Fredag 26 maj

På förvaret i Vincennes hittade en intagen tidigt på morgonen sin rumskompis död i cellen. Han hade misshandlats av snuten i två dagar. ”Han hade varit dålig en vecka, bett om att bli tagen till sjukhus. Sjukstugan vägrade och sa bara åt honom att ta värktabletter. Så funkar det här. Du får aldrig någon vård. För att träffa en läkare måste du skrika och hungerstrejka”, förklarar en intagen. ”Aina slog honom och slog honom. De satte honom i isolering och du vet hur det funkar. Det finns inga kameror och snuten slår och slår …”, fortsätter han.

På torsdagen förde snuten honom tillbaka till sitt rum. ”På kvällen hade han svårt att andas. Han sa till mig att han kommer dö. Han hade svårt att äta för de hade krossat hans tänder. Jag gick till sjukstugan för att be om hjälp, men de kom inte, de ville inte träffa honom. Vi hade känt varandra en månad, vi kom bra överens”, berättar en annan intagen på Förvaret.

Ambulanspersonalen, som snuten regelbundet hindrar från att komma in på förvaret, lyckades inte rädda honom. Snuten tog hans saker, hans telefon och började säga att han dött av en överdos. ”De gör allt för att vi ska tro att det inte var deras fel. Men vi vet vad som hände”, förklarar en annan intagen.

Nyheten om dödsfallet spreds snabbt över hela förvaret. Efter att Byggnad 1 började hungerstrejka följde de intagna i Byggnad 2A och 2B omedelbart efter med nya hungerstrejker. Sent på eftermiddagen ägde konfrontationer rum mellan de intagna i 2B och polisen. 

Många blev sårade av snuten, fyra togs till isolering och två valde att skada sig själva.

På utsidan. Från det att M:s död blivit känd cirkulerar en mötesinbjudan på sociala medier och olika plattformar. En första stödmanifestation utanför förvaret (en så kallad ”vild salong”), ägde rum i slutet av dagen. Runt 70 personer höjde sina röster mot förvaren, gränspolisen och snuten, och gick längs murarna och ropade slagord för att stötta de inlåsta. På andra sidan av murarna och taggtråden hördes också rop. Senare på natten fylldes murarna utanför förvaret i Plaisir med tags som ”Hämnd för M, mördad av snuten på Förvaret i Vincennes”, ”Förvaret mördare”, ”Vincennes – Plaisir, förvaret i brand, aina efterhand”.

Lördag 27 maj

I samtliga byggnader fortsätter en del intagna med hungerstrejken. De vägrar tro ainas berättelse, och har bestämt sig för att kämpa tillsammans för att M:s död inte ska gå obemärkt förbi. På det följer ett starkt förtryck, snuten pressar vissa intagna, och genomsöker byggnaderna. 

På utsidan. En text, som tack vare vittnesmål från intagna, berättar om vad som hänt dagarna före M:s död publiceras samtidigt som man kallar till en demonstration följande söndag. På natten dekoreras gatorna som leder till förvaret och väggarna kring pendeltågsstationen Joinville-le-Pont, som ligger nära förvaret i Vincennes, med slagord till stöd för de intagna.

Aina slog honom och slog honom. De satte honom i isolering och du vet hur det funkar.

Söndag 28 maj

De intagna försöker demonstrera samtidigt som stödmanifestationen vid Joinville-le-Pont blir blockerad. Snuten använder tårgas och batonger. De intagna som vågar ställa snuten till svars för M:s död får stryk. En intagen ringde oss och berättade att en grupp poliser, efter att ha tagit strypgrepp på honom och slagit honom, hotade att komma tillbaka till hans rum på natten om han fortsatte ”säga det”. En annan, som snuten anklagade för att ha ”baktalat dem”, blev misshandlad i isoleringscellen två dagar i rad. En del intagna vägrar fortfarande äta.

På utsidan. Vid den angivna tiden för demonstrationen var snuten givetvis på plats. En banderoll rullades ut och en del av demonstranterna beslöt sig för att börja gå. De blev snabbt blockerade och stod där omringade i mer än tre timmar, innan de fick lämna platsen utan identitetskontroll. Under tiden ringde folk samtal till de intagna på förvaret, och genom megafoner hördes de berätta om hur M dött. Även de intagna demonstrerade på sin gård innan de tvingades tillbaka av ainas batonger och tårgas. Runt blockaden på utsidan diskuterade folk, och kontakter etablerades. Trots en stor insats på sociala medier blev uppslutningen begränsad: mindre än hundra personer kom.

Måndag 29 och tisdag 30 maj

Några intagna hungerstrejkar fortfarande, men motståndet försvagas. Flera intagna har beslutat att anmäla poliserna för övervåld. De har stärkt varandra men stöter på många hinder. Snuten hindrar dem från att träffa läkare, sjukstugan säger nej, och välgörenhetsorganisationen Assfam stöttar dem inte… Och ju längre tid det går, desto mer suddas spåren av övergreppen ut.

Snuten säger åt de intagna att inte lita på externa personer som ringer eller kommer för att besöka dem för att visa sitt stöd. Före eller efter besöken försöker snuten ta reda på vilka besökarna är.

På utsidan. Vid bron som går över motorvägen intill förvaret hängs en banderoll upp för att ge parisarna, som sitter fast i trafiken på väg hem från en tredagars weekend, något att läsa: ”Hämnd för M, mördad av snuten på förvaret i Vincennes.” På kvällen avfyras fyrverkerier som får jubel från de intagna till svar.

