: staden tillhör er. Det är ett radikalt budskap, men samtidigt på många sätt ett väldigt sansat budskap som det nästan är omöjligt att ifrågasätta.

Du nämnde också upproret i Minneapolis. Jag tycker att det upproret också hör ihop med frågan om vem som hör hemma i staden och vem staden tillhör, men det handlar samtidigt om motstånd mot militariserade, invasiva, nyfascistiska styrkor som ockuperar den. Så för att det ska bli något som liknar reparativ demokrati på längre sikt så måste det gå bortom den sortens motstånd, mot en vision för Minneapolis som är större än att slänga ut ICE.

Ett annat fall i Förenta Staterna som jag fokuserar på i boken är kampen mot vad som kommit att kallas Cop City i Atlanta. Den kampen visar verkligen vad det är jag försöker fånga med idén om reparativ demokrati. Den blandade ekologisk politik med att utmana den politiska ekonomin, utmana de befintliga formerna av korrupt styre i Atlanta och utmana den militariserade repressionen mot protesterna. Alltihop i den sociala rättvisans och särskilt rasrättvisans namn, mot hotet om att bygga en stor militariserad träningsanläggning för poliser mitt i ett huvudsakligen svart bostadsområde genom att avverka stora skogsområden. 

Kampen om Cop City är ett vackert exempel på reparativ demokrati eftersom den samlade många sorters människor som kom samman kring en mängd frågor: mot avskogning, mot rasistisk terror, mot finanskapitalets korrupta styre av platser som Atlanta, mot repression och missbruk av lagar som vridits i en väldigt antiliberal, ickedemokratisk riktning.

Runtom i världen finns det många fler exempel, som ursprungsfolk som försvarar skogsområden i Amazonas. Jag tycker också att man kan läsa det iranska Kvinna Liv Frihet-upproret som en kombination av frågor kring ekologi, frihet, jämlikhet och självstyre. Det fins många saker som håller på att växa fram. Frågan är hur vi kan föra dem samman till en allt större, samlad styrka som inte bara kan stå emot repressionen, utan också artikulera en gemensam vision för ett annat sätt att leva.

Om vi tar frågan om artikulering och hur den kan tas bortom motståndets nivå, så tänker jag på saker jag sett från Minneapolis där människor börjat bygga upp andra typer av strukturer, inte på institutionell statlig nivå utan självorganiserat, för att kunna ge varandra olika sorters hjälp i den här situationen. Inte bara när det gäller att konfrontera ICE-styrkor, utan i frågor som att ta barn till skolor på säkra sätt och liknande.

Just det. Eller att ordna livsmedel till människor som varit rädda för att lämna sina hem. Hur kan vi erbjuda inbördes hjälp inte bara mellan demonstranter och migranter, utan mellan alla som har med motståndet att göra? 

Det har blivit allt vanligare i den här sortens uppror att det skapas vad vi brukar kalla prefigurativa politiska åtgärder. Prefigurativa i bemärkelsen att de förebådar en framtid som ännu inte ryms i den liberala kapitalistiska ordningen.

Är det också en del av ekvationen för den reparativa demokratin? Det är till exempel något som vi sett i olika politiska projekt i New York, som vuxit starkt där innan någon som Mamdani kunde bli borgmästare.

Ja. Egentligen har vi sett det här i årtionden, kvinnorna i Greenham Common höll till exempel på med den sortens saker. Om vi går tillbaka till Occupy så fanns det också en betydelsefull prefigurativ del av motståndet. 

Jag skulle vilja säga att det är precis det som vi intellektuella, teoretiker eller vad du nu vill kalla oss borde studera och vara uppmärksamma på. Det som artikuleras på plats, underifrån. 

Det kommer inte alltid vara rätt och jag menar inte att vi ska ge företräde åt all prefigurativ politik som växer fram ur varje motståndsrörelse. Men det kommer som du säger alltid att artikulera – nu tittar jag på din Gramsci-tröja – något viktigt som de som försöker att tänka teoretiskt kring de här sakerna kan lära sig av. Så jag vill understryka att reparativ demokrati inte är något som ska komma från mig till folket, utan snarare något som jag försöker urskönja ur det jag ser hända just nu. 

Som jag sade i föreläsningen så ser jag att det pågår inom högern såväl som inom vänstern. Vi behöver förstå vad högerns postliberala projekt går ut på. Bortom fascismen och etnonationalismen, bortom allt det fula, finns det något mer som växer fram underifrån som kan vara lärorikt och kanske rentav kan användas av vänstern. 

