Bara några månader in i det senaste krig­et hade Israel förstört samtliga universitet i Gaza. Inget av det ockuperade områdets universitet fungerar längre, nästan alla har bombats sönder av israel­isk mili­tär. Detsamma gäller majoriteten av alla skolor, bibliotek och arkiv. Tusentals forskare och studenter har mördats av ockupationsmakten under det senaste året samtidigt som områdets främsta tillhandahållare av grundutbildning, UNRWA, har fått sin finansiering allvarligt hotad.

Dessa angrepp på utbildningsväsendet har gett begreppet skolasticid förnyad betydelse. Termen användes av Oxfordforskaren Karma Nabulsi för att förstå Israels angrepp mot Gaza 2009 då stora delar av områdets byggnader för högre ut­bildning förstördes. Hon kopplade där­med angreppen i Gaza till Israels systematiska förstörande av utbildning i Palestina och beskrev det som en central del av dess koloniala strategi. När den israeliska kolonialmakten ser hur viktigt utbildning är i den palestinska traditionen och för den palestinska revolutionen måste de förgöra den, citerades Nabulsi i en artikel i The Guardian 2009.

Palestiniers möjlighet till högre utbildning har inskränkts av Israel sedan den sionistiska statens grundande. Men i och med kriget 1967 och Israels följande ockupation av områdena Gaza och Västbanken eskalerade ockupationsmakten sitt krig mot palestinsk utbildning, skriver antropologen Maya Wind i sin bok Towers of Ivory and Steel om israeliska universitets förtryck av palestinier. Fram till dess hade palestinier utbildat sig på de stora universiteten i närområdet. Men genom ockupationen blev möjligheterna att resa kraftigt begränsade och således möjligheterna till utbildning utomlands. Istället såg sig palestinier tvungna att etablera nya metoder för utbildning, nu på ockuperad mark och under ockupationsmaktens riktlinjer, nycker och våld. Ända sedan dess har Israels försök att isolera den palestinska akademin från om­värld­en varit återkommande.

Det äldsta och mest välkända universitetet i Palestina är Birzeit-universitetet i närheten av Ramallah på Västbanken. Birzeit etablerades som en grundskola 1924 för att två decennier senare bli en högskola och slutligen, efter lång kamp, ett universitet 1975. Att grunda ett universitet handlade inte bara om att garantera tillgången till högre utbildning i det ockuperade Palestina, det var även en väg till frihet, skriver en av universitetets grundare, Gabi Baramki i boken Peaceful Resistance om Birzeits historia. Att ha ett eget universitet var en förutsättning för att göra motstånd mot ockupationen och bygga upp ett självständigt land. Det skulle dessutom ge unga palestinier praktisk erfarenhet av demokrati­byggande under ett politiskt förtryck resonerade man.

Att ha ett eget universitet var en förutsättning för att göra mot-stånd mot ockupationen och bygga upp ett självständigt land.

Akademiskt innebar detta att vid sidan av klassiska europeiska tänkare lärde sig studenterna om palestinsk kultur, historia och arkeologi. Den demokratiska andan säkrades med studentinflytande genom studentkårer med demokratiskt valda representanter. När det kommer till den nationsbyggande dimensionen tog den sig uttryck i att barn från fattiga familjer gavs möjligheter att studera gratis (även om de flesta studenterna kom att komma från förhållandevis välbärgade hem) och att alla studenter förväntades ägna sig åt volontärarbete i byarna runtomkring.

Men den väg mot frihet som palestinierna försökte staka ut genom Birzeit sågs som ett hot av ockupationsmakten och militärt våld, hot, övervakning, avstängning, isolering och ekonomisk bestraffning ställdes som hinder i dess väg. Redan innan Birzeit etablerats som universitet kom militären regelbundet till skolan och avbröt lektioner för att sedan gripa och beskjuta studenter och anställda som demonstrerade. Universitetet stängdes tillfälligt av militären 1972 och dess rektor och grundare deporterades, det skulle ta 20 år innan han kunde återvända till Palestina.

