Under veckorna sedan lanseringen av ”Operation Gideons vagnar”, den förnyade israeliska offensiven för att slutgiltigt ”erövra” hela Gaza, har det blivit allt tydligare att Israels interna beslutsfattande inte siktar på ett entydigt, klart definierat strategiskt slutmål. I stället drivs den av en självupprepande logik som syftar till att utmatta.

Israel väljer inte mellan total erövring och en teknokratiskt innesluten, arabiskt medlad förhandling om eldupphör. Istället använder man båda alternativen som verktyg för att dra ut på  kriget och göra dess varaktighet till ett vapen, snarare än att avsluta det. Inget av dem är ett verkligt alternativ till det andra.

Detta är ingen motsägelse, utan en metod. ”Gideons vagnar”, vars mål är att koncentrera över två miljoner palestinier i Rafah och ”rensa” resten av Gaza, är inte bara en erövringsplan. Det är en steriliseringsfantasi förklädd i logistisk rationalitet. Brutaliteten ligger inte bara i dess intentioner — både militära och demografiska — utan också i dess obestämdhet, eftersom det kommer att bli en ockupation utan styrning eller ansvar.

Gaza föreställs som ett kirurgiskt fält: tömt på social vävnad och politik, en utplattad terräng där den israeliska armén kan operera obehindrat och där civila förvandlas till fångar eller spillror. Här kan utrotningen pågå dolt bakom en slöja av humanitär logistik. Men det avgörande är: medan Israel offentliggör sin plan genom att skapa läckage i många av dess konturer och låter utrotning som slutstrategi stå i fullt dagsljus, skjuter man samtidigt på dess fullbordande.

Att avvisa Egyptens förslag om styrning i Gaza efter kriget fungerar mindre som en saklig invändning än en tidsmanöver: stabilisering skjuts upp, en framtida ordning görs omöjlig, och Israel säkrar sin ensamrätt över rörelse, bistånd, återuppbyggnad och överlevnad. Förslaget — som har Arabförbundets stöd bakom sig— erbjöd en vapenvila, frigivning av fångar och inrättandet av en palestinsk teknokratisk administration i Gaza under regionalt och internationellt överinseende. Denna myndighet skulle vara civil, icke-Hamas, och möjligen knuten till den Palestinska myndigheten. Arabiska säkerhetsstyrkor, främst från Egypten och Förenade Arabemiraten, skulle upprätthålla den allmänna ordningen. Israel skulle i teorin behålla förmågan att anfalla om Hamas återtog vapen, men kärnan i förslagets logik var en pacificerad styrning och en återuppbyggnad under extern övervakning.

Men detta alternativ, som framställs som pragmatisk inneslutning, avslöjar samtidigt sin egen kontrollstruktur. Den erbjuder palestinierna varken befrielse eller självbestämmande. Det återställer inte det palestinska politiska livet. I stället föreställer det sig ett avpolitiserat Gaza, administrerat av främmande teknokrater, där styrning reduceras till ren förvaltning och motstånd omvandlas till säkerhetshot. 

Massakrerna skulle ta slut, ja, men nedbrytningens process fortsätter med andra medel. Etnisk rensning och folkmord skulle hejdas, men andrummet vara kort.

Här blir palestiniern administrerbar men orepresenterbar — synlig i kalkylblad och övervakningssystem, men osynlig som ett historieskapande subjekt. Medan ”Gideons vagnar” föreslår utplåningen av motparten, syftar den egyptiska planen till att beröva den förmågan att göra motstånd. Där den första strävar efter radering, handlar den andra om att garantera inneslutning.

På detta sätt strider Israel inte enbart mot Hamas. Det förvaltar tiden för kollapsen av Gazas infrastruktur, av den regionala diplomatin och av sina egna interna motsättningar. De så kallade ”planerna” som cirkuleras är inte handlingsplaner, utan redskap för förvirring. Genom att pendla mellan militär eskalering och diplomatiskt icke-engagemang fängslar Israel både fiender och bundsförvanter i ett skådespel av ändlöst uppskjutet avgörande.