På samma sätt behöver vi förstå vad som artikuleras på olika platser där det sker motstånd vars former redan är reparativt demokratiska. Vilka är skillnaderna och vad kan vi lära oss om att nå fram över dem, utan att sudda ut dem.

I din bok Inhägnade stater, avtagande suveränitet från 2010 så beskrev du att den nyliberala globaliseringen undergrävde staters suveränitet, vilket bidrog till alla murbyggen runt dem. Idag ser vi den amerikanska regeringen rikta om sina ambitioner från ett globalt imperium mot en hemisfärisk inflytelsesfär. Man drar sig samtidigt tillbaka från och går förbi globala institutioner, till förmån för mer renodlat transaktionella, hotfulla och våldsamma relationer med andra stater. Är det här också en sorts murbyggande, och har imperiets suveränitet avtagit?

Resonemanget jag förde om murar handlade om att den då framväxande nationalismen uppenbarligen hängde ihop med globaliseringen, vilket idag blivit uppenbart för var och en. Murbyggandet var den nationalistiska reaktionens huvudsakliga form under nittio- och nollnolltalen. Det vi ser idag är murbyggande som kombineras med imperiets rofferi när det gäller kontroll över resurser, land och kontroll. Murbyggandet har inte minskat och det är USA ett tydligt exempel på, men detsamma gäller Fort Europa där migranter stängs ute och deporteras. Det är lika kraftfullt som någonsin, men kombineras med imperiella erövringar.

Vi måste samtidigt vara försiktiga så vi inte blandar ihop Trumpregimens specifika ambitioner med världsordningens och den döende amerikanska hegemonins strukturella tillstånd i vidare bemärkelse. Från Trumpregimens sida ser vi precis det du beskriver. Å ena sidan säger man att västra hemisfären tillhör oss, vi gör vad vi vill i den och ingen kan ingripa mot oss, och samtidigt tänker vi ta vad vi vill från vart som helst utan att respektera någons suveränitet. Samtidigt präglas USA under Trump av en fullständig likgiltighet inför tidigare allianser och avtal såväl som internationell lag. Vi ser det i Gaza men också i en rad andra exempel, nu senast i hoten mot Grönland och Danmark. Vem vet var det blir nästa gång. Vi skulle kunna säga att när det gäller Trumpregimen så kokar det ner till att det som är vårt är vårt och det som inte är vårt kan bli vårt. 

Det är inte en hållbar modell för internationella relationer, det kan vi vara säkra på. Den har historiskt varit vanlig bland döende hegemoner, saker var inte vidare trevliga under slutet av romarriket eller det ottomanska riket. Å andra sidan kan världsordningen idag inte reduceras till trumpismen. Han är ett fall för sig, och vi får se vilka begränsningar han kommer stöta på.

Vad jag däremot tror att vi ser på strukturell nivå är en omdaning av en mängd allianser och den ordning som funnits sedan andra världskrigets slut. En omdaning som kännetecknas av Kina, Ryssland och Förenta Staterna, men som Kanadas premiärminister påminde om också av en potentiell allians mellan mellanmakter. Hur detta kommer att spelas ut ekonomiskt, politiskt och militärt är fortfarande väldigt ovisst, det vore dumt av mig att försöka peka ut vart det kommer att leda. Men jag är ganska säker på att många västländers reträtt från klimatpolitiken är väldigt signifikant för vad som kommer hända de kommande tio åren. Den skapar förnyad jakt på fossila tillgångar. Det ser värst ut med det i USA, men händer inte bara där. Det är naturligtvis en väldigt relevant aspekt i mellanöstern.

Samtidigt har vi Kina som går i bräschen för förnyelsebar energi, och där är frågan om man kan göra den till central inte bara för energiomställningen utan för den globala politiska ekonomin. Kina satsar uppenbarligen på hypotesen att det kan gå, och USA på hypotesen att det inte kommer att gå. Om jag försöker vara realistisk, snarare än att bara tänka som någon som vill göra ekonomin fossilfri, så skulle jag inte slå vad om någondera.

