En av klimatrörelsens främsta paroller har länge varit den om att det inte finns någon planet B. Mänsklighetens öde är oupplösligt sammanvävt med jordens, om vi förstör den så grusar vi också betingelserna för vår egen överlevnad. Det är förstås sant. För ekologiska kriser finns det ett ”i tid” och ett ”för sent”. När ödeläggelsen väl rullat i gång så kan den inte göras ogjord. De arter som år efter år dukar under i den pågående sjätte massutrotningen kommer inte tillbaka. De polarisar som kollapsar och blir ett med världshaven ombildas inte i ett trollslag. De mikrober som frigörs när permafrosten på tundran tinar kryper inte lydigt tillbaka till sitt ide. Går dessa processer för långt nås dessutom kritiska brytpunkter där de blir självförstärkande på sätt som gör omfattningen av ödeläggelsen svår eller omöjlig att förutse.

Klimatrörelsen världen över har under decennier försökt bygga upp ett momentum kring denna till synes enkla poäng: Det finns fortfarande tid och om vi agerar kraftfullt nu så kan vi lämna en beboelig planet till kommande generationer. Mot slutet av 2010-talet såg det också ut som om denna rörelse var på väg att blåsas upp till en massrörelse som fyllde gator och torg i land efter land. Men sen kom pandemi, krig, inflation och politisk reaktion att effektivt punktera den.

Det är förstås en sanning med modifikation. Det finns fortfarande en klimatrörelse. På sina håll lyckas den mobilisera tusentals människor i massaktioner och vinna delsegrar som knappast är försumbara. Till skillnad från i många andra rörelser pågår dessutom en levande framåtsyftande diskussion om mål och medel. Men uppförsbacken är brant, inte minst för att rörelsens starkaste argument börjar vändas emot den. För den mobiliserande kraften i uppmaningen att vi måste agera nu bygger ju på att det de facto finns tid att styra utvecklingen i en annan riktning. När stora länder regeras av klimatförnekare, när länder som Sverige aktivt försvagar sin klimatpolitik och när massrörelsen lyser med sin frånvaro är risken stor att larmandet om att det snart är för sent blir förlam­ande snarare än mobiliserande. I en sådan situation brottas människor både utanför och innanför rörelsen med uppgivenhet. Fler och fler börjar tänka tanken att just eftersom det inte finns någon planet B så måste det finnas en plan B om strategin att hinna driva igenom förändringar i tid skulle misslyckas.

Vi ser redan nu hur människor på olika sätt försöker formulera nya berättelser för att hantera en situation som träffande kallats ”Alldeles för senkapitalism” (eng. Too Late Capitalism). I den här texten ska jag lyfta fram några exempel på detta med fokus på rörelsen för ”djup anpassning” (eng. Deep Adaptation). Rörelsens förgrundsfigur, den före detta hållbarhetsforskaren Jem Bendell, argumenterar i artiklar, böcker och föredrag för att det redan nu är för sent att förhindra att klimatkrisen allvarligt stör livsmedelsproduktion, vattenförsörjning, handel, energisystem och samhällsfunktioner i en utsträckning som kommer leda till ”samhällelig kollaps”. Vad det gäller är då inte att stoppa kollapsen utan att med start i dag utveckla idéer, nätverk och institutioner som kan möta den på sätt som grundar sig i värden som solidaritet, rättvisa och frihet.

När kollektiv handling görs till problemet
Innan jag går in på rörelsen för djup anpassning ska jag säga någonting om vad den är ett svar på. Bendell konstaterar att den politiska pessimismen breder ut sig. Den tar sig uttryck i attityden att dagens barn kommer få det sämre som vuxna än sina föräldrar och i en försvagad tillit till andra människor, men också i en smittsam katastrofism. I boken Catastrophism: The Apocalyptic Politics of Collapse and Rebirth definierar Sasha Lilley katastrofism som antagandet att samhället obönhörligen rör sig mot kollaps. Ofta visar den sig i den vardagliga och oreflekterade känslan att det är något fel på folk. Man drar slutsatsen att människor är för lata, dumma, själviska eller bara för många för att kunna göra något annat än skada. Men katastrofismen kan också vara formulerad som en mer eller mindre sammanhängande ideologi. Den kan föras fram av demagoger som genom böcker och poddar spinner historier om civilisationers förutbestämda fall. Andra gånger återkommer den som ett bärande tema i ekofascistiska manifest om ett kommande renande raskrig eller i post-apokalyptiska tv-serier där människor på ödesbestämda vis vänder sig emot varandra i kampen om allt knappare resurser.

