Kolonialism handlar i grunden inte bara om exploatering och dominans över land, materiella och immateriella resurser, utan rör främst frågan om världens beboelighet: endast kroppar bebodda av vithet anses vara värdiga att existera som människor i världen. I alla dess otaliga former strävar kolonialismen efter att beröva den koloniserade och rasifierade en värld; att omvandla henne till en överflödig kropp utan plats i världen; att förvisa henne till det som Frantz Fanon kallar ”zonen av icke-vara;” att göra hennes kropp till en kropp som inte längre kan identifieras som en kropp: أشلاء, ashla’a — kött splittrat i bitar. I en värld som inte är för dig nekas du till och med en grav: ditt boendes spillror smälter samman med dina ashla’a; du offras till Saharas brännande hetta; du fryser ihjäl mellan nationalstaters gränser; ditt liv växer som mögel i en cells vägg; inga sirener sjunger för dig på havets djup. Ibland överlever du bara för att inse att du har förlorat en värld, att förlust är ditt Sisyfos-arbete.

Makten att besluta över liv och död, är ett grundläggande drag i den moderna nationalstaten.

Vad är det att skriva medan ett folkmord pågår? Vad innebär det att sörja i en värld där förlusten sträcker sig bortom det som varit till att omfatta det som är och det som ännu kommer? Och hur kan man sörja förlusten av en värld? Ingen mening jag kan formulera kan ge uttryck för denna förlust. Ingen handling jag kan utföra verkar kunna få den här världen att vara för dig. ”Har jag inte fått min frihet för att bygga upp Duets värld?” frågar jag i Fanons anda. Har vi inte? Att fortsätta gråta för allt vi inte kan sätta ord på är vad vi förmår. Att försöka ge bort en värld som aldrig var för oss är vårt omöjliga uppdrag. 

Denna text syftar till att utforska den ”illegala” flyktingens position genom att centrera rasifieringsprocesser. Inom migrationsstudier och politisk teori råder ofta en färgblindhet där rasifiering betraktas som något av sekundär betydelse, snarare än en av de grundläggande principerna som formar och upprätthåller en värld präglad av kolonialitet, rasial kapitalism och andra former av systematiskt våld. Giorgio Agambens arbete är bland de mest inflytelserika referenserna för att analysera flyktingens position. Det europa-specifika kritiska tänkandet ses dock ofta som allmängiltigt, snarare än som regional kunskap som uppstått ur och behandlar inomeuropeiska problem, såsom det fascistiska våldet under andra världskriget, särskilt den brutalitet som manifesterade sig i nazismens koncentrationsläger. Istället för att relatera det regionala till globala koloniala processer, tenderar detta tänkande att betrakta sig som självtillräckligt och universellt. Denna text förankrar analysen av den rasifierade flyktingens position i en kolonial struktur och utforskar särskilt den palestinska kontexten.

I Homo Sacer från 1995 gör Agamben en distinktion mellan två former av liv: den första är bios, ett liv som ingår i en politisk gemenskap, en politiserad form av mänskligt liv med rättigheter, förkroppsligad i medborgaren inom den moderna nationalstaten. Den andra är zoé, ett liv som reduceras till ett blott eller naket biologiskt liv och som kan dödas eller låtas dö utan rättsliga konsekvenser. Eftersom biomakt, makten att besluta över liv och död, är ett grundläggande drag i den moderna nationalstaten, blir denna distinktion en central aspekt av modern politik. Agamben placerar dock zoé i en ”zone of indistinction;” en zon där sociala kategorier som ras, klass och kön upphör att ha relevans för maktutövning. Här handlar det om att skapa ett tillstånd där sociala och politiska skillnader utplånas genom att reducera människor till ren biologi. Men snarare än ett orasifierat naket liv, är det inte så att det är rasifieringsprocesser som både skapar och upprätthåller vilka liv som anses värdefulla, och vilka liv som kan dödas eller lämnas åt döden?

