Efter två års krig i Ukraina och flera månaders intensiv israelisk aggression i Gaza är världen inte sig lik, och Sverige är sig inte heller likt. Det är tydligt att en period av relativt stabil fred i Europa är över och att vi befinner oss i en ny epok, som de flesta av oss fortfarande kämpar med att greppa.

Raúl Sánchez Cedillo är en aktivist från Madrid som sedan 80-talet deltagit i olika delar av den autonoma rörelsen i Spanien. Han har varit engagerad i allt från antimilitaristiska kamper, ockuperade sociala center och alterglobalrörelsen till myllret av sociala rörelser från 2011 och de municipalistiska experimenten under mitten av 10-talet. Han har länge skrivit politiska analyser och är verksam i La Fundación de los Comunes, ett nätverk för rörelsemedia, förlag, sociala center och bokkaféer. 

De senaste åren har han gett ut två böcker. Dels essäsamlingen Lo absoluto de la democracia (sv. ung. “Det absoluta i demokratin”) från 2021, och dels Esta guerra no termina en Ucrania (sv. ung. “Det här kriget slutar inte i Ukraina”) från 2022. Den senare är en radikal och egensinnig analys av kontexten kring den ryska invasionen och svaret från västmakterna, som introducerar vad Sánchez Cedillo kallar en “krigsregim” som tar form över hela världen. Mot den ställer han en “konstituerande fred” som kopplar samman motstånd, olydnad, desertering och sabotage mot kriget med arbetares, feministers, HBTQ-gruppers, antirasisters, antifascisters och miljöaktivisters kamper. 

I november 2022 publicerade Brand en intervju med Sánchez Cedillo om krig och krigsmotstånd. Vi ringde upp honom ett drygt år senare för att fortsätta samtalet, i ljuset av fortsatt militarisering, låsningarna i kriget i Ukraina, folkmordet i Gaza och en allt snabbare frammarsch för fascistregimer i Sverige och andra länder. Vi sökte efter sätt att vägra kriget och vägar ut ur en allt svårare situation.

I boken från hösten 2022 beskriver du en rad processer som du ser som kännetecknande för det du kallar “kaos i ekosystemet”: den oproportionerliga mängden finansiell makt hos den kapitalistiska eliten; obalans i handeln för länder med stor industriell export; störningar i alltmer komplexa globala logistikkedjor; exponentiell ökning av den globala uppvärmningen; pandemier orsakade av virus som sprids mellan djur och människor; konsolidering av oligarkiska, auktoritära regeringar och regimer; och så styrkan hos de delar av kapitalet som bygger på extraktion av mineraler, mark och fossila bränslen. Hur utvecklades dessa olika processer under 2023, och vilka trådar skulle du säga varit viktigast?

I min bok syftar “kaos i ekosystemet” på världssystemteorin med ett tillägg från Jason W Moores tanke om “kapitaliocen”, alltså att föra in världens ekologi i ekvationen. Giovanni Arrighi och Beverly Silver skrev en bok som de kallade “Kaos och styrning i det moderna världssystemet” (1999, reds. anm.), där de beskrev en allt djupare kris för den amerikanska hegemonin i ljuset av en kedja av historiska hegemoniskiften som alla producerat kaos i systemet. Men de saknade den ekologiska aspekten, alltså uppvärmningen, utsläppen och så vidare. 

Jag försöker förstå den nuvarande situationen utifrån de kapitalistiska politiska tänkarnas synvinkel. Utifrån deras känsla av kris när de förlorar tillgången till billig energi, billig arbetskraft, och samma sak med mat och råvaror. Jag tror att de kapitalistiska tänkarna i USA ser det på samma sätt som Putin, att peak oil och grön omställning innebär slutet för dem. Att “vi måste säkra vår plats i världssystemet.” Efter invasionen av Ukraina har den synen spritt sig överallt. 

Tyvärr tolkas kriget i Ukraina utifrån geopolitiska läger, som att “Ryssland står emot NATO-imperialismen”, eller tvärtom. Vilket ni förstås märker av tydligt i Sverige. En utbredd tolkning är att det finns en global demokratisk tendens och en civiliserad världsordning, som visserligen är kapitalistisk men åtminstone medger vissa friheter, medan Putin står för en sorts fascism eller protofascism. Det måste vi bryta med, för om målsättningen är emancipatorisk politik så är det slut med oss då. Jag tänker att om vänstern mådde dåligt förut så har den avlidit nu. På subjektiv nivå har den massakrerats, i Tyskland, i Sverige…

Den var redan död här, den ryska invasionen blev begravningen.