Lilley diskuterar hur katastrofism är en fullt begriplig respons i mörka och oroliga tider. Men hon varnar också för att sådana idéer lätt spelar reaktionära krafter i händerna. Ett problem är att föreställningen om en oundviklig kollaps väcker rädslor som får oss att retirera till simpelt vän-fiende-tänkande eller nostalgiskt bakåtsträvande. Ett annat är att katastrofismen ofta på förhand utesluter möjligheten att människor genom kollektiv handling skulle kunna ingripa och aktivt forma en annan framtid.

Ett sätt att förhålla sig till dessa idéer är att avfärda dem helt. Självklart ska vi fortsätta protestera och insistera på att det är vi som kan göra skillnad! Det finns åtminstone två problem med en sådan reaktion. För det första är risken att världens länder misslyckas nå de mål för utsläppsminskningar man satt upp inte bara är överhängande utan sannolika. En avfärdande hållning ger inget svar på vad vi ska göra då. För det andra är det redan så att många människor givit upp tanken på att något radikalt kommer ske. Det vore dumt att behandla dessa människor som lurade. Deras oro behöver tas på allvar och om solidariska krafter inte gör det så kommer reaktionärer att hitta sätt att använda rädslorna och ilskan till sin egen fördel. Dessa är grundläggande antaganden inom rörelsen för djup anpassning. 

Ett aktivt förhållningssätt till samhällelig kollaps
Påståendet att vi går mot en kris- och katastroftätare framtid är ingen extremposition. I mars meddelade EU:s miljöbyrå EEA att Europas länder är illa förberedda för konsekvenserna av en snabbt stigande medeltemperatur. Ökade klimatrisker berör alla delar av samhället så som livsmedels- och energiförsörjning, ekosystemen, infrastrukturen, vattenförsörjningen, den finansiella stabiliteten och folkhälsan. Tillsammans beskrivs de som ett allvarligt hot mot centrala samhällsintressen. Det som gör att Bendell skiljer ut sig är att han anser att vi redan nu befinner oss i ett tidigt skede av samhällelig kollaps. I boken Breaking Together: A Freedom-Loving Response to Collapse väver han samman ekologiska, ekonomiska och politiska kriser och argumenterar för att de griper in i och förstärker varandra på sätt som gör dem omöjliga att lösa och leder oss mot ”ett slut på världen som vi känner den”. 

Sammanbrottet sker dock inte plötsligt utan långsamt och tar sig radikalt olika uttryck i olika delar av världen. För hundratals miljoner människor kommer det innebära stora förändringar av levnadsförhållanden, hälsa och livsstil. Vissa områden kommer, på grund av hetta, torka och översvämningar att bli obeboeliga medan andra kommer drabbas av återkommande kriser i matproduktion och löpa stor risk för våldsamma konflikter och massflykt. I ytterligare områden av världen kommer förändringarna inte vara lika dramatiska och komma lika snabbt. Men Bendells poäng är att kollapsen trots detta är global eftersom det kapitalistiska systemets institutioner som bundit ihop världen genom sitt flöde av pengar, varor och tjänster undan för undan kommer förlora sitt grepp. Det är en ”krypande kollaps”.

Så långt låter Bendell som vilken domedagsprofet som helst. Men det är heller inte detta som gör hans perspektiv intressant. Istället är det hans ”positiva pessimism”, det vill säga insisterandet på att framtiden är öppen och att hur den blir i hög utsträckning hänger på hur vi rustar oss för den. Det vi vet är att framtiden kommer vara skakigare än den är i dag. I en sådan turbulent värld menar Bendell att vi ”kollapsar in i lokalsamhället”. När funktioner och flöden i samhället i stort blir svårt att upprätthålla blir vi mycket mer beroende av de institutioner, nätverk och relationer vi har där vi lever. Om de är starka och grundade i normer om solidaritet och samarbete kommer vi att vara bättre rustade för kriserna än om de är svaga och dumpar ansvar på enskilda individer och familjer.