Dessa planer blir inte lösningar, utan rena fällor: de stärker vissa, förnedrar andra och urholkar varje sammanhållen alternativ vision. Ändå förblir Israel inom båda planernas obestämda terräng. Å ena sidan söker man återbörda sina fångar innan Gaza fullständigt utplånas. Å andra sidan söker det blidka de arabiska regeringar som förblivit tysta, inte brutit sina förbindelser med Israel och gradvis — men obönhörligen — erbjudit ett alternativ till öppet folkmord genom steriliseringens politik. Därtill kvarstår utsikten att fullständigt tillintetgöra Gazas befolkning, vilket tjänar Netanyahus förvaltning av sin koalition och hans begär att framträda som en historisk ledare som en gång för alla gjorde slut på Palestinafrågan.

Ingenstans framträder detta tydligare än i Israels förhållande till Gulfstaterna. Genom att signalera öppenhet för normalisering och regionala säkerhetsarrangemang — samtidigt som den humanitära katastrofen fördjupas — avvärjer Israel explicita ultimatum. Utsikten om ett omgestaltat Gaza under arabisk överinseende framställs som en hypotetisk, avlägsen möjlighet, medan oåterkalleliga verkligheter skapas: hela kvarter utplånas, befolkningar fördrivs, infrastrukturen mals till stoft.

Bakom planeringsspråket döljer sig en kampanj av sterilisering och koncentration— en vision av Gaza inte som ett hem, utan som ett förvar. Läckta rapporter antyder tvångsförflyttningar, där palestinier skickas till Libyen eller andra delar av Afrika, och skisserar framtider av bortdrivning förklädda i pragmatismens språk. Med andra ord manövrerar Israel, smickrar, går med på, drar tillbaka, återvänder till våld, och förblir slutligen tveksamt inför att fullborda även sina egna politiska planer.

Men även denna strategi visar tecken på slitage. Armén är överbelastad. Reservisterna är utmattade. Det offentliga stödet, som en gång var monolitiskt, har nu splittrats, särskilt kring regeringens oförmåga att återbörda israeliska fångar och dess likgiltighet inför deras liv. Den politiska eliten kan ge sken av enighet, men samhällelig sammanhållning håller på att luckras upp. Den tillit som en gång knöt militär nödvändighet till civil rättmätighet urholkas.

Dessa tecken på urholkning är inte enbart interna. Ju längre kriget drar ut, desto mer förlorar Israel sin plats i världen. ICC:s arresteringsorder, ICJ:s domar, de allt starkare anklagelserna om folkmord — detta är inte enbart moraliska fördömanden, utan tecken på en växande institutionell isolering.

Och ändå: i stället för att ändra kurs skruvar Israel upp sitt agerande, utnyttjar tvetydighet och förslitning, i hopp om att trötta ut den globala vreden på samma sätt som man försöker utmatta det palestinska motståndet: genom förhalning, förvirring, normalisering av kollaps och, naturligtvis, genom vapenisering av antisemitism.

Det Israel nu söker är en “stabil instabilitet”: ett Gaza gjort obeboeligt men ändå styrt, massakrerat men ändå tyst, närvarande men politiskt utsuddat. Båda planerna — det som genomförs och det som förkastas — tjänar samma strategi. Oavsett om det sker genom total krigföring eller kontrollerad inneslutning är målet detsamma: att utplåna Palestina som ett historiskt subjekt och ersätta det med en befolkning som kan kontrolleras, administreras eller försvinna. Huruvida detta kommer att lyckas är osäkert. Men sprickorna är synliga i soldaternas uppgivenhet och i ilskan hos de israeliska fångarnas familjer.

Eldupphörssamtal som förhör

Sättet på vilket Israel har fört förhandlingarna om eldupphör, fastlimmat i en ständig krets av förslag, avslag, återupptaget våld och krav på återvändsgränder, liknar förhållandet mellan de israeliska förhörsledarna i Shin Bet och de palestinska fångar som uthärdar deras metoder.

I Shin Bets rum blir tiden ett vapen, och språket ett redskap för förvirring. Sanningen kommer inte fram genom klarhet eller samtal, utan pressas fram genom utmattning: kroppslig plåga, själsliga lekar, låtsad vänskap och löften som lätt sviks. Målet är inte att förstå subjektet under förhör utan att tillintetgöra — inte bara bekännelse, utan sammanbrott.

”Om du talar, får du en cigarett. Om du nämner ett namn, får du vila. Om du ger oss en enda person, kan vi kanske ge mat, en filt eller något som dämpar kylan”. Varje gest klär sig som nåd, varje handling binds till byteslagens logik. Det är styre genom utmattning.