Då pratar jag om Europa. I Latinamerika finns en annan tolkning om Putin och BRICS-länderna, att det är en sorts motstånd, att min fiendes fiende är min vän och att problemet är USA. Jag tycker det är en slutsats som inte är särskilt lyckad i dagsläget. Den innebär ingen strategi utöver den typiska extraktiva nationalismen i Argentina eller Brasilien, som i grund och botten är kolonial och inte förändrar maktstrukturer ett dugg.

Politiska kommentatorer i hela världen tolkar det hela som att det är nödvändigt att välja sida och att göra ett paradigmskifte, med kriget som det nya paradigmet. Det är Clausewitz slogan baklänges: politiken som en förlängning av kriget med andra medel. Därifrån kommer idén om en krigsregim som modell för att styra över befolkningar, för att omstrukturera ekonomin, för att omfördela tillgångar. Med en version för grön omställning i Västeuropa och en modell för att förhindra en sådan omställning i Ryssland. Och sen Gulfstaterna, som har en strategi där de å ena sidan fortfarande är helt beroende av att sälja olja, men å andra sidan ackumulerar finansiell makt med sikte på att bevara sin rikedom i ett fossilfritt scenario.

Kriget är ingen tillfällighet, det sker en medveten satsning på att skapa ordning genom det. I diskursiv bemärkelse, i affektiv bemärkelse, i bemärkelsen att det skapar en algoritm som kan dela in allt enligt en vän-fiende-logik.

Så vad betyder allt detta? Det betyder att kaoset i kapitalismens ekosystem leder fram till kriget. Kriget är ingen tillfällighet, det sker en medveten satsning på att skapa ordning genom det. I diskursiv bemärkelse, i affektiv bemärkelse, i bemärkelsen att det skapar en algoritm som kan dela in allt enligt en vän-fiende-logik.

Inom till exempel Extinction Rebellion finns en tro på att det pågår en civilisatorisk kollaps. Jag tror inte att det är sant, utan att kapitalismen kan fortsätta frodas under de flesta förhållanden. Kapitalismen är en relation som tål oerhört omfattande dödande, vidriga diktaturer, till och med stora minskningar av jordens befolkning, men med samma asymmetri mellan exploatör och exploaterad, mellan eliter och koloniserade, mellan könen och så vidare. Kapitalismen är en abstrakt maskin som sådana saker inte är några problem för.

Vad innebär det? Det har gått ett år sedan boken gavs ut, men minns du propagandan om att det var ett krig för demokratin och att vi måste skicka vapen så att demokratin kan segra? Jag var övertygad redan då om att det skulle bli som det blivit. Saken är den att Ryssland är en stor kärnvapenmakt, och Putin har baserat sitt styre på krigföring ända sedan han tog makten, som i Tjetjenien. Med andra ord så skulle de aldrig starta ett sånt här krig och sedan acceptera en förlust. Nu pratas det om en vapenvila som i praktiken innebär en ukrainsk förlust, alltså att de förlorar Donbas. 

Problemet är att det inte finns någon diplomatisk lösning. Det här är en vändpunkt, där den globala marknaden fragmenteras och alla måste välja tillhörighet. Kriget producerar allierade och “friendshoring”, alltså värdekedjor och logistiska kedjor mellan vänner, som ställs mot fiendekedjorna. Se på situationen i Röda havet, som gör att skeppen måste börja runda Sydafrika. Där har vi krigets fragmentering av den globala marknaden.

Ställda inför detta måste vi släppa alla illusioner om att kunna återskapa förutsättningarna för någon cykel med proteströrelser och reformism, där kamper leder till förändrade normer och nya rättigheter. Eller om att konstruera någon sorts “demokratiskt läger” där kapitalet ger ett positivt gensvar på sociala rörelser. Det är katastrofala illusioner eftersom de får oss att förlora tid, när vi behöver ta oss an de frågor som handlar om att eftersträva ett konstituerande uppror. Ett uppror med oktoberrevolutionens radikalitet.

Men vad är skillnaden mellan oktoberrevolutionens kontext i första världskriget och nuet? Där kommer idén om den konstituerande freden in. Det är uppenbart att den moderna krigföringen, med sina säkerhetssystem och övervakningssystem och vapensystem, har trängt in överallt. Inte bara på en samhällelig nivå utan på en subjektiv. Där är vi på väg mot en katastrof. Oktoberrevolutionens krig övergick i inbördeskrig, som övergick till ett permanent krigstillstånd som spreds över i princip hela Europa och inte upphörde förrän efter andra världskriget. Och vi kan inte vinna ett sånt krig idag. Så fred är något helt grundläggande.

