”Det är det här sionismen utvecklades till” – Intervju med Shora Esmailian

Gaza. Att spränga ett ghetto är en personlig bok. Du beskriver dina resor till Palestina och Gaza och dina relationer till människor där, och hur du under det senaste året försökte ta dig in i Gaza igen via Egypten. Samtidigt är det en noggrant refererad och faktaspäckad bok. Jag slogs av den kontrasten, å ena sidan hur du berörs av den här frågan, å andra sidan hur du är så saklig. Hur har det varit för dig att skriva den här boken?

Det var en bra fråga. Den här boken skulle vara hälften så lång, jag skulle lämna in 100 000 tecken till förlaget i april. Jag tror att ingen av oss trodde att det skulle pågå såhär länge.

Jag har valt att jobba kulturjournalist för att jag har en massa åsikter och ser skrivandet som en del av att försöka påverka min värld och min omgivning. Jag har varit i Palestina flera gånger som aktivist – det var innan jag blev journalist – och har man sett ockupationen med egna ögon, har man genomlevt den, har man stått sida vid sida med palestinier och sett hur de behandlas, då kan man inte släppa Palestina. Det går inte. Och jag vill berätta det, att det här är viktigt för mig.

Samtidigt lever vi i en otroligt märklig tid där jag upplever att fakta om Israel helt enkelt förvrängs. Om vad Israel är för stat och vad den israeliska regimen gör. Då har vi ändå den mest fascistiska regeringen som staten Israel har haft. Det här var en upplevelse som var rätt så chockartad för mig efter 7 oktober 2023, hur allting ställdes på ända.

Jag har egentligen inte ändrat mig så mycket i vad jag sagt om Palestina under 20 år, men jag möttes av väldigt märkliga reaktioner. Förutom alla rasistiska attacker så var det också från människor som jag trodde man kunde diskutera med, som liksom tappat det. Och då kände jag att det är viktigt att prata om det här så sakligt som möjligt. För det är såhär fakta är, det är det här sionismen utvecklades till. Det är såhär det ser ut när man fördriver ett helt folk och bygger ett land på deras mark, och aldrig ger dem rättigheter utan fortsätter att förtrycka dem.

Det är egentligen mitt försök att vara så ärlig som möjligt åt båda hållen. Jag är ärlig med mitt engagemang, med att jag varit där. Samtidigt så försökte jag också vara ärlig med precis så som historien faktiskt ser ut. Var det konstigt att läsa tyckte du?

Nej, jag tyckte inte det var konstigt. Jag tänker att det varit känslomässigt uppslitande att se det här extrema våldet i närbild varje dag, särskilt om man har personliga kopplingar. Att läsa boken fick mig att tänka på att försöka hålla ihop i allt det här, och att kanalisera sin energi någonstans.

Ja, alltså jag grät mycket de första veckorna. Jag ringde kamrater när det var, du vet, första sjukhuset, andra sjukhuset och så. Men sen har jag väl använt skrivandet i nån sorts… Både i ett politiskt syfte men också kanske i ett terapeutiskt syfte, jag vet inte.

Om man lyssnar på israeliska företrädare och deras allierade, då börjar allting med 7 oktober. Du ägnar tvärtom en stor del av boken åt historien om Israel och Palestina, om det sionistiska bosättarprojektet och allt som har hänt under drygt hundra år. Och i slutet av boken så skriver du att det folkmord som vi nu bevittnar är sionismens logiska slutpunkt. Varför lägger du den här vikten vid historien, och vad tycker du att historien säger om det som händer idag?

Det var just det som drev mig att skriva boken. Plötsligt så var startpunkten 7 oktober, vem man än pratade med. Även med de som inte var direkt positiva till Israel. Och det tror jag dels hade att göra med att den palestinska frågan blivit bortglömd, det hade gått många år då det varit väldigt tyst om den. 

Om man inte kan sin historia kan man inte förstå hur saker och ting hänger ihop. Och det gäller inte bara Palestina. Det är till exempel inte förvånande att när det kommer till omröstningar om eldupphör i FN så är 80 procent av världens befolkning på Palestinas sida. Det är människor som genomlevt en historia som den palestinierna genomlever. Människor i det globala syd har sin historia med sig, de fattar det här. För dem var kolonialismen liksom igår.

Här i västvärlden blir det väldigt historielöst, för man vill kanske inte kännas vid att man inte gjort något under alla de här åren. Att man stod bredvid och kollade på. Att skapa ett ”nationalhem för judar” i Palestina hade ju aldrig gått utan kolonialmakterna, Storbritannien och USA. Att man gjorde det var delvis motiverat av skuld över Förintelsen, men också ett sätt att bli av med judarna. Och de gjorde det på bekostnad av palestinierna. Har man sedan inte gjort något åt saken, har man sett till att ett helt folk genomlider det här år ut och år in, då kanske man också måste fortsätta med det för att inte tappa ansiktet. Det leder till historielöshet och amnesi. 