I den moderna/koloniala världen, där rasifiering spelar en central roll i konstruktionen av den euromoderna människan, föreställer sig Agamben, med Alexander Weheliyes ord, att det finns en ”odelbar biologisk substans,” som existerar oberoende av rasifiering. Men rasifiering, snarare än att förlora sin relevans i avhumaniseringsprocesser, är avgörande för produktionen av disponibla, värdelösa och osörjbara liv. Ras ska inte heller betraktas som en biologisk eller kulturell klassificering, utan rasifiering, eller vad Weheliye benämner som rasifierande sammansättningar (racializing assemblages), handlar om ”a set of sociopolitical processes that discipline humanity into full humans, not-quite-humans, and nonhumans,” med hans ord i Habeas Viscus från 2014. Här förstås rasifiering som pågående politiska maktrelationer som, genom ”institutioner, diskurser, praktiker, begär, infrastrukturer, språk, teknologier, vetenskaper, ekonomier, drömmar och kulturella artefakter,” kontinuerligt rasifierar kroppar och strävar efter att beröva de som rasifieras som icke-vita deras mänsklighet. Rasifierande sammansättningar avser att producera och fördela död, våld, sårbarhet och sörjbarhet samt kroppen som hör hemma i världen och ett överflödigt kött som inte hör hemma någonstans.

Enligt Agamben är suveränen den som kan utlysa undantagstillstånd, där lagen tillfälligt upphävs. Nazismens koncentrationsläger blir här den paradigmatiska platsen för att förstå hur suveränen producerar nakna liv genom att suspendera lagen, frånta vissa människor alla rättigheter, och reducera deras existens till ren biologi. Som Achille Mbembe påpekar, i ”Necropolitics” från 2003, är dock rättslösheten, i kolonin och på slavplantagen, inte ett undantagstillstånd utan det normativa. På grund av ”the racial denial of any common bond between the conqueror and the native” skriver han, ”in the conqueror’s eyes, savage life is just another form of animal life.” I koloniala sammanhang, och för rasifierade kroppar, finns det ingen kvalitativ gräns mellan undantagstillståndet och vardagen. Det som betraktas som ett undantag är snarare intensifiering av det vardagliga, som Wael Hallaq illustrerar i Restating Orientalism från 2018.

Folkmordet i Gaza är inget undantag skapat av en fascistisk regering, utan en intensifiering och utvidgning av den pågående Nakban. Sionismen har alltid byggt på fördrivning, våld och dödande av palestinier. Likt andra bosättarkoloniala projekt handlar sionismen om att upprätta en ny stat och ett nytt samhälle på ursprungsbefolkningens ruiner. Förverkligandet av detta projekt kräver att palestiniernas exkludering och död blir det normativa tillståndet. ”In its inception, then, Zionism equated territory with national sovereignty, and thus created the Indigenous inhabitants of the land as a ‘problem’: an existential obstacle for the realization of its people,” skriver Zahi Zalloua i Solidarity and the Palestinian Cause från 2023. Till sitt väsen är sionismen ett nekropolitiskt projekt som strävar efter att eliminera palestinier, beröva dem en värld och placera dem i ”death-worlds”; zoner bebodda av ”living dead;” människor som gjorts till ”surplus, unwanted, or illegal,” med Mbembes ord. För palestinier är konfrontation med naket våld inte ett undantagstillstånd utlyst av Netanyahu. Den nuvarande fascistiska regeringen bryter heller inte mot palestiniernas ”rättigheter,” utan palestiniernas rättslöshet, landlöshet och världslöshet är själva fundamentet som det sionistiska projektet vilar på.

