Judiska protester mot Israel har märkts tydligast i USA, men judiska grupper har varit aktiva runtom i världen. Kan du beskriva Jüdische Stimme (”Judisk röst”) och er roll i den bredare propalestinska rörelsen i Tyskland? På vilket sätt tycker ni att det är relevant att protestera som judar?

Jüdische Stimme är en av de tongivande antisionistiska judiska organisationerna i Tyskland. Vi organiserar ett stort antal aktiviteter och aktioner, från demonstrationer och sittblockader till föreläsningar och annan folkbildning. I Tyskland har rörelsen mot folkmord och apartheid kriminaliserats av staten åtminstone sedan 2018, ofta förklädd till vad som kallas ett krig mot antisemitism. Eftersom det kriget till största delen förs av vita kristna tyskar så är det viktigt för oss som judar att bjuda motstånd. 

Många av våra aktiviteter har förhindrats av polisen och många medlemmar har utsatts för brutala angrepp och arresteringar, men våra judiska identiteter ger oss viss makt och privilegier som vi försöker använda till att lyfta andra aktivisters röster. Det är svårare att förbjuda judiska demonstrationer eller arrangemang med hänvisning till att de är antisemitiska. Men tyvärr har den tyska staten blivit alltmer bekväm med att rikta in sig på vår organisation och attackera våra medlemmar. Vårt bankkonto blev till och med illegalt fruset tidigare i år och det offentligt ägda Berlin Sparkasse krävde ut namn och adress för alla våra judiska medlemmar.

Eftersom Israel hävdar att de talar i judarnas namn, är det vårt ansvar som judar att påminna
världen om att vi inte alls står för vad de gör. Dessutom har den tyska regeringen obehagligt nog bestämt sig för att tala i judarnas namn, förbinda oss med den israeliska staten, stifta nyfascistiska lagar för att ”skydda” oss och skapat nya myndigheter som ska utkämpa deras så kallade krig mot antisemitismen. 

Förutom att den tyska staten i oproportionerlig grad riktar in sig på antisionistiska judar så använder de detta ”krig mot antisemitism” till att förfölja palestinier och de som rasifieras som araber eller muslimer. Därför känner vi ett ännu starkare ansvar att förklara att detta fascistiska våld inte sker i våra judiska namn. När den tyska polisen fötrycker palestinier bakom godtyckliga lagar som ska ”skydda judar” så måste vi kliva fram och påminna världen om sanningen att som sårbara minoritetsgrupper är allas vår säkerhet sammanbunden – judar kan aldrig vara säkra när våra muslimska, arabiska och/eller palestinska syskon inte är det, och vice versa.

Den tyska repressionen av protester har varit extraordinär i jämförelse med andra länder. Hur förstår du den här skillnaden och hur har du och andra aktivister upplevt den?

Låt mig börja med en anekdot. Jag gick på ett litet offentligt arrangemang som organiserades av andra judar och våra allierade, där vi samlades på en offentlig plats för att sörja, reflektera kring och lära oss om de sätt på vilka vi skadats av sionismen. Ett tal hölls, namn på palestinier som mördats i det pågående folkmordet lästes upp medan människor låg på marken med blommor i händerna.

Plötsligt omringade ett gäng poliser en person som höll i en skylt där det stod ”From the River We Do See Nothing but Equality”. Polisen ville gripa personen för att kunna ”se över” skylten. Personen vägrade och sa att den inte stred mot några lagar, inklusive det (eventuellt grundlagsvidriga) förbudet mot sloganen ”From the River to the Sea”. En mängd beväpnade poliser tog tag i personen och genomförde en våldsam arrestering, för att fredligt ha stått med en skylt för rättvisa. Det blev sen ett åtal för Volksverhetzung, hets mot folkgrupp.

Polisen i Berlin har kunnat förbjuda deltagarna på ett protestläger på en offentlig plats från att tala arabiska, hebreiska eller iriska.

Sedan dess har många av mina vänner blivit slagna och arresterade. Två judiska vänner greps och förhördes på Berlins flygplats, en för att ha haft en vattenmelon-kippah som polisen tyckte ”såg skum ut”. Tyskland präglas av en intressant ideologi som kallas Staatsräson (”riksintresse”) där det hävdas att Israel ger den tyska staten existensberättigande. Om man tittar på den faktiska historien för tyskt stöd till Israel sedan 1949 så har den israeliska staten bidragit till att skapa myten om en avnazifierad och demokratisk tysk stat. När Angela Merkel (förbundskansler i Tyskland mellan 2005–2021) populariserade begreppet Staatsräson var det mitt i en nynazistisk mordvåg, som möjliggjordes av klandestina nätverk av nazister på höga positioner i myndigheter och polisstyrkor.

Med andra ord så räcker det med att framföra vag kritik mot den israeliska staten för att bli utsatt för extraordinärt våld och få sina demokratiska och medborgerliga rättigheter upphävda. Lagar från nazisttiden och 1800-talets Preussen återupplivas för att införa en mer auktoritär ordning. Tyskland kallar sig stolt för en ”defensiv demokrati”, med förhoppning om att världen glömt tidigare tyska regimers ”defensiva” åtgärder, samtidigt som just dessa åtgärder används. Många av dem har använts mot protester. Otaliga demonstrationer i solidaritet med Palestina har ställts in. 