Trakasserierna blev rutinmässiga och för­utsättningarna för utbildning försvårades ytterligare av bristande tillgång till litteratur, material och personal. Militären konfiskerade böcker från universitetets bibliotek. De krävde att få tillgång till litteraturlistor och beslagtog även böcker som beställdes från utlandet. Utrustning som datorer belades med kraftig skatt. Internationella akademiska kontakter försvårades också systematiskt. Palestinier hade svårt att få tillstånd att resa för att delta i utbildningar och konferenser samtidigt som Israel sällan gav internationella forskare och lärare uppehållstillstånd för att undervisa. När kopplingen till omvärlden försvårades blev inte bara forsknings- och utbildningskvalitén i Palestina lidande, utan även omvärldens kunskap om området.

Försöken att försvåra etablerandet av Birzeit har inte hindrat fler universitet från att etableras sedan dess, trots Israels allt mer intensifierade strid mot Palestinas utbildningsväsende. När det palesti­nska motståndet mot ockupationen trap­pats upp har alltid universiteten blivit ockupationsmaktens måltavlor. Sexton gånger sedan dess grundande har Birzeit stängts ner efter order från militären och under den motståndsvåg som kallas första intifadan höll Israel Palestinas sam­tliga universitet och högskolor stängda under fyra år.

Under den andra intifadan i början av 2000-talet raserades allt mer av kommunikationen mellan Västbanken och Gaza. Då hindrades alla samarbeten mellan de båda områdenas universitet. Genom blockaden av Gaza några år senare blev det nästan omöjligt att ta sig ut därifrån för att studera eller för utländska forsk­are att ta sig in. På Västbanken har Israel sedan 2016 nekat allt fler uppehållstillstånd till internationella studenter och forskare och sedan 2022 har militären fått ytterligare befogenheten att välja vilka utlänningar som ska få studera, undervisa och forska vid palestinska universitet.

Invasioner av universiteten har förblivit rutinmässiga genom åren, skriver Maya Wind och beskriver hur militären år efter år har förstört byggnader, invaderat dem, beslagtagit böcker och datorer, skjutit tårgas och kulor, kriminaliserat nästan alla studentorganisationer och frihetsberövat studenter och personal.

Dessa invasioner är dock ingenting jämfört med den totala förstörelse som universiteten i Gaza har fått utstå under de återkommande luftangrepp Israel utsatt området för. Vid varje större angrepp mot Gaza har universiteten och högskolorna angripits, även innan den senaste totala förstörelsen av Gazas universitet an­greps de i varierande grad i krigen 2009, 2012, 2014 och 2021. Det går knappt att föreställa sig hur detta konstanta bombande och uppbyggande måste påverka möjligheterna att forska och bedriva meningsfull undervisning.

I våras skrev en stor samling anställda vid Gazas alla universitet ett öppet brev till sina kollegor i omvärlden där de bad dem att ”stödja våra orubbliga försök att försvara och bevara våra universitet för vårt folks framtid och vår förmåga att stanna kvar på vårt palestinska land i Gaza. Vi byggde dessa universitet av tält. Och från tält, med stöd av våra vänner, kommer vi att bygga upp dem igen.” 

Gazas universitet ligger i ruiner men vädjan om hjälp att försvara och bevara gäller hela det palestinska utbildningsväsendet. Att upprätta samarbeten och relationer till den palestinska akademin borde vara centralt för alla som säger sig värna om akademisk frihet och de utbyten som förutsätter en sådan, allra helst eftersom internationella samarbeten systematiskt angripits i Palestina. Därför borde svenska universitet hörsamma sina palestinska kollegor. De borde även hörsamma sina egna studenter och an­ställda som genom det nationella nätverket Workers and Students in Swedish Academia for Palestine kräver upprättandet av samarbeten med palestinska universitet och stöd för palestinska studenter och universitetsanställda som har tvingats fly.

Helena är journalist och doktorand, del av Brands redaktionskollektiv och redaktör för detta numme