Tradwife som politiskt subjekt

Internet befolkas av kvinnor som lagar mat, gör blomsterarrangemang, bakar kakor och föder barn. Snittblommor arrangeras och emaljgrytor med ångande surdegsbröd tas ut ur ugnen. Via röstinspelning förklarar de med behaglig ton hur smeten ska vändas ner i den vispade äggvitan, eller hur ett städat hus ger en inre frid – en form av meditation faktiskt, medan videon skildrar en kvinna som plockar upp leksaker från en fluffig, vit matta och drar omkring med en sladdlös dammsugare i 1,5 gånger normal hastighet. De är vackra, ofta vita, nästan alltid rika. En term som har börjat användas i relation till denna sorts innehåll är tradwife, som seglat upp som en samtida benämning för en traditionell (hemma)fru. Det är en ideologiskt laddad term för att beskriva kvinnor som inordnat sig i en ”traditionell”, patriarkal kvinnoroll, som har omfamnat sin ”kvinnlighet”, underordnat sig sin man och som inte förvärvsarbetar utanför hemmet. 

Begreppet anspelar inte på någon lång tradition. Tradwife-vurmarna inspireras framförallt av efterkrigstidens historiska parentes i USA, där ökad tillväxt och höjda reallöner vävdes samman med en feministisk backlash som innefattade intensiv propaganda för kärnfamiljen. Det var i denna kontext som hemmafrun så som vi känner henne idag trädde fram som politiskt subjekt. Giftasåldern för kvinnor sjönk, så även i Sverige, och nativiteten ökade. De materiella och sociala förhållanden som hemmafrun var knuten till skilde sig från hur det reproduktiva arbetet organiserats tidigare. Generationsboenden, där mor-och farföräldrar deltog i att sköta om barnen, förbyttes till villan i förorten som blev kärnfamiljens borg. Tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare och kylskåp förvandlade sysslor som tidigare varit fysiskt tunga men gemensamma arbeten, till automatiserade processer som utfördes i ensamhet. De socialt isolerade hemmafruarna drabbades av det som den feministiska författaren Betty Friedan kallade ”problemet utan namn” – känslan av obehag och tomhet inför tillvaron som uppstod hos de som inte lyckats leva upp till 1950-talets stränga kvinnoideal. Eller, ännu värre, när de hade gjort allt rätt och ändå kände hur det kröp i kroppen av klaustrofobi. 

I den konservativa kulturrevolution, som till stora delar ägt rum på digitala plattformar, har alltså den traditionella hemmafrun återuppfunnits. Samtalet om tradwives är framförallt koncentrerat till den engelskspråkiga delen av världen, med USA, Australien och Storbritannien i centrum. En svensk motsvarighet till diskussionen kan emellertid skönjas i den förvirrade debatten om ”huskvinnan” som fördes på kultursidorna för ett antal år sedan. Termen myntades av journalisten Greta Thurfjell i en krönika i Dagens Nyheter. Där beskrev Thurfjell ett slags ny lockelse till konservatismen, vilket hon menade sig se i sig själv och sin omgivning. År av politisk korrekthet hade gjort att jämställdheten kändes trång och förutsägbar, tråkig och osexig. Thurfjell menade att det fanns ”något förbjudet i att spela på idéer om traditionell kvinnlighet, att göra sig behaglig och undergiven”. Med begreppet huskvinna anspelade Thurfjell på ”husblatten” som ställt sig in hos svenskarna, men där huskvinnan istället positionerat sig på männens sida. Samtidigt betonades, av både Thurfjell och andra, att huskvinnan just lekte med den traditionella kvinnorollen. Det var en estetik mer än ett politiskt projekt: en huskvinna skrattade åt killars skämt och lät dem förklara saker, men det betydde inte att kvinnan ”skulle tillbaka till spisen”. Fast är det egentligen så fel med män som slår kvinnor? Fnissade sedan Della Q-trion – poddarna vilka ofta hänvisades till som ett exempel på hur konservativa värderingar blivit ”coola”. Genom lagren av spel, ironi och internaliserat kvinnohat skapades så en ambivalens för vad som var lek och vad som var allvar. Därför var det också svårt att föra en meningsfull diskussion om vad som egentligen menades med denna dragning till konservativa böjelser.

