”Frihet är ett nyckelord för den queera kroppens drömmar” – Intervju med Queer Cohesion

^{Hinni Huttunen och AnnaLeena Prykäri}

Hur ser den queera konstens villkor ut i Norden 2025, och hur svarar queera konstnärer på dessa villkor?

AnnaLeena: Rent generellt är villkoren inom konstbranschen urdåliga. Regeringen i Sverige drog till exempel ner budgeten inför året 2026, vilket inte kommer gynna konstnärer. Om vi hade arrangerat denna utställning exempelvis nästa år så hade vi inte kunnat följa MU-avtalet som är gjort för att trygga konstnärers arbetsvillkor samt garantera minimumersättning. De som utövar konst professionellt är kanske Sveriges högst utbildade arbetsgrupp – trots detta finns inte jobb, och nu inte ens grundläggande budget för arbetet vi gör. Tidö-partierna, och landets kulturminister, står som ansvariga för detta.

Hinni: Vi har svarat på dessa villkor genom att skapa detta projekt. Vi jobbar på våra egna villkor i samarbete med de konstnärer som har varit del av vår utställningsserie genom dessa år.

A: Men, innan årets utställning (när vi äntligen fick finansiering från två olika fonder) har vi betalat varje skruv från egen ficka. Det har helt enkelt inte varit någon annan finansiering, så som det tyvärr ofta ser ut för konstnärsdrivna initiativ.

Vad kan de politiska konsekvenserna av att se kroppen som ett psykiskt eller mentalt tillstånd bli? Vilka rörelser och drömmar rör sig queera kroppar mot och drömmer om?

A&H: Det är väl alltid en individuell fråga, men i det stora skulle vi framförallt säga frihet. Frihet för alla kroppar att existera precis så som de är. Frihet att få vara sig själva i ett samhälle där de inte automatiskt välkomnas. Och alltid drömmar om ett fritt Palestina.

H: Jag tycker frihet är ett nyckelord för den queera kroppens drömmar. Jag drömmer till exempel om att mitt barn ska kunna växa upp till sig själv och göra det han vill, utan att behöva välja utifrån samhällets föreställningar eller begränsningar.

A&H: Vi drömmer också om att inte behöva oroa oss för våra queera kamrater; att de inte ska bli utsatta för polisvåld, utestängda från sina familjer, att de inte ska bli diskriminerade inom vården eller på jobbet till exempel.

Era tidigare utställningar hade tema samhörighet respektive normkritik – två saker som kan hamna i konflikt med varandra. Hur förhåller sig det kroppsliga temat till de föregående, och kan de möjliga motsättningarna mellan samhörighet och normkritik överbryggas?

A: Vi anser väl inte att samhörighet och normkritik är motsatta? Samhörighet är ett fundamentalt begrepp inom queer kultur och individerna, de som tillhör communityn, har en tendens till normkritik eller kritik generellt. Samhörighet kan ses som en grundpelare för queercommunityn och samhörigheten inom den är stor. Men sen händer också det som det kanske pratas alltför sällan om, nämligen vad händer, och varför, som gör att queera hamnar utanför denna community – den kanske inte alltid är så inbjudande i slutändan? Det är en aspekt som det också vore viktigt att lyfta upp.

H: Vi ser samhörighet som något avgörande för den queera gemenskapens existens och överlevnad. Till exempel har vårt samarbete kring det här projektet vuxit fram ur en längtan efter att göra något tillsammans. I vårt projekt och arbetssätt använder vi normkritiken som ett verktyg för att dekonstruera olika sociala strukturer, begränsade perspektiv och för att synliggöra makthierarkier. Normkritiken är ett sätt att ifrågasätta och bryta ner normer, såsom heteronormativitet och fettfobi.

A&H: Det kroppsliga temat kommer att avsluta denna utställningsserie. I denna utställning kan kroppen vara en katalysator för rörelse eller ses som en katalysator för drömmar. Kroppen förhåller sig till tidigare teman genom att kroppen är platsen där normer befinner sig, där vi utsätts för dem och bryter dem, men det är också kroppar som bygger tillhörighet och motstånd.

Vill ni berätta något om de nya koncept som Queer Cohesion går mot efter utställningen?

A&H: Vi skulle så gärna, men ibland behöver en ha lite is i magen! Inget är spikat, ännu. Men vi kan öppna upp lite gällande de nya format som vi ska jobba med. Exempelvis nyhetsbrev, pop-up-utställningar, och kanske att dra Queer Cohesion till ett land utanför Norden. 

Vi behöver hitta olika sätt att se till att både Queer Cohesion och vi själva förblir hållbara. Det är också ett faktum att vi båda har behövt fokusera på att ompositionera oss från rollen som konstnär till rollen som curator.

Vi söker andra sätt att samarbeta både sinsemellan och med andra konstnärer, för att kunna fortsätta stärka det queera samhället och de queera konstnärernas position. Under 2026 tar vi Queer Cohesion till Tampere Kunsthalle i Finland.

Kan Brands läsare bli del av er samhörighet på något sätt?

A: Alla Brands läsare, precis som alla queers och allierade, kan bli del av vår samhörighet! Men en sak som tillhör begreppet samhörighet är stöd. Att vi helt enkelt stöttar varandra. Och det är, vill inte gnälla nu, men det är tyvärr inte en sak som alltid kommer så lätt nuförtiden. På ett personligt plan är det fruktansvärt tröttande, men sen går man ändå upp på morgonen och tar på sig det där trevliga leendet. Oavsett hur man känner. 

Ett enkelt sätt att stötta oss på, precis som inom konsten och queera kulturen, är att dyka upp! Kolla Instagram, följ. Dela saker som andra gör, tipsa! Det tar någon sekund men kan göra någon annan så glad, att den inte behöver tvinga sig till att klistra på sig det där leendet på nästa morgon.

H: Och att inte göra detta bara online, utan också i verkliga livet. Jag tycker att vårt projekt också är ett exempel på hur man kan skapa en queer plats – så att andra också kan starta egna projekt och på sitt sätt bredda samhörigheten och dra uppmärksamhet till queer kultur.

Läs mer om Queer Cohesion och utställningen på Konstall C på deras hemsida.