Men det är inte bara förhörssammanhanget. Det är ett förhållande där massaker, förhandling och mätning föder varandra: blodbadet skapar nöden som gör samtalet begripligt; och förhandlingen blir platsen där våldets verkan vägs. Varje israelisk bombning följs inte av tystnad, utan av prövning: har motståndet mjuknat? Har gemenskapen brutits? Är de redo att ge efter?

Förhandlingen är inte ett avbrott från våldet; det är en av dess former — planmässig, känslostyrd, prövande. Att tala om förhandling här är att tala om en avvägning av spillror och ett prövande av ande och kraft. Likt förhörsledaren prövar fångens uthållighet.

Och ändå, i fängelsehålan, kan den palestinske fången längta efter förhörsledaren, för i en värld av slutna dörrar och långsam svält blir han den ende som bekräftar att du ännu finns, det enda möjliga mänskliga samspelet.

Ironin är att ju mer svaghet du visar, desto mer håller de tillbaka. Ju mer du fogar dig, desto hårdare vrids skruvarna. Därför är det inte en förhandling om behov, utan en förnedringsarkitektur, noggrant utmätt för att även din vilja att tala ska bli ett nytt tecken på berövande — en stund då allt pressas ur dig så att intet blir kvar.

När granskare, sändebud och uttolkare talar om ”förhandlingar”, är det i själva verket ett förhör, då dess struktur är gjord för att driva den andre till sammanbrott. Och när sammanbrott inte räcker, följer utplåning. I detta mönster söker Israel inte förhandlingsparter, utan upplösningen av dem som kallas till bordet.

Bortom det binära

Om den israeliska förhandlingen fungerar som förhör, är det lika viktigt att minnas att palestinierna inte bara förstått denna struktur, utan gång på gång rubbat dess ordning. Ja, den palestinska kampens historia är historien om att vägra de villkor på begriplighet som ockupanten pålagt: att tala utan lov, att tiga när man tvingas, att överleva utan att söka erkännande. Det är inte romantisk trots, utan skärpa smidd under släggan. En politisk klarsyn formad i cellen, i förhörsrummet, i det sönderbombade hemmet och vid förhörsbordet.

Palestinierna har länge förväntats spela sina roller som besegrade, visa återhållsamhet, öva måttfullhet och fördöma våld på utvalda sätt. Men gång på gång vägrar de. Fången som väljer tystnad framför bekännelse; hungerstrejkaren som rubbar herraväldets tid genom att lämna sin kropp åt tiden själv; modern som insisterar på att kalla sitt döda barn inte offer, utan martyr; lägret som vägrar upplösas i humanitärt stoft — detta är inte bara motståndshandlingar, utan vägran att fångas.

Det är just denna vägran som bryter upp den falska motsättning Israel nu erbjuder världen: mellan utrotning och inhägnad — ”Gideons stridsvagnar” och den egyptiska planen.

De är inte motsatser, utan strukturellt samverkande. Den ena vill utplåna palestinierna som subjekt genom militär sterilisering, den andra vill avväpna och styra dem genom världslig byråkrati. Den ena är ett öppet folkmord, den andra en förvaltad utplåning.

Denna motsättning är själv i gungning, för sprickorna löper nu genom den internationella ordningens moraliska arkitektur, dagligen avslöjad i sitt medansvar och sin selektiva sorg. De löper genom Israels egna grundvalar: en utmattad här, osammanhängande politiskt ledarskap och ett samhälle som spricker under ändlöst krig och väntan på frälsarens återkomst. Sprickorna löper genom varje plats där valet mellan utrotning och inhägnad vägras, och där en tredje, flyende möjlighet börjar skymta.

Denna tredje väg, om än svår att nämna, levs redan. Den pulserar genom världsvida nätverk av solidaritet som inte längre ber om lov, utan kräver räkenskap. Den växer i varje rättssal där ordet folkmord uttalas — inte som metafor, utan som åtal. Den lever i insikten att Palestina inte är en humanitär katastrof som ska skötas, utan en politisk strid som återupplivas.

Den lever i kunskapen om att Palestina urholkat den liberala ordningens anspråk, blottlagt dess grundvalar, mättat dess ordförråd — och ändå insisterar på sin närvaro.

Abdeljawad Omar är en palestinsk forskare och teoretiker verksam vid Birzeituniversitetet på Västbanken. Hans arbete kretsar kring motståndets politik, avkolonisering och den palestinska befrielsekampen. “Extermination as negotiation: Understanding Israel’s strategy in Gaza” publicerades ursprungligen den 23 maj 2025 på webbsidan Mondoweiss.