Att iscensätta hushållsarbete

En liknande ambivalens finns i begreppet tradwife, som också har en tendens att glida undan definitioner. En sökning via en av de största sökmotorernas trendanalysverktyg visar hur begreppet seglade upp i början av 2023 och är klassificerat som ett ämne med ”tydlig ökning”. Relaterade ämnen som användare sökt svar på är ”tradwife meaning” och ”what is tradwife”. För vem är hon egentligen? Om man tittar på några av de stora skaparna av tradwife-innehåll blir det snabbt tydligt att det inte rör sig om några hemmafruar utan egen inkomst. Tvärtom är själva syftet med att spela in och dela innehållet att det ska monetiseras och på så vis förhoppningsvis bli en betydande inkomstkälla, vilket i sin tur kräver ett tämligen omfattande arbete. 

Författaren Caro Claire Burke menar att det första vi behöver göra är att skilja på tradewives som personer och tradwife som content. Det sistnämna kan enligt Burke definieras som performative domestic labor, alltså ett publikt iscensättande av hushållsarbete. Det är inför kameran som dessa välregisserade, avgränsade sysslor utförs. Det iscensatta hushållsarbetet är en estetisk praktik, och följer ofta specifika mallar. För de som har höga produktionsvärden i sitt innehåll behövs barnomsorg och städhjälp för att kunna visa upp det obligatoriskt tillrättalagda hemmet och agera ut scener där hushållsarbetet gestaltas. 

Två av de största skaparna av tradwife–inne-håll är amerikanska Hannah Neeleman och tyska, men numera USA–baserade, Nara Aziza Smith. Neelemans och Smiths stil skiljer sig en del åt, och är därför tacksamma exempel på hur tradwife-formatet utarbetats. Smith och hennes man är professionella modeller och hon syns ofta iklädd modemässigt avancerade och glamorösa klänningar i sina videos. De inleds alltid på samma sätt med att Smith viskar fram varianter på sin catch-phrase: ”I morse bad mina barn om att få flingor till frukost” eller ”Min man sa att han var sugen på glass” varpå hon sätter igång och tillagar såväl fruity loops som mjukglass (med hemma-gjort strössel) från grunden. Smiths specialitet är alltså att tillreda mat som vanligtvis köps som helfabrikat och det finns en ironisk humor i det uppenbart konstlade scenariot som utspelar sig på skärmen. 

Neeleman å sin sida driver det framgångsrika kontot Ballerina Farm, som är döpt efter den mjölkgård i Utah som hon driver tillsammans med sin man. Namnet på gården kommer av att Neeleman tränade för att bli professionell balettdansare innan hon träffade sin nuvarande man och blev gravid. I sina videos är Neeleman ofta omgiven av sina barn, ståendes vid sin gigantiska AGA-spis som går loss på runt 40 000 kronor, och gör mozzarella från grunden på den egenproducerade mjölken. Stilen är lantlig och Neeleman uppträder ofta till synes osminkad och bärandes lite trasiga kläder. Efter att flera bönder gått ut på sociala medier och uttryckt sin skepsis mot att mjölkgården skulle kunna vara lönsam i egen rätt har det nu börjat gå rykten om att det är med hjälp av pengar från makens chefsposition för ett investmentbolag som gården finansieras. Om så är fallet är det alltså närmast ett lajvande av ett slags rustik, ultraamerikansk livsstil som spelas upp inför publik. På Ballerina Farms hemsida står det att de ”hoppas kunna inspirera dig att sakta ner, smutsa ner händerna, få kontakt med jorden, finna en passion för maten du äter och omfamna de du älskar”. Medan Smith leker med rollen som glamorös hemmafru låter Neelemans videor tittaren beskåda en kvinna som på allvar hängett sig åt livet som moder och mjölkerska.

De socialt isolerade hemmafruarna drabbades av det som den feministiska författaren Betty Friedan kallade ’problemet utan namn’

Hos båda dessa aktörer är användandet av röstinspelning ett framträdande signum. Ljud från barn och mullrande hushållsassistenter ersätts av en lugn kvinnoröst. Vi ser dem varken utföra några äckliga hushållssysslor, eller får följa dem i det sisyfosarbete som ett hem med barn innebär: sorterande av strumpor och det eviga plockandet av leksaker som hamnar precis överallt. Iscensättandet av hushållsarbete är inte riktigt arbete, utan en högt estetiserad form av underhållning.