Onsdag 31 maj och torsdag 1 juni

Snuten utför riktade sökinsatser i byggnaderna. Många intagna är rädda, vilket gör det svårt att etablera en motståndskraft. De som inte gett upp än har blivit ännu mer isolerade och därmed ännu mer utsatta för snuten. Likadant för dem som fortsätter vilja anmäla övervåldet. Några intagna vägrar fortfarande att ta sig till matsalen. Läget är fortsatt spänt på insidan, de intagna säger att poliserna är många och hela tiden beväpnade med tårgas.

Under onsdagens stödmanifestation ville de intagna ta sig ut på gården för att demonstrera men de stoppades och trängdes tillbaka av aina. ”Vi kunde inte göra något. Förra gången vi skrek gasade de alla. Men vi får kraft av ropen från utsidan.” Samma sak i Byggnad 2B, snuten hindrade dem att gå ut från rummen.

På utsidan. Ett offentligt möte annonseras, som ska äga rum på ett torg i norra Paris, för att påbörja en storskalig mobilisering mot förvaren, och för att inte glömma M. Annonsen hade cirkulerat så mycket att civilpoliser var på plats. Beslut fattas om att byta ort. Där förbereder ett sextiotal personer programmet för de kommande dagarna. Sporrade ger sig ett tjugotal av dem iväg för att ropa över muren till de intagna. Den lilla gruppen skriker och slår mot grindarna på Byggnad 1 för att visa solidaritet med de inlåsta. De intagna försöker ta sig ut från byggnaderna till gården, men trängs tillbaka av snuten. På utsidan är också mängder av poliser snabbt på plats (mer än 10 piketbilar dyker upp på några minuter): på tillbakavägen omringar de kamraterna och för dem till pendeltåget med våld, och konfiskerar banderoll och megafon.

Fredag 2 juni

En underordnad kallar in en intagen som ville göra en anmälan, för att säga att han inte borde göra det. Den intagna insisterar på att få ett läkarintyg som bevis på misshandeln. Snuten fotar skadorna och säger att det kommer finnas bevis. Ännu en lögn.

Söndagen 4 till tisdagen 6 juni

Ett tiotal dagar efter M:s död har förtrycket för tillfället besegrat upproret. De intagna fortsätter att göra motstånd, de har organiserat en liten demonstration på gården, sjungit och ropat slagord. Men det har lugnat sig, i synnerhet som snuten fortsätter att trakassera dem som inte släppt saken och fortsätter vilja göra en anmälan. Allt görs för att krossa solidariteten.

Onsdag 7 juni

Polisen ”undersöker” M:s död. För några dagar sen kom snuten för att fota hans cell som fortfarande är stängd. Och på onsdagen pratade de med några intagna som delat rum med honom. De ställde massor med frågor, undrade om han tog tabletter och antecknade allt på en dator. ”Alla som delade cell med honom blev utfrågade och alla sa samma sak: innan han dog hade snuten slagit honom, och dagen innan också och dagen före det.”

Nyheten om dödsfallet spreds snabbt över hela förvaret. Efter att Byggnad 1 började hungerstrejka följde de intagna i Byggnad 2A och 2B omedelbart efter.

Torsdag 8 till lördag 10 juni

De senaste dagarna har rummen genomsökts flera gånger och snuten har beslagtagit mobiltelefoner för att sätta press på de intagna. De som protesterar förs direkt till isoleringscellen. En person var där mer än 4 timmar och blev misshandlad av 5 eller 6 poliser. Sen förbjöd de honom att gå till läkaren trots att han trodde att han hade brutit ett revben. ”På sjukstugan sa de att det inte var någon fara, och att om det var brutet fanns det ändå inget att göra. Men det gör ont när jag andas.”

Söndag 11 juni

På förvaret tycks vardagen, präglad av snutens bestraffning, fram- och tillbakaskickandet till isoleringscellen, gräl mellan de intagna, bit för bit sudda ut den motståndsrörelse som uppstod efter M:s död. ”Vissa har frigivits, nya har kommit in, andra har lugnats av besök från familjen, andra vill inte ha mer bråk med snuten, så efterhand förändras läget”, förklarar en intagen. Men alla ger inte upp. För några dagar sen försökte en kille rymma från Byggnad 1. ”Han lindade in sig i lakan och handdukar och klockan 2 på natten korsade han gården, klättrade över första stängslet och lyckades ta sig över taggtråden. Men då stod han framför andra stängslet, och där kastade sig aina över honom”, berättar en intagen.

Som så ofta i stunder av intensiv kamp på insidan förlorar vi gradvis en del av våra närmsta och mest beslutsamma kontakter, vi får höra av andra att några har ”tappat det” och ligger drogade i sjukstugan, paralyserade av trauma.

*

Utan motståndet från fångarna på förvaret i Vincennes skulle ingen känna till att ännu ett dödsfall hade ägt rum på en interneringsanstalt. De intagna var enormt modiga, och flera betalade dyrt för att våga öppna käften mot polisvåldet och mot hela det system som förtrycker dem (byråkratin, organisationerna, vården…).

Från vår sida har vi försökt stötta dem med alla till buds stående medel för att bryta tystnaden kring M:s död, och för att fortsätta sprida information om all den skit som varje dag äger rum på förvaren. Men kampen, på insidan liksom på utsidan, kommer att fortsätta: det finns inget annat sätt att göra slut på förvaren.

Solidaritet är ett vapen!
Frihet åt allt och alla!

Texten publicerades av det franska aktivistkollektivet Ner med förvaren (À bas les CRA) i juni 2023 och finns att läsa på deras blogg: abaslescra.noblogs.org. Kollektivet arbetar med att anordna demonstrationer och att besöka förvaren där papperslösa blir inlåsta i Frankrike, etablera kontakter med dem och sprida deras vittnesmål.

Arild Säll är aktiv i Ingen människa är illegal stockholm.