Brand: Din första bok hette “Amazon: Bakom framgången” och handlade om hur förfärligt det är att jobba på Amazon. Din nya bok heter “Den sista milen” och handlar om hur förfärligt det är att jobba på budföretag. Men vad är den sista milen för någonting?  

Julia: Ja, det är ett ganska etablerat begrepp inom logistiken: “last mile”. Den sista sträckan en vara färdas från lager till kundens tröskel brukar man kalla den sista milen, även om det inte är just en mil. Det är också den delen av logistiken som det är svårast att göra vinst på.

Brand: För de första milen kan man köra jättemånga paket i en jättestor lastbil eller på ett tåg eller en båt mellan lager, men de sista måste den ut till varje enskild dörr.

Julia: Exakt. Då krävs det mer arbete och fler fordon och mer bränsle. Ändå flödar det in riskkapital i den här delen av kedjan. Men många av de här bolagen går minus i alla fall, eftersom det är så svårt att göra vinst. 

Brand: Hur kommer det sig att det bara pumpas in riskkapital i de här bolagen då, om de inte ens går med vinst? 

Julia: Det är svårt att få ekonomi i den här sträckan, men den är ändå nödvändig. Vi ser också att e-handeln har ökat dramatiskt, och jag tror att det påverkar våra liv mer än vad vi tror. Bonnier som har gett ut den här boken har investerat miljoner i budfirman Airme. Och Göteborgsposten, där jag jobbar har länge varit beroende av Early Birds leveranser. Vi ser också allt mer riskkapitalupplägg, och sådant som att bostadsbolag ger sig in i e-handeln. 

Brand: Och det här hänger ihop med arbetsvillkoren för de som arbetar med att köra ut varorna?

Julia: Ja alltså även företagen beskriver det här som ett race to the bottom, där man försöker få ut paketen så billigt som det någonsin är möjligt. 

Brand: Så för att bli lönsam måste man helt enkelt pressa de anställda väldigt hårt?

Julia: Man måste väl ingenting. Det finns såklart alltid ett val för de här företagen. Men det är väldigt svårt att få ekonomi i den här sträckan i logistiken. Alla stordriftsfördelar ligger i andra delar av kedjan. 

Brand: I boken beskriver du bland annat ett hur ett bud får sparken efter att ha varit med om en trafikolycka, och ett företag som tvingar sina anställda att se något slags propagandafilmer om arbetsmiljö – oavlönat och utanför ordinarie arbetstid. Jag vet att jag tjatar, men det framstår nästan som sadistiskt.

Julia: Problemet är också att de hela tiden skjuter över ansvaret på någon annan. Det kan vara väldigt förvirrande upplägg. På företaget Velove är buden anställda genom Invoicery Business, som är ett systerbolag till Frilans finans. Men de kör för Airmee med Airmees app – och använder sina egna telefoner. Så det är ofta så att ingen riktigt tar ansvar för arbetsmiljön och villkoren. När man läser deras policies säger många företag att de har hållbarhet i fokus. Men det blir väldigt mycket tomma ord när man ser bortom fasaden.

Brand: Så det företag som du ser i din app eller din browser när du beställer en bok eller en hudkräm eller ett par skor, är egentligen inte det som kör ut varan?

Julia: Ja, de här budbolagen, oavsett om det är Gordon eller Foodora eller Airmee eller Instabee använder sig av åkerier som är de som faktiskt kör majoriteten av bilarna.

Brand: Och de här åkerierna verkar inte ha det så fett. I slutet av boken finns det en karta över hur företagen hänger ihop i ett sånt här upplägg och på nästan alla underleverantörer står det “konkurs” stämplat. 

Julia: Ja, det var minst 17 bolag som gick i konkurs i Stockholmsområdet under en femårsperiod, varav de flesta under en treårsperiod. Jag har också följt upplägg där ett bolag går i konkurs, och sen flyttas alla bilarna över till ett annat bolag, med samma personer i styrelsen. Sen går även det i konkurs, och så gör man samma sak med ett tredje bolag. 

Brand: Varför gör man så?

Julia: Ja vi har i alla fall sett exempel på upplägg som är en typ av arbetslivskriminalitet. Varje gång ett företag går i konkurs så förlorar de som jobbar sina löner, och den kan sen betalas av den statliga lönegarantin, om de har tur. Det innebär att notan för ett sånt här upplägg i slutändan hamnar på skattebetalare och arbetare som inte får ut sin lön. Jag har pratat med VD:ar på företag som är underleverantörer som helt öppet säger att den statliga lönegarantin är ett så bra verktyg för dem. 

Brand: Men är det här lagligt?

Julia: Det är ju inte meningen att man ska kunna göra upplägg med konkurser. Det är problematiskt, men det stora ansvaret ligger ändå på bud- och techbolagen som inte tar något ansvar.