Att säga att det började 7 oktober är inte bara historielöst utan också en rasistisk historiesyn och diskurs, där bruna människor och framförallt palestinier saknar värde. Deras historia, deras lidande och det förtryck de går igenom räknas inte. Vänstern har fått kritik för att vi påstås se israeler som vita, men jag tror inte det handlar om vitt eller icke-vitt, utan snarare om en identifikation med människor som bor i Israel. De här argumenten som slängs omkring, ”det finns också sefardiska judar” och så vidare. Det är väl dels ingen som sagt något annat, men sen så ingår de sefardiska judarna i Israel likväl i förtrycket av palestinierna. Och hade staten Israel aldrig bildats som en judisk entitet, då hade nog den samexistens som tidigare rådde i mellanöstern fortsatt. Som Ussama Makdisi skriver om är det idag helt omöjligt att prata om arabiska judar eller judiska araber. Och det har helt och hållet att göra med staten Israels tillblivelse. Det var då man tog ifrån de judar som bodde i Mellanöstern den arabiska delen av deras identitet.

Jag tror också det har med identifikation att göra. Israel är med i EM i fotboll, och i Eurovision som vi märkte tydligt i år. Det är inte bara geopolitiskt utan även kulturellt som det räknas som ett västland. Allt tal om ”Mellanösterns enda demokrati”, det är ju också kodspråk för just det: det spelar ingen roll att det är en apartheidstat, det ses ändå som en demokrati eftersom det ses som ett västland.

Det är ungefär samma sak som när Netanyahu står i FN och pratar om “civilisation mot barbari” för att rättfärdiga sina förbrytelser, med hänvisning till attacken den 7 oktober 2023. Du skriver en hel del om den attacken i boken, och du skriver bland annat att ”motivet för Hamas attack måste sökas i situationen i Gaza”. Vad var det för situation som rådde i Gaza, om vi backar till den 6 oktober?

Jag skulle säga att Palestinierna långsamt höll på att dö, på grund av den blockad som Israel och Egypten har pålagt Gaza sedan 17-18 år. Utöver det så har vi ockupationen som pågått sedan 1967. Och utöver det har vi alla de flyktingar som fördrevs 1948. Anledningen till att det palestinska motståndet genom historien har haft så många tändande gnistor i Gaza är för att så stor del av Gazas befolkning är flyktingar sedan 1948.

Palestinierna levde under total blockad. Israel såg till att vartannat eller vart tredje år bomba olika saker under kortare eller längre perioder. Dödade några hundra här, några tusen där. Människor hade ingenstans att fly när de bombade. Israel släppte inte in mer matbistånd än ett minimum för att Gazaborna skulle överleva. Blockaden var från land, hav och luft, med hjälp av Egypten. Egypten har inte heller öppnat gränsen, varken för Gazabor eller varor. Israel har på så sätt haft kontroll över antalet kalorier som människorna i Gaza får i sig. De har bestämt vad som ska in och ut. De har systematiskt ödelagt den här lilla landremsan och livet för två miljoner palestinier. Hade de inte gjort något så hade de långsamt dött. Och världen hade glömt bort dem.

Du beskriver attacken mot Al-Shifa-sjukhuset i november 2023 som en ”testballong”. Efter att ha genomfört den så har det israeliska styret, ett steg i taget, märkt att det inte får några konsekvenser vad de än gör. Trots det internationella trycket och de juridiska processer som bland annat Sydafrika har drivit. Vad säger det här folkmordet om den så kallade “internationella ordningen” med FN, alla konventioner och så vidare?

Jag blev lite schizofren i arbetet med den här boken. För vi har alla de här FN-instanserna och människorättsorganisationerna som ger ut rapport efter rapport efter rapport om vad som håller på att hända. Det är inte som att vi inte vet vad som händer i Gaza bara för att det inte finns internationella journalister på plats. Men samtidigt är FN inte förmögna att göra ett skit. Det är total kognitiv dissonans. 

Om folk tror att vi lever i någon slags postrasistisk eller postkolonial tid, så är det pågående folkmordet något som sticker hål på den myten. Araber, bruna människor, människor utanför världens centrum, ses helt enkelt inte som lika mycket värda. Det är det som tydliggörs. Palestinierna har inget värde i västerlandets ögon. 