Du har skrivit mycket om nihilism, som du beskriver som något centralt för nyliberalismen på en ideologisk nivå. Nu befinner vi oss mitt i att allt fler av de så kallade Epsteinfilerna successivt blivit allmänt tillgängliga, och på ett sätt kan vi kanske se dem som en illustration av hur nihilismen genomsyrar politiska och ekonomiska strukturer. Men å andra sidan finns det något överväldigande med skalan på det hela och det verkar än så länge leda till få politiska konsekvenser, förutom för vissa individer. Vi har redan hört en ytterhögerprofil som Nick Fuentes säga att Epstien var ”jävligt cool” och en av den svenska högerns mer framträdande åsiktsjournalister skrev nyligen ungefär att ”är vi säkra på att det verkligen var så hemskt att vara kompis med Epstein?”. Hur förstår du fallet Epsteins politiska betydelse?

Jag tror att du har helt rätt om det överväldigande med fenomenet Epstein. Det handlar inte bara om att det är så många filer. Det är nätverkens omfattning och hur de hänger ihop med pengar, makt, inflytande och övergrepp. Övergrepp av alla slag, sexuella övergrepp men också bedrägerier, stölder och att leda in människor i det du helt korrekt kallar för nihilism. Total likgiltighet inför allt förutom viljan till makt hos de som eftersträvar makt eller har makt, och de njutningar de ger åt sig själva genom att ta allt de vill ha. Det är överväldigande eftersom det är så stort. Det är inte en enskild skandal utan en mängd skandaler över hela världen, blandade med vanliga vardagsbeteenden. 

Det handlar också om den bisarra kombinationen av de värsta exemplen på hur män med makt behandlar kvinnor och ett gigantiskt nätverk som, för att låna en formulering från Marx, består av rent bytesvärde. Med det menar jag att Epstein själv aldrig byggde något, aldrig skapade något, han bara handlade med inflytande. När vi först började höra om Epstein var vi många som frågade oss: ”Vem är den här typen, vad var det han gjorde, vad hade han för bolag och i vilken bransch?” Och ju djupare du gräver desto mer inser du att svaret är ingenting. Det var bara inflytande, ända från början.

Det är närmast ett förkroppsligande av en finansialiserad värld som inte har kvar något att erbjuda förutom extraktion, övergrepp, exploatering och att utnyttja makt och inflytande för att få mer makt och inflytande. 

Det är lätt att bli överväldigad av alltihop och det är upp till oss feminister och vänsterpersoner, alla vi som vill stoppa övergrepp av alla slag, att inte låta oss överväldigas. Att se till att vi kan identifiera vad det här handlar om, vilka anklagelserna är, och vilken sorts värld vi vill se istället. För annars har du helt rätt, där har vi Nick Fuentes. ”Är det inte ganska coolt, kolla vad den här killen kunde göra, kolla på alla som älskade det, som ville ha en bit av kakan.” Det skulle kunna framstå som extremt attraktivt för högern, eller bara som ingenting alls, som något normalt och vardagligt. 

Det är upp till oss att försöka greppa inte bara vilka som är namngivna och hur de är namngivna, inte bara vem som varit på ön eller inte, och inte heller fastna vid mantrat om att ”fokusera på offren”. Vi behöver istället klara av att konceptualisera vad det här handlar om för maktkonstellation och för sätt att förstå makt på. Och att samtidigt undvika den antisemitism som alltid dyker upp som en möjlig misstolkning här. 

Det verkar som att varenda person som kopplas till honom offentligt säger att de vill ”fokusera på offren” när de får frågor om det.

Jag menar naturligtvis inte att vi ska ignorera dem, de behöver allt stöd de kan få. Rättsligt, politiskt, de behöver få rättvisa. Som vi säger i vårt land så behöver vi ”säga deras namn”, vi måste se till att de förblir synliga. Men det kan inte vara vårt slutmål, det måste vara startpunkten. 

Den större uppgiften handlar om att identifiera vilken sorts makt det här är, hur den blir möjlig och hur den kunde normaliseras så mycket bland finansmän och de som önskar bli finansmän, för så många politiker och de som önskar bli politiker, för så många olika typer av människor, kvinnor och män, som inte bara älskade hans pengar utan som ville vara en del av de här kretsarna.

ORDFÖRKLARINGAR
artikulering: Ett begrepp baserat på den italienska kommunistiska tänkaren Antonio Gramscis teorier, som syftar på den process varigenom samhällsgrupper gör olika kulturella och politiska former och praktiker till sina egna.
mellanmakt: Ett begrepp inom internationella relationer som syftar på länder som har betydelsefullt inflytande men inte är en stormakt eller supermakt, och som historiskt varit angelägna om att skapa multilaterala internationella institutioner.