I våras svepte en våg av studentprotester genom högskolor och universitet över hela USA, med kravet att få ett stopp på det pågående folkmordet i Gaza. Dessa protester möttes av en motsvarande våg av våldsam repression. Universitetsledningarna ringde in kravallpoliser för att våldsamt kväsa de fredliga protesterna, från universiteten Yale och Columbia till University of South Carolina och University of Texas i Austin. Mitt eget campus, University of California Los Angeles (UCLA), skilde sig inte i detta avseende. Vad som däremot var annorlunda var hur tusentals akademiker och universitetsarbetare använde sitt arbete för att bemöta det våldsamma förtrycket.

Vid hela University of California (UC) är alla 48 000 akademiker – inklusive handledare, doktorander, forskarassistenter och forskare – fackligt organiserade i facket United Auto Workers 4811. Tillsammans utgör de ryggraden i universitetets utbildnings- och forskningsverksamhet. UAW 4811, som bildades år 2000, har legat i framkanten i en våg av fackföreningsorganisering och arbetar­militans inom den högre utbildningen. Det har bildats fackföreningar för universitets­arbetare vid nästan alla större amerikanska universitet de senaste två decennierna. Genom sin förmåga att kollektivt hålla inne sin arbetskraft kan fackligt organiserade akademiska arbetare ställa stora krav – och strejka när dessa krav inte uppfylls. Detta är precis vad UAW 4811 universitetsarbetare gjorde 2022, vilket ledde till den historiskt sett största strejken i USA:s högre utbildning.

Det centrala var att försvara vår rätt till yttrandefrihet utan rädsla för repressalier från vårt eget universitet.

Årtals av outtröttlig organisering och militant arbetsplatskamp har byggt upp den kraft som gjorde det möjligt för arbetare vid University of California att svara på administrationens våldsamma repression.

Den 20 maj inledde UC:s 48 000 universitetsarbetare en rullande strejk som svar på universitetsledningens våldsamma attack mot yttrandefriheten och protest­erna på campus. Strejken startade på Santa Cruz och spred sig till sex av Kaliforniens elva campus, inklusive UCLA. Arbetsnedläggelsen, som varade i upp till tre veckor, gjorde att många av universitetets kärnverksamheter stannade av när arbetare började gå från sina jobb över hela staten. Lektioner ställdes in, laboratorier stängdes och betygssättningen avstannade.

Denna fackliga aktion saknar motstycke på ett antal punkter, särskilt vad gäller strejkens huvudkrav: rätten att höja sin röst och protestera mot krig och folkmord. Detta var första gången på mer än en generation som den amerikanska arbetarrörelsen fick uppleva en stor arbets­nedläggelse av denna karaktär.

Det var ingen lättvindig process för UAW 4811-medlemmar att ta detta beslut – att lägga ner vårt arbete var det sista och slutgiltiga medlet vi kunde ta till för att försvara våra rättigheter. När universitetet brutalt angrep fredliga protester och kränkte vår rätt till yttrandefrihet, protester och kollektiva åtgärder, hade vi inget annat val.

Universitetets agerande har dokumenterats noga av New York Times och många andra medier, så beskrivningen finns det en enighet kring.

Hundratals studenter och arbetare – jag själv inräknad – protesterade fredligt för rättvisa i Gaza och för att UCLA ska göra en rad arbetsplatsrelaterade förändringar. Detta inkluderar att ge anställda möjlighet att välja bort finansiärer som profiterar på krigsinsatser, en slags ekonomisk motsvarighet till vapenvägran. Vi protesterade också mot diskrimineringen och trakasserierna (inklusive hot om avstängning, uppsägning och våld) som många palestinska, muslimska och judiska anställda och studenter som krävt vapenvila har upplevt på sina arbetsplatser, och lyfte fram i ljuset universitetets negativa bemötande av propalestinska yttranden.

Den 30 april attackerades det palestin­ska solidaritetslägret på UCLA-campuset ­fys­iskt av en organiserad grupp anti­palestinska våldsverkare. Jag och runt 200 andra demonstranter ägnade nästan sex timmar med att försöka försvara lägret mot högermobben som sprutade tårgas och misshandlade människor. Våldet var noga uträknat och utformat för att skapa terror. De sköt in fyr­verkerier i lägret som gav oss brännskador och sprutade kvävande moln av tårgas. Dussintals av oss hamnade på sjukhus.

UCLA-administrationen hade flera alternativ att ta till efter detta angrepp. De kunde ha skyddat fredliga demonstranter från attacker eller valt att deeskalera situationen och förhandla med demonstranterna, som universiteten i Brown, North­western och Riverside gjorde. Men istället valde de att nästa natt skicka in kravallutrustad polis för att riva det palestinska solidaritetslägret och skjuta distraktionsgranater och gummikulor för att skingra demonstranter.

I alla dessa fall bröt UCLA-ledningens respons mot deras skyldighet att skydda studenters och arbetares rätt till ytt­rande­frihet och frihet från diskriminer­ing för politiska åsikter. Enligt universitets policyregler har anställda rätt att delta i fredliga protester på campus. UCLA gjorde det plågsamt tydligt att de inte skulle respektera det palestinska solidaritetslägrets rättigheter och bröt på så sätt mot sina regler om åsikts­neutralitet, genom att gynna de som använde sin yttrandefrihet för att vara mot Palestina och missgynna de som var för.

Liknande tillslag skedde mot de propalestinska lägren vid universiteten i San Diego och Irvine. Vid UCLA greps över 200 studenter, arbetare och lärare, varav många är medlemmar i vår fackförening. Många av de gripna anklagades för att ha misskött sig som studenter, hotas med avstängning och till och med uppsägning från sina jobb vid universitetet. Administrationen gick så långt som att tillfälligt vräka demonstranter från deras studentbostäder på campus för att begränsa yttrandefriheten.

Det centrala i vår strejk var att försvara vår rätt till yttrandefrihet och till fred­lig protest utan rädsla för hot och rep­ressalier från vårt eget universitet. Om studenter och universitetsarbetare blir mördade och misshandlade för att de har demonstrerat fredligt i denna fråga, är vår rätt att uttala oss även i andra frågor hotad.

Strejken avbröts bryskt när universitetet framgångsrikt fick tillstånd ett domstolsbeslut från en konservativ dom­are som hävdade att strejken var olaglig – en begäran som tidigare hade avslagits två gånger av den statliga myndighet som ansvarar för att övervaka arbetskonflikter.

Även om själva strejken avslutades den 7 juni är kampen långt ifrån över. Ett rättsfall är under utredning angående University of Californias grova kränkningar av arbetarnas rätt till yttrandefrihet och protester, samt en överklagan av den juridiska manöver som tvingade strejken att avslutas.

Trots sitt abrupta slut skapade strejken vid University of California ett nytt pre­judikat för hela arbetarrörelsen och dess roll i sociala rörelser. Universitetets möj­lighet att få en domstol att beordra ett strejkstopp illustrerar arbetarkampernas begränsningar under den nuvarande rättsordningen. Men skulle domstolarna i slutändan finna att strejken var laglig, kan den öppna en helt ny front, inte bara i kampen för Palestina utan även i bredare politiska strider. Och eftersom tusentals universitetsarbetare fortsätter att fackligt organisera sig över hela landet och stärka sin makt, kommer det bli ett lätt val i framtiden för universitetsledningar, när de ställs inför att antingen förhandla med demonstranter eller att ringa dit kravallpolisen.

Rafael Jaime är doktorand i litteratur på University of California, Los Angeles (UCLA) och ordförande i fackföreningen UAW 4811.