Sen tror jag också att det har att göra med att vi inte lever i några postimperialistiska strukturer. Utan USA hade det här aldrig gått, den absolut största imperialistmakten. Vilka är det som offentligt kan tortera araber utan att det leder till någonting? Vilka är det som kan öppna upp tortyrcentraler helt öppet utan att någonsin få några konsekvenser? Jo det är två stater som kan göra det: USA och Israel. Bara föreställ dig att det skulle komma ut sådana tortyrvideor från Iran, där de torterar baluchiska aktivister. Inte för att de inte gör det, men om de skulle göra det så öppet… Hela världen skulle ju rasa, det skulle bli konsekvenser direkt. Eller bara kolla på hur Ryssland behandlas jämfört med Israel, även om jag inte står på Rysslands sida.

USA har spenderat 17,9 miljarder dollar på militärt bistånd till Israel sedan den 7 oktober 2023. Det här är utöver deras årliga 4 miljarder. Det är så sjuka siffror. Men Israel har ju också, som Adam Hanieh påpekar, blivit fossilkapitalets företrädare i en region med all denna olja. Och därför är USA beredda att göra allt för Israel. Så alla de som säger att vi inte har imperialism längre eller har haft peak oil – det är ju inte så. Vi lever fortfarande i en världsordning där imperialiststater och deras proxys kan göra saker utan att det får konsekvenser.

Du skriver i slutet av boken om den solidaritetsrörelse för Palestina som åter vuxit fram. Den är anmärkningsvärd, dels utifrån sin omfattning och dels utifrån uthålligheten. Vad tänker du om vart kampen för ett fritt Palestina går nu?

Jag håller med dig, jag är också imponerad. Jag som varit aktiv i Palestinarörelsen sedan över 20 år tycker mig se att vi har inte samma utrymme idag som vi hade då. Jag tycker mig se en röd tråd mellan en ökad repression mot palestinier från Israel och en ökad repression från våra västliga regeringar mot folk som utför solidaritetshandlingar med palestinierna. 

Jag tror det handlar om att man ser att den rasism som riktas mot palestinierna också appliceras på människor här, även om det såklart är i en helt annan grad. Och jag tror att folk ser att det går hand i hand med en fascistisering av våra länder, där det är självklart att sjutton stora snutar kan jaga en 8-årig pojke i Berlin för att han har en Palestinafana. 

Jag tror att det här har lett till en uthållighet, det finns en instinkt i oss alla som gör att många förstår att så länge palestinierna inte är fria så kan inte vi bli fria. Det finns så mycket koncentrerat i frågan om Palestina som också speglar vår situation. Framförallt i Sverige, där fascistiseringen går så otroligt snabbt. Vi var det enda nordiska landet som inte hade ett rasistiskt parti i vårt parlament trots att alla andra hade det, men sedan de kom in så har det gått mycket snabbare än någon annanstans. Och jag tror det också är därför vi ser en så stark Palestinarörelse vakna till liv igen. 

Jag vet inte om det är svar på din fråga, men jag har tänkt mycket på den saken. På något sätt slår det över från solidaritetshandlingar till motståndshandlingar. Det handlar om att få existera, få uttrycka sig fritt, få mötas fritt, sådana grundläggande demokratiska rättigheter som vi tagit för givna men som en efter en plockas bort. Alla akademiker som blivit av med jobb. Jag har själv fått betala ett pris för att skriva om Palestina. Jag tror det gör folk uthålliga. Jag menar inte att det är bra med repression, men jag tror att de sakerna samspelar med varandra just nu.

Det blir inte bara solidaritet av humanitära skäl, utan man ser att det är samma fiende och samma kamp?

Alla kanske inte delar den analysen, men jag tror det finns en grundläggande känsla av det. Om vi tar en stad som Malmö där jag verkar och bor, där den arabiska befolkningen har varit förtryckt och misstänkliggjord så länge. Hur lokaltidningen här har skrivit om Palestinarörelsen är ju bara en fortsättning på en rasistisk blick på stora delar av stadens befolkning, som hela tiden misstänkliggörs, vad man än gör. Om man bojkottar produkter, du vet ”konsumentmakt” som liberaler älskar – till och med det misstänkliggörs. Liksom när man ropar arabiska slagord, och allt däremellan. Jag tror att människor känner sig ifrågasatta och misstänkliggjorda. Och hittills har det inte hindrat rörelsen från att växa, utan stärkt människor i att fortsätta gå ut på gatorna och säga att vi inte accepterar det här.

Shora Esmailian är journalist och författare. Gaza: Att spränga ett getto är hennes tredje bok på svenska och har i dagarna getts ut på Verbal förlag.