“Mot högernationalistiska och nykoloniala strävanden måste vi ställa en ny internationalism baserad på arbetarrörelsens äldsta insikt: att ingen är fri förrän alla är fria.” skriver Verbal förlag om John Hörnquists nya bok. Man sätter därmed fingret på frågan om vilken roll vänstern ska spela framgent, som gjorts än mer akut i och med rådande folkmordsacceptans och växande fascism. För Hörnquist är målet med boken att bredda vänsterns strategiska diskussioner. Hans största oro är att det momentum som finns inte tas tillvara på, och att dessa diskussioner helst skulle ha förts redan igår.

Berätta kort om syftet med boken, och varför den behövs just nu?
Världen förändras fort nu. Denna förändring beskrivs i Sverige och för svenska progressiva framförallt som ett hot, som något skrämmande. Men det finns också en massa möjligheter med att världen förändras, om vänstern tar vara på dem. Den unipolära och imperialistiska globalisering som kännetecknat de senaste decennierna försvagas. Vad som kommer i dess ställe beror delvis på oss.

Väst är inte så starkt som det en gång var och högerns nykoloniala och högernationalistiska vändning syftar till att försöka återta kontrollen, och det verkar bara vara möjligt via militärt våld och en mer auktoritär ordning. Att ta ställning för en fredligare och förhandlad världsordning tillsammans med det globala Syd, står därför inte i motsättning till möjligheterna att återupprätta demokratin och en progressiv ekonomisk politik i länder som Sverige, det är snarare en förutsättning. Boken försöker argumentera för det.

Kan du beskriva den här möjligheten för vänstern och vad det är som står på spel?
Om jag förenklar så finns det två grupper som utgör viktiga delar av någon sorts progressiv vänster i Sverige idag. De står ibland för långt ifrån varandra men blir väldigt starka när de förenas.

Den ena är vad jag kallar den breda arbetarrörelse-vänstern, från Allt åt Alla, via LO och Vänsterpartiet till Reformisterna. De har ju egentligen en ganska snarlik syn på världen och försöker bedriva en sorts vardagspolitisk vänsterpopulism. Det har ofta funkat rätt bra, men de får problem att upprätthålla den dagordningen när världen utanför gör sig påmind, via exempelvis flyktingkriser och krig. Eftersom att man tänker att sådana frågorna inte vinner val så låter man allt för ofta högern förklara världen. Då förstärks både dess nationella berättelser och agenda för vad den vill göra med en värld som beskrivs som alltmer farlig.

Den andra viktiga delen utgörs av en sorts sammansmältning av antirasister, förortsorganisatörer och traditionella antiimperialister och fredsaktivister. Särskilt de unga har ett självklart och väl utvecklat dekolonialt perspektiv och dessa har tillsammans skapat en ny dimension i svensk politik. De utgör en vital och mobiliserande kraft och de förstår världen bättre än de flesta i den övriga vänstern. Utöver dessa finns det ju hundratusentals människor i Sverige med rötter i det globala Syd som spontant förstår antiimperialism och antikoloniala frågor. Det är också en jättetillgång. Se på mina grannar i Akalla till exempel, de förstår ofta maktförhållandena i världen bättre än stora delar av arbetarrörelsen. Men de som är drivna aktivister har ofta svagare förankring i och förståelse för den traditionella arbetarrörelsen och hur man kan verka även via den.

Hur ser du att de här grupperna kan närma sig varandra och på vilket sätt bidrar din bok till det?
Alla som är vänster är ju internationalister i själen på något sätt. Men många tror att

det är ostrategiskt att prata om det, att det inte är genom sådan mobilisering man förändrar samhället. Och det är både sant och helt fel. Man kan aldrig vinna slaget om ett lands utveckling utan att svara övertygande på hur man kan förändra människors ekonomiska verklighet. Men folk är inte heller dumma, de förstår att man inte kan bygga ett bättre Sverige i en värld som brinner.

Vänstern måste vara de som förklarar varför ett bättre Sverige och en bättre värld hänger samman, och visa hur vi kan komma dit.

Vänstern måste vara de som förklarar varför ett bättre Sverige och en bättre värld hänger samman, och visa hur vi kan komma dit. Högern vill att vi ska se förändringen av världsordningen som ett hot som ska bemötas enbart med upprustning och militarism, inte med bygget av en bättre ordning. Det är ju precis vad som har hänt efter invasionen i Ukraina och det följande NATO-medlemskapet.

Det som har börjat vrida diskussionen rätt igen är den växande opinionen mot folkmordet i Palestina, som gör att högerns berättelse om världen faller sönder. Här skulle den traditionella arbetarrörelsevänstern kunna gå in med en berättelse om hur allt hänger ihop, som den utformar tillsammans med solidaritetsrörelserna. Det finns en otrolig energi och kunskap där som den traditionella vänstern måste ta mycket bättre vara på. Men än så länge så väljer man inte riktigt att göra det. Istället pratar man som om världen fortfarande ser ut som den gjorde före krigens återkomst. Då backar man in i framtiden.

Vi kan inte förändra Sverige eller världen bara baserat på solidaritetsrörelsen. Men vi kan inte heller förändra Sverige bara baserat på svensk klassmobilisering utan att ta in hur både rasismen och imperialismen undergräver precis sådan mobilisering.

Om man istället knyter ihop världen och gör den begriplig, och samlar rörelser, så blir man mycket starkare. Vi kan inte förändra Sverige eller världen bara baserat på solidaritetsrörelsen. Men vi kan inte heller förändra Sverige bara baserat på svensk klassmobilisering utan att ta in hur både rasismen och imperialismen undergräver precis sådan mobilisering. När mobiliseringarna förenas stärks vänstern, när de inte gör det stärks högern och dess berättelser.

Vem bär då ansvaret för att få igenom den här förändringen?
I sådana här lägen så måste den starkare parten bjuda till. För det finns nationella partier, organisationer och nätverk som formulerar helhetprogram, och de behöver öppna upp och släppa in den här spretiga dekoloniala mobiliseringen. En historisk parallell och lärdom om vad som händer annars är relationen mellan partivänstern och FNL-rörelsen på 60- och 70-talet. Det fanns liknande motsättningar då och varken VPK eller socialdemokratin klarade av att plocka upp den nya radikaliseringen. Det ledde dels till partisplittringar och dels till en långvarig klyfta mellan partierna och många av de unga progressiva och intellektuella, istället blev det kanslihushögern som formulerade socialdemokratins politik på 1980-talet. Det blev inte bra.

Idag befinner sig världen i ett dramatiskt vägskäl. Progressiva krafter måste samla så många som möjligt för att kunna föra oss in på rätt väg, inte efter valet nästa år, eller någon gång långt in i framtiden. Då kan det vara för sent. Men nu finns ett momentum som vi kan och behöver ta vara på för att vrida både Sverige och världen åt rätt håll.

Helena är journalist, doktorand i journalistik, ingår i Brands redaktionskollektiv och är redaktör för det här numret.

Intervju med: John Hörnquist, var redaktör för Socialistisk Debatt och chef för Vänsterpartiets enhet för politikutveckling och studier. Gör nu en master i ekonomisk historia och sitter i Clartés redaktion.