Den viktiga poängen som rörelsen för djup anpassning gör är att utvecklandet av sådana institutioner, nätverk och relationer måste börja nu och den angår oss alla. Vi kan inte lita på att andra kommer ansvara för detta över våra huvuden. Det kräver direkt aktion som går emot mer allmänna tendenser som centralisering och militarisering. Det kräver uppfinningsrikedom från en mängd olika personer eftersom kollapsen kommer ta sig så olika uttryck beroende på tid och plats. Dessutom har byggandet av en sådan beredskap ett egenvärde. Dels tenderar den oro många brottas med att dämpas eftersom man nu kan göra något konkret och meningsfullt, dels kan de nya sätten att organisera sig skapa solidariska band mellan människor som annars förhåller sig till varandra som främlingar.

För att hålla samman rörelsen internationellt har man formulerat fyra olika ledord som ska vägleda de som arbetar med djup anpassning i olika kontexter. Resiliens handlar om att genom rådslag formulera vad av det vi har som bör bevaras och hur det ska göras. Uppoffringar syftar på enandet om vad som måste överges för att den situation vi rustar oss mot inte ska försämras ännu mer. Restaurering belyser frågan om vad, av det som har förstörts och skadats i biosfären och i vår kultur, vi vill försöka återskapa. Försoning handlar om att rörelsen ska präglas av en förlåtande attityd som främjar solidariska band i ett samhälle som i dagens politiska läge slits isär av polarisering.

Det rörelseekologiska perspektivet
Inom klimatrörelsen är inställningen till djup anpassning ambivalent. En farhåga är att själva talet om kollaps är farligt eftersom det kan suga hoppets syre från proteströrelserna. Jag tror att det är feltänkt. Rörelsen för djup anpassning kan tvärtom bredda klimatrörelsen och göra den relevant för grupper som i dag inte är intresserade av eller till och med ser protesterna som förkastliga. Denna poäng kan illustreras genom Rodrigo Nunes idé om rörelseekologi. Alla rörelser som i grunden har lyckats förändra samhället har gjort det som ett ekosystem av en mångfald olika rörelser. Det handlar inte om enskilda organisationer som uppfinner en överlägsen strategi som sedan styr massornas handling i en gemensam riktning. Istället måste målet vara att bygga motmakter där organisationer och andra sammanslutningar enas trots skillnader i ideologiska riktningar, uttrycksformer och kampmetoder. En klimatrörelse som helt domineras av protester riktade mot de makthavare som administrerar dagens ekonomiska och politiska system är sårbar. För varje år av politisk passivitet som går desto mer riskfyllt blir det att satsa alla kort på denna strategi.

En klimatrörelse som består av flera olika riktningar […] har bättre förutsättningar att bli en bred social rörelse.

En klimatrörelse som består av flera olika riktningar, där vissa är inriktade på protest, andra på teknikutveckling och social ingenjörskonst och ytterligare andra på att utveckla motmakter som ger samhällen en ökad beredskap, har bättre förutsättningar att bli en bred social rörelse. Den kan tilltala, inte bara de som protesterar mot det fossila kapitalet, utan alla de som brottas med de många vardagliga problem som den pågående krisen producerar och som vill mota ekofascistiska krafter i grind. Den kan, för att parafrasera framtidsforskarna Jenny Andersson och Erik Westholm, ge framtiden närvaro i nutiden. Genom att skissera och diskutera olika scenarier kan rörelsen minska det kognitiva avstånd som ofta finns mellan nuet och en avlägsen framtid. Formulerandet av och svaren på dessa scenarier kan i sin tur politisera frågan om framtiden så att den återigen blir till en kamp om radikalt olika framtider.

Johan Örestig Kling är sociolog och sitter med i redaktionen för tidskriften Röda Rummet