Vad är rasism?

Den amerikanska geografen och fängelseaktivisten Ruth Wilson Gilmore beskriver rasism som ”den statligt sanktionerade eller utomrättsliga produktionen och exploateringen av särskilda gruppers sårbarhet inför för tidig död.” Det är en klassisk vänsterdefinition som förankrar rasismens erfarenhet i en materiell verklighet. Tyvärr lyser den med sin frånvaro i det offentliga samtalet i Sverige idag.

Konstvetaren Rebecka Katz Thor skriver i Aftonbladet: ”Politiken säger, bär era Davidsstjärnor med stolthet, samtidigt stoppar jag automatiskt in den under tröjan när jag kliver in i taxin hem. Det är inte politikens fel att det finns en dissonans men ibland framstår gapet mellan vilja och verklighet som extra djupt (…) I taxichaufförens backspegel hänger en kartkontur av Israel, Västbanken och Gaza i silvrig metall med en palestinsk flagga på. Vad han tycker om judar eller vilken typ av stat han önskar på platsen vet jag inget om, men jag föredrar att han inte vet att jag är jude.”

Katz Thors ord är talade för samtalet om såväl området mellan Jordanfloden och Medelhavet som antisemitism. En svensk taxichaufför har alltså hängt en karta över det historiska Palestina från sin backspegel. Vad säger det oss? Att han troligen är palestinier. Att han sedan oktober 2023 sett sitt folk bombas och svältas ihjäl i ett folkmord sanktionerat av hela västvärlden.

Denna taxichaufför måste trots allt gå till jobbet, folkmord är ingen sjukskrivningsgrund. En doktor i estetik köper hans tjänster. Vad tänker hon när hon sätter sig i en palestiniers bil våren 2025?

Hon tänker att han kanske hatar judar. Hon undrar om han är rasist, eftersom kartan signalerar att han inte godtar den etniska rensning Israel bedrivit av hans folk sedan 1948. Hon funderar på huruvida han erkänner denna etnonationalistiska statsbildning på det område de har fördrivits från.

Framför allt tänker hon på sig själv som potentiellt offer. Hon vill skydda sin egen sårbarhet medan han kör henne till bostadsrätten i Stockholms innerstad. Detta äger rum i ett land där staten sanktionerar den systematiska utrotningen av hans folk, i en värld där rasismen mot palestinier, det vill säga risken de löper att dö i förtid, nu alltså eskalerat till ett folkmord.

Den som skriver så här är inte bara självupptagen intill narcissismens gräns. Hon är inte bara oförmögen att se en människas ofattbara lidande, vilket vittnar om att rasismens avhumanisering haft sin verkan. Att en palestinsk taxichaufför inte riktigt är en människa.

Liksom stora delar av det offentliga samtalet saknar hon också en trovärdig analys av hur svenska judars liv faktiskt villkoras av rasism. Det illustreras tydligast genom att politiken frikänns från ansvar, i ett land där regeringen understöds av ett nazistiskt parti. En palestinier är däremot alltid skyldig.

Att Israel, vars existens rättfärdigas med hänvisning till folkmordet på judar, nu utplånar Gazas befolkning är tyvärr ingen historisk avvikelse. Det är just med hänvisning till den egna gruppens sårbarhet som de värsta brotten i mänsklighetens historia har begåtts, från Förintelsen till folkmorden i Rwanda och Srebrenica.

När fantasin om hotet från de andra överskuggar verkliga maktförhållanden finns ingen gräns för vad som kan göras mot människor. Eftersom rädslan föder sig själv kan den alltid hitta mer näring för att rättfärdiga sitt våld, särskilt om den, som i Israels fall, bottnar i faktiska trauman. Därför måste alla analyser av rasism förankras i den materiella verkligheten. Annars banar de väg för den dödspolitik de utger sig för att vilja bekämpa.