Brand: Hur ser deras roll ut?

Julia: Om ett bud kommer 20 minuter för sent, till exempel, så kan det innebära att underleverantören får betala ett slags böter till det beställande företaget. De använder alltså ett system med belöningar och bestraffningar. Det gör det förstås ännu svårare för leverantörerna att klara sina mål och överleva, och öppnar upp för ännu fler kriminella upplägg. Underleverantörerna kan till exempel själva anlita underleverantörer, så det blir fort väldigt snårigt. Nu har jag bara kollat på konkurserna i Stockholm men om jag kollade på hela Sverige … det är ett kaninhål. 

Brand: Det låter inte heller nödvändigtvis som det mest effektiva sättet att få paket utkörda. 

Julia: Jag upplever det som ett systemfel. Företagen har förstås sitt ansvar. Men sen finns det också … samhället. 

Brand: Vad är problemet där?

Julia: Nu använder jag lite töntigt tidningsspråk men det är som en giftcocktail av olika omständigheter. Facket har ett ansvar att organisera den här gruppen, och där kan vi se att misslyckas med att nå fram, särskilt när det gäller gig-arbetare och migrantarbetare. Sen har vi migrationspolitiken. Ofta i dag är ditt uppehållstillstånd knutet till ditt arbete, vilket gör att människor blir ännu mer utsatta men inte vågar klaga, för då riskerar de hela sin framtid. Arbetare i budbranschen har ibland tre jobb men vågar inte larma om missförhållanden. Samtidigt ser vi en digitalisering av arbetsmarknaden där lagstiftningen och kollektivavtalen inte heller hängt med riktigt.

Facket har ett ansvar att organisera den här gruppen, och där kan vi se att misslyckas med att nå fram, särskilt när det gäller gig-arbetare och migrantarbetare.

Brand: Vad skulle behövas då?

Julia: Framförallt har facken ett stort ansvar att steppa upp och försöka organisera brett. Jag tycker det är väldigt hoppfullt med den här migrantarbetarsatsningen som SAC har nu till exempel. Men jag tror också att det behövs lagstiftning som skyddar arbetare oavsett deras migrationsstatus. Och vi behöver överlag lagstiftning som skyddar och hjälper människor som migrerat. I dag, när jag gör intervjuer är det ofta med människor som får sparken och sen blir utvisade istället för att få ut sina löner och få hjälp. Människors drömmar krossas och det är, ja, det är väldigt tufft. 

I dag, när jag gör intervjuer är det ofta med människor som får sparken och sen blir utvisade istället för att få ut sina löner och få hjälp.

Brand: Hur hänger det här systemet av ihop med resten av arbetsmarknaden?

Julia: Men alltså själva gig-ekonomin genomsyrar redan hela arbetsmarknaden i dag, på olika sätt. Vare sig vi pratar om Uber eller Tipptapp eller budbranschen. Bara häromdagen intervjuade jag en Uberchaufför som jobbar 13 timmar om dagen och tjänar knappt 18 000. Han jobbar sex dagar i veckan och han kan inte heller ta en sjukdag. Och det här problemet finns ju i alla möjliga branscher. Så jag tänker att det redan har spritt sig.

Brand: Ajdå.

Julia: Jag tror också att det är väldigt viktigt att om man tar ett fackligt perspektiv så är det väldigt viktigt att ta det här på allvar. Om man inte till exempel organiserar migrantarbetare eller papperslösa eller gigarbetare så kommer det också att öppna upp för att alla ska få det sämre. 

Brand: Du har ju bevakat budbranschen och gigbranschen i ganska många år nu. Händer det att du träffar människor som jobbar i den här typen av yrken och som inte tycker att det är hemskt?

Julia: Många jag intervjuar har utbildat sig till lastbilschaufförer och fått bättre villkor. Jag har självklart gjort intervjuer med bud som också tyckt att jobbet är roligt och bra. Det skulle ju kunna vara ett bra jobb, och ett socialt jobb också för den delen. Genomgående tycker folk att lönerna är för låga och att det finns väldigt stora problem, men det skulle kunna vara ett bra jobb. 

Brand: Finns det något hoppfullt?

Julia: Jag tycker det är väldigt hoppfullt med den här migrantarbetarsatsningen som SAC har nu till exempel. En förändrad arbetsmarknad kräver också nya typer av organisering. När man inte har en fast arbetsplats utan arbetar i de här plattformsmodellerna, där man kanske är anställd på ett företag men jobbar med någon annans app och teknik och varumärke, då är det kanske svårt att bilda en traditionell fackklubb. Men det kan också öppna upp för nya typer av organisering, men också solidaritet mellan yrkesgrupper.

Julia Lindblom är journalist och författare.