När Nara Smith med familj förra året besökte Ballerina Farm beskrevs det som ”the ultimate tradwife crossover”. I en intervju berättade Smith om hur hon och Neeleman alltid blir ihopkopplade med varandra: ”Vi har vissa likheter, som att vi är mammor och har en passion för matlagning, men egentligen är vi ganska olika”. Det finns emellertid fler likheter än så. Exempelvis är de båda praktiserande medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De är alltså mormoner, en kristen avart som tagit budskapet i Genesis om att vara fruktsamma och föröka sig på djupt allvar. Mormoners genomsnittliga nativitet är över medel i USA och både Neeleman och Smith bidrar till den statistiken. Smith är 23 år gammal, maken 26, och de har i skrivande stund tre gemensamma barn samt ett bonusbarn som maken fick när han var 19. Neeleman är 34, maken 35 och tillsammans har de åtta barn. 

En annan gemensam nämnare är att de båda kopplats till Donald Trumps rörelse Make America Great Again. Trots att båda har haft en tendens att vara medvetet ambivalenta kring sina politiska sympatier finns det också gott om ledtrådar för den som vill hitta dem. I december förra året prydde Hannah Neeleman omslaget för den MAGA-tillvända damtidningen Evie, och Nara Smiths man har blivit påkommen med att följa alt-right-konton och dela en video som hyllar Trump. Detta skapade en viss förvirring bland liberaler som hade uppskattat Smiths innehåll – att en svart kvinna skulle hysa sympatier för Trump och hans anhängares öppna rasism, eller åtminstone vara gift med någon som gjorde det, var för dem svårt att förena. Både Neeleman och Smith är dock noggranna med att hela tiden uppvisa något slags trovärdig förnekelse kring sina politiska övertygelser. De svarar undvikande på frågor och gör vaga uttalanden av typen jag kan inte hålla på och rätta folk som pratar om mig hela tiden och människor har så mycket förutfattade meningar om mig. Här tenderar diskussionen också att ta slut. Det är svårt att föra i bevis vad en människa har för innersta begär och övertygelser eller föra något slags argumentation kring vad som är autentiskt och vad som är spel för gallerierna. 

Konservativa mediestrategier

En annan kritik som också känns igen från en svensk kontext är att det är orättvist att avkräva enskilda kvinnor ansvar för att leva feministiskt korrekta liv. Vilka är vi att lägga oss i hur någon väljer att leva sitt liv? Är det inte till och med ett tecken på sann jämställdhet när kvinnan själv kan välja att stanna hemma. Och är det så fel att vilja pyssla hemma, fota av och dela det som inspiration till andra kvinnor? It’s not that deep! Men snarare än att stirra oss blinda på vad dessa aktörer har för intentioner bakom innehållet de skapar, kan vi alltså se till själva innehållet och vad för sammanhang det ingår i. Aktivisten och författaren Imani Barberin menar att konservativ media strategiskt och framgångsrikt har mött människor i det innehåll de redan konsumerar. Konservativa medieinitiativ har alltså spelat på tendenser som redan funnits närvarande i olika genrer av innehåll på sociala medieplattformar. Genom att efterlikna och lägga sig nära innehåll (som mycket väl kan ha skapats utifrån helt andra intentioner), utnyttjas plattformarnas algoritmer för att leda in användarna till deras material och in i deras kanaler, där radikaliseringsprocessen sedan kan ske. Radikaliseringen blir självförstärkande när de genrer av innehåll som approprierats av alternativhögern i sin tur börjar anspela på fascistiska värderingar för att få större spridning. 

Barberin har identifierat fyra typer av innehåll som på detta vis kommit att fungera som pipelines mot en fascistisk ideologi. Innehållet som kretsar kring teman såsom hälsa, fitness, alternativmedicin och kost producerar en eugenisk rationalitet om vilka kroppar som är hälsosamma och därmed dygdiga och värdiga att reproduceras. Historikern Kathleen Belew har i sin tur beskrivit en ”crunchy to alt-right pipeline”, och visat hur konton som sprider vagt civilisationskritiskt innehåll vilket kretsar kring vikten av att vara i kontakt med naturen och äta rena råvaror blivit en grogrund för fascistiska organisationer att rekrytera från. [1  ] I denna kategori skulle vi kunna placera Ballerina farm, som bland annat uppmuntrar konsumtion av opastöriserad mjölk (”raw milk”). 