I Men in the Sun från 1963, skildrar Ghassan Kanafani livsödena för tre palestinska flyktingar – Marwan, Abu Qais och Assad – i en värld som inte längre är deras. Genom återkommande tillbakablickar skapar Kanafani ett narrativ där fördrivning, världslöshet och förlust får den pågående Nakban att träda fram med plågsam tydlighet. Huvudpersonerna, som försöker fly från ett outhärdligt liv i flyktingläger, smugglas via Irak, över öknen, i en vattentankbil på väg mot Kuwait. Här utspelar sig al-Nakba i öknens brännande hetta. Al-Nakba är inte bara den historiska händelsen från 1948, då omkring 750 000 palestinier etniskt rensades och fördrevs från sina hem. Al-Nakba är obeveklig och ständigt återkommande: ”It happens in the present tense—and it happens everywhere on the map. Not a corner of our geography is spared, not a generation since the 1940s,” som Mohammed el-Kurd uttrycker det. Smugglaren lovar dem att de inte skulle behöva stanna i tanken längre än sju minuter vid gränsen. Bara sju minuter. Bara sjuttiosex år. Kvävda av öknens brännande hetta, inneslutna i vattentanken, blir deras död en händelse som knappt uppmärksammas. Kanafani lämnar oss med smugglarens förtvivlade ord: ”Varför slog ni inte på sidorna av tanken? Varför bankade ni inte på sidorna av tanken? Varför? Varför? Varför?” 

Var det omvärlden som misslyckades att höra dem, eller valde de att dö i tystnad som en vägran att vädja till en värld som redan berövat dem allt och låst in dem i en vattentank? En värld som inte hör dem, är en värld som inte hör dem. I Tawfic Salehs filmatisering av novellen, ”The Dupes” från 1972, hör vi Marwan, Abu Qais och Assad banka. Men den verkligt relevanta frågan är inte varför ingen kunde höra dem vid gränsen, utan varför dessa gränser överhuvudtaget existerar. Den grundläggande frågan borde vara: vilken sorts värld har upprättat dessa gränser, gjort dem till flyktingar, och driver al-Nakbas fortsättning? En värld där vi i snart ett år har bevittnat ett livestreamat folkmord, men ändå står maktlösa inför att stoppa det. ”En värld som inte är för oss.”

Folkmordet i Gaza är inget undantag skapat av en fascistisk regering, utan en intensifiering och utvidgning av den pågående Nakban.

De imperialistiska maktstrukturer som etablerade den sionistiska bosättarkolonialstaten i Palestina är samma koloniala strukturer som ritade upp dessa gränser och upprättade nationalstater. Trots att migrationslagar och gränspoliser påstår sig kontrollera alla ”främlingar” och att ”nationalitet” snarare än rastillhörighet är i fokus, vet vi att i en värld formad av kolonialism är gränserna en del av rasifierande sammansättningar som har som sin huvudsakliga funktion att reproducera och intensifiera vissa människors sårbarhet och död. Detta gäller inte bara i Sverige och i Europa, utan även i det globala Syd.

Att fokusera på förlust är inte ett försök att reducera jordens fördömda till det våld de utsätts för. Det handlar inte om att förminska det motstånd som uppstår eller de utrymmen för kärlek, omsorg och skönhet som skapas. Sörjande är djupt politiskt. När vi försöker kartlägga förlustens geografi och inser att vi inte bara har berövats saker och ting i världen, utan en värld, kan vi inte längre ha en politik som avser att ommöblera och reformera enskilda entiteter i en modern/kolonial värld som förutsätter vår död som det normativa. När vi erkänner den kollektiva förlusten kan vi heller inte söka individuell eller identitär frälsning. När vi inser vad vi har förlorat, återstår inget annat än att kräva att världen, såsom vi känner den, måste avskaffas.

Saleh Abdelaziz är medlem i Kollektivet Jordens Fördömda

Ulrika Mars arbetar som slöjdlärare i grundskolan där ett återkommande moment för eleverna är att tillverka fanor som ska representera dem, deras tankar och längtan. Det blir en bredd av olika motiv: fotbollslag, landsflaggor och upprop. Här visas ett urval elevarbeten bredvid Ulrikas illustrationer och Saleh Abdelaziz text.