Den tyska polisen har fått absolut och fullständig makt att utforma och tillämpa de regler de själva anser lämpliga på demonstrationsplatserna. Polisen i Berlin har kunnat förbjuda deltagarna på ett protestläger på en offentlig plats från att tala arabiska, hebreiska och iriska. De har förbjudit upp-och-nedvända röda trianglar, upp-och-nedvända vattenmeloner, att bära keffiyeh, olika flaggor och tröjor, ”From the River to the Sea” som jag nämnde innan, och mycket annat. 

Dessa förbud upprätthålls genom misshandel och angrepp som utförs av stora mängder bepansrade och välutrustade poliser som utbildats vid samma polisinstitutioner som var ansvariga för största andelen av dödandet under Förintelsen. Av alla delar av den tyska staten var det också dessa institutioner som avnazifierades i lägst grad. 

Media och politiker rättfärdigar polisens våldsamma och godtyckliga agerande, samtidigt som de ropar efter ännu mer våld och deportationer av ”antisemitiska islamistiska terrorister”. Jag såg en tysk programledare säga att det inte finns något problem med polisbrutalitet i Tyskland, särskilt inte mot judar, framför en video som visade hur en grupp poliser brutalt misshandlade en judisk aktivist som hölls fast på marken. Aktivisten hade lätt kunnat dö.

En annan unik aspekt av den nyfascistiska tyska staten är hur många organisationer som deltar i ”kriget mot antisemitismen”. Anti-antisemitismindustrin är enorm och producerar pseudovetenskap och historierevisionism i form av böcker, studier, utbildningsmaterial och polisredskap. Allt för att göra det möjligt för nazisternas ättlingar att etablera ett narrativ där de enda antisemiterna är färgade människor och folkmordskritiska judar. Tyskland är det enda land jag känner till där nynazister stolt kan misshandla judar på öppen gata för att de är ”antisemiter”.

Hur ser du att judisk identitet utnyttjas politiskt i Tyskland i dag?

Det moderna Tyskland har approprierat den judiska identiteten för egna politiska syften. Till att börja med måste vi samtidigt konstatera att i Tyskland kan en ”jude” aldrig ses som tysk. Vi är den tyska nationalstatens antites. Ofta kallas vi helt enkelt för israeler. Trots att det inte sitter en enda jude i förbundsdagen (tyska parlamentet) har Tyskland utfärdat en stadig ström av lagstiftning, uttalanden och åtgärder i det judiska folkets namn, i det så kallade ”kriget mot antisemitismen”. Judarna används för att rättfärdiga nynazistisk (eller rentav nypreussisk) politik som slår mot minoritetsgrupper genom begränsningar i grundläggande demokratiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter. Sedan andra världskrigets slut så har ”beskyddandet” av judar också utgjort själva kärnan i iscensättningen av ett avnazifierat, demokratiskt Tyskland. Ironiskt nog är det genom ”kriget mot antisemitismen” som Tyskland helt offentligt kan sjunka tillbaka ner i fascismen.

Vilka övergripande lärdomar om den internationella solidaritetsrörelsen kan vi få genom att titta på Tyskland?

För det första tror jag att det är viktigt att det finns en internationell rörelse som problematiserar och försöker ingripa i den våldsamma, nyfascistiska stat som Tyskland åter har blivit. Det kan inte nog understrykas. Folks liv och försörjning är i fara, särskilt vad gäller palestinier, de som rasifieras som araber eller muslimer, och judar som kämpar mot folkmordet.

Vad gäller mer övergripande lärdomar så tror jag att det tyska exemplet lär oss vikten av att också ställa de länder som behärskar (eller åtminstone behärskade) det demokratiska snacket till svars. Jag måste också tillägga att jag har vita kristna tyska vänner som arbetat hårt med att bilda sig själva och som kämpar för rättvisa. De som verkligen lärt sig av tidigare generationers brott och bestämt sig för att leva på ett annat sätt. Jag tror att de kan lära oss mycket om att försöka läka världen på riktigt, att inte nöja sig med tomma ord.

Vi måste också hedra alla de sårbara, rasifierade människor som dagligen genomför små och stora revolutionära handlingar runtom i Tyskland. De som står upp emot orättvisor, mot en brutal nyfascistisk polisstat, med full vetskap om vad detta land har gjort och är kapabelt att göra igen. De som lyssnar på ropen från snubbelstenarna och alla minnesplatser för offer för tidigare folkmord, som slår fast att ”aldrig mer” betyder aldrig mer för någon. De queera judar som återvänt till Tyskland efter att deras far- och morföräldrar flytt lägren, som blir nedslagna på gator, avskedade från sina arbeten, hotade och förtalade i stora tidningar, men fortfarande står upp för kärlek och rättvisa. Palestinier som flyr från ett pågående folkmord och/eller ser sina anhöriga slaktas, som möter rasism, härskartekniker och våld dagligen, men som trots det står upp för kärlek och rättvisa. 

Om världen har något att lära från Tyskland så är det från dessa människor och deras kraft. Det är deras röster vi måste lyssna på, deras själar vi ska be för, deras hjärtan vi bär i våra.

Jason Oberman är aktivist, skribent och medlem i den tyska antisionistiska judiska organisationen Jüdische Stimme och har fram tills nyligen varit baserad i Berlin. 

Olof Bortz är historiker och forskare vid Hugo Valentin Centrum vid Uppsala universitet, samt medlem i nätverket Judiskt upprop. 

Ordförklaringar:
Defensiv demokrati: En uppsättning lagar som begränsar vissa rättigheter och friheter i ett demokratiskt samhälle för att skydda det från antidemokratiska krafter.

Snubbelsten: Minnesmärken i form av upphöjda gatstenar som sedan 1995 placerats runtom i Tyskland till minne av nazismens offer 1933–45.