Nästa pipeline beskriver Barberin som innehåll på tema skönhet och dejting vilket hon menar producerar konservativa identiteter relaterade till ras och genus. Innehåll om konsumtion, mode, entreprenörskap och rikedom producerar i sin tur föreställningar om status och klass. Den sista kategorin är kanske den som kan verka mest oskyldig. Där för nämligen Barberin samman genren ”pranks”, alltså olika (oftast fysiska) skämt där den som utsätts filmas som underhållning, med sport, fysiska utmaningar och med finans (t.ex. kulten kring kryptovalutor) som exempel på innehåll som ger uttryck för dominans. Till denna kategori kan man med fördel också lägga till polispropaganda. 

I matresterna och tomburkarna, kalkavlagringarna och avföringen finns berättelserna om utsatthet, fattigdom och psykisk ohälsa.

Kategorierna bör inte ses som fasta och rigida, och många typer av innehåll kan tillhöra olika pipelines samtidigt eller skifta mellan olika teman. ”Skönhet” ligger exempelvis även nära hälsa, kost och träning, medan innehåll som kretsar kring status ofta har inslag av dominans. Till dessa kategorier skulle ännu en pipeline kunna läggas till för att fånga upp innehåll som fokuserar på reproduktion och iscensättandet av hushållsarbete. Genom detta innehåll produceras dels idéer om genus och status, men också ett bud-skap om familjen och, i synnerhet, hemmet som livets mittpunkt. Här kan estetiserad hängivelse till det husliga ses som en del av den isolerande individualism som den nykonservativa rörelsen eftersträvar. Det är inte längre bara så kallat tradwife-innehåll som blir relevant att diskutera, utan också andra former av innehåll som framställer den sociala isoleringen i det egna hemmet som en eftersträvansvärd position. Exempel på detta är inredning, husbyggen och renoveringar som med ytterst få undantag formges för att husera en till två vuxna med ett till två barn. 

Tillfredsställande äckel

Ett annat exempel är videofilmer som skildrar städning av riktigt grisiga hem, som blir glänsande rena. Flera innehållsskapare utför städningar gratis mot att de får filma processen. Ännu en subgenre visar specifikt hur handfat, diskhoar och toaletter städas med hjälp av en häxblandning av städmedel. Kemikalier i starka färger blandas ihop och det fräser och bubblar medan en rask hand skrubbar emaljen. I kommentarsfälten varnar folk om att ammoniakbaserade städprodukter inte ska blandas med klor då det bildar skadliga ångor. Men varningarna dränks av den stora majoriteten glada utrop. Det är så tillfredsställande att se smutsen lösas upp och spolas bort, helst i två gånger den normala hastigheten. Den onda aningen om att människorna vars hem visas upp som obehagliga ”före”-bilder inte klarar av att ta hand om sig själva dränks i hejarop för den ÄNGEL som tagit sig an att städa bostaden. Helt gratis till och med! Betalningen sker istället i natura: Dina sopor mot mina tittare, klick och kanske ett sponsringsavtal med ett företag som säljer tvättsvampar. I brist på fungerande psykiatri och socialtjänst tillhandahålls istället välgörenhet, och som i så många andra fall bygger välgörenheten på återbetalning genom exponering av lidande.

Även i dessa videoklipp finns det konservativa budskapet som hyllar det rena, och därmed dygdiga hemmet. Men till skillnad från det inspirerande, teatrala hushållsarbetet som tradwife-innehållet präglas av är dessa videos ofta tämligen anonyma. Personen som bor i hemmen syns då sällan till, även om spåren efter människans syns överallt. I matresterna och tomburkarna, kalkavlagringarna och avföringen finns berättelserna om utsatthet, fattigdom och psykisk ohälsa. Även de som städar håller en mer tillbakadragen roll, filmar snarare i POV och tar på så sätt med tittaren in i städandet. Samtidigt gör anonymiteten att en distans kan upprättas gentemot smutsen, skräpet, det äckliga. Detta kan kontrasteras med hur tradwife-innehållet bjuder in till identifiering med den som iscensätter hushållsarbetet – det skulle kunna vara du som står där i sommarklänning och gör cornflakes från grunden, men det är inte du som lever i smutsig misär. 

Studier har visat att människor som står mer till höger politiskt känner mer äckel. Människor som i studierna gav uttryck för att vara lättäcklade var exempelvis mer benägna att vara mot homo-äkten-skap och aborträtt och för lägre skatter. Stud-ierna fann också att desto mer äckel som personerna upplevde, desto mer homofobi gav de uttryck för. En fråga som kan ställas är då om de videoklipp som just spelar på ett distanserat äckel också kan göra människor konservativa? Att exponeras för smutsen och misären med det kyliga avstånd som videorna presenterar kanske gör att vi får svårare att empa-tisera med den boende. Även här spelar det uppsnabbade formatet roll, efter-som det får städningen att framstå som så för-rädiskt enkel. På så vis förstärks också det moraliska kodandet av det städade respektive ostädade hemmet, där ett hem i ordning är ett tecken på disciplin.

Disciplinering genom rädsla

Gemensamt för mycket av det fascistiskt kodade innehållet som delas på sociala medieplattformar är att det anspelar på rädsla. Rädslan inför tanken på att maten du stoppar i dig gör dig sjuk eller, gud förbjude, steril. Att vaccinet du gett dina barn eller det fluorberikade vattnet du dricker skulle kunna vara skadligt. Rädsla inför att vara oattraktiv och därmed inte förtjäna kärlek och omsorg. Rädslan för att bli lämnad om du blir sjuk. Rädslan över att inte fatta skämtet och därmed bli ett skämt. Rädslan för fattigdom och lort. Även begreppet huskvinna var laddat med rädslan för att inte godkännas, inte duga, inte bli utvald, inte bli sedd. Dessa rädslor späs på och omvandlas till disciplinerande verktyg som vi tuktar både oss själva och varandra med. 

Genom den fascistoida plattformsekonomin produceras på så vis stränga sociala normer som hindrar oss från att relatera till varandra och släppa in andra i våra hemmaborgar. I likhet med 1950-talets hemmafruar isolerar vi oss i våra hem. Vi pysslar, städar och donar, och vi lägger ner massor av pengar på våra boenden. Men vi drar oss för att bjuda hem vänner, särskilt som en del av vardagen. Är hemmet tillräckligt städat eller är det äckligt? Är jag äcklig? Eller är det bara en för stor social ansträngning? Att vara ensam känns ofta enklare i stunden. Fixeringen vid hemmet är inte en oviktig del av det ”problem utan namn” (eller kanske snarare med så många namn att de inte går att räkna) som präglar samtidsmänniskans tillvaro som ständigt iakttagen och socialt isolerad. 

Det är behändiga politiska subjekt som produceras genom innehållet vi matas med. Som ensamma, stressade och rädda människor är det svårt att göra motstånd. Istället tränas vi i att välja bekvämlighet och konformism. Samtidigt finns där en inneboende längtan efter gemenskap och förändring. Det är precis denna längtan som innehållet i den konservativa pipelinen spelar på genom sina generiska budskap om att vi ska inspireras till att ”sakta ner” och ”finna en passion för maten du äter och omfamna de du älskar” – beställ bara vår låda med patriotiskt producerat kött! Smidigt och bekvämt. Att vara obekväm och utmana sin bekvämlighet måste därför många gånger vara första steget på väg mot att bygga något meningsfullt med andra. En fras som delats friskt senaste tiden är att bli besvärad är priset vi betalar för gemenskap. Och det vet nog alla som varit föreningsaktiva eller bott i kollektiv någon gång. Som Frida Hyvönen sjunger: ”Och jag längtade efter vänskap som inte representation/Drömmer om vänner i vardan/Och ett samtal utan slutstation/Drömmer om grannar som orkar byta några ord/Drömmer om vänner i vardan/Och en rimligare jord.”

Miranda Cox är medlemi redaktionskollektivet Brand. 

[ 1] Belew lyckas emellertid inte göra skillnad på vänsterpräglade alternativa livsstilar och grogrunderna för alt-right-högern. Även sociologen Cynthia Miller-Idriss har visat hur sociala sammanhang som kretsar runt konspirationsteorier blivit en rekryteringsbas för extremhögern.