Med det menar jag inte pacifism i bemärkelsen ickevåld. Då skulle till exempel inte ukrainarna eller palestinierna få försvara sig, eller kurderna för den delen. Det är en befängd inställning. Om de dödar dig så ta till vapen, ta till vad du vill. Men horisonten vi behöver ta oss mot är någon sorts revolutionär vapenvila. Alltså en vapenvila som öppnar upp för politik och för uppror, för ett brott med det rådande som konstituerar det nya.

En annan faktor som får stort utrymme i boken är att i det kapitalistiska ekosystemets kaos sprider sig olika former av fascism. Och fascism innebär att någon uppgörelse med arbetskraften eller med de antikoloniala rörelserna blir helt uteslutet. Ju längre krigen pågår, desto mer frodas fascismen. Ju längre krigen pågår desto mer förlorad blir vår strid. Vi kommer behöva alliera oss med nystalinismen eller putinismen, eller välja att satsa på Biden istället. I en sådan situation är vi förlorade. Kriget fascistifierar, det förstör förutsättningarna för att demokratisera produktionen, könsmaktsordningen och så vidare.

Ett bra exempel på det är fallet Israel, Mellanösterns påstådda “enda demokrati” där det pågår en permanent militarisering och ett permanent krig sedan 40-talet, eller kanske snarare sedan 20-talet. Det har som du säger utgjort en miljö där en våldsam, folkmordisk, auktoritär ordning har kunnat frodas. Och kanske kan man säga något liknande om Palestina, där auktoritär högerpolitik dominerat åtminstone sedan Osloavtalen, i synnerhet i Gaza men även på Västbanken där PLO, Fatah och Palestinska myndigheten förändrats i auktoritär riktning under årtiondena efter avtalet.

När det gäller attacken den sjunde oktober förra året så kan man prata om ett specifikt historiskt ögonblick för Palestina, då Israel närmade sig en normalisering av relationerna med flera arabiska länder. Du nämnde också nyss hur Gulfstaterna står inför ett strategiskt vägskäl, som nog spelar stor roll för att förstå den nuvarande situationen för palestinierna. Hur tänker du att den sjunde oktober och det israeliska svaret kan tolkas i den ekosystemiska kontext som du beskriver?

Jag skulle vilja påstå att det fanns en övertygelse hos Hamas om att deras aktion skulle kunna leda till en konflikt – med full vetskap om det fasansfulla priset i form av det som pågår nu, alltså etnisk rensning och folkmord – där Israels position skulle kunna bli signifikant försvagad. Och därmed ett nederlag för den historiska alliansen mellan Israel och USA. Jag tror attacken genomfördes utifrån den förutsättningen, som jag inte håller med om men som de såg som möjlig. 

Oslo och de efterföljande avtalen var redan då ett stort fiasko för Palestinska myndigheten. Det palestinska samhällslivet är kosmopolitiskt, extremt sofistikerat, och politiseringen av palestiniers liv och hela existens är enorm. De gamla PLO-ledarna kunde inte komma och göra vad de ville. De betedde sig som om de skulle få ersättning för lång och trogen tjänstgöring, men när Camp David-avtalet slöts var Gaza redan en bedrövlig plats att leva på. Sen följde en hel process med korruption, organiserad brottslighet, auktoritärt styre och mord. Samtidigt som Israel understödde Hamas, eftersom de ville ha en motståndare som framstod som mer lämplig för att själva kunna framstå som legitima, efter mordet på Rabin och så vidare. Till slut vann Hamas valet 2006, men då erkändes de inte, och sedan dess har erkännandet av en palestinsk stat uteblivit. 

Efter mordet på Rabin har vi sett kahanisterna bli alltmer hegemoniska i Israel. De är på alla sätt symmetriska med den islamistiska salafismen eller wahabismen. Extremhöger, rasism, etniskt styre. De har brutit med arbetarsionismens demokratiska retorik, som präglade Israels historia fram till 80-talet. Den var tvetydig, med etnisk eller kolonial “välfärd”, men backades upp av socialistiska internationalen och i början till och med av Sovjetunionen.

Självaste Antonio Negri blev väl kommunist under en resa till Israel?

På en kibbutz! Det finns många sådana exempel. Men allt det där tog slut 1967. Och sedan kom de nyliberala reformerna på 90-talet med finansialisering och prekarisering, det är ett brutalt samhälle också i de avseendena.

Jag tror inte att Hamas hade varit så förberedda och beslutsamma i sin attack om det inte varit för kontexten som genererats av kriget i Ukraina. De vet mycket väl att de berörda aktörernas förmåga att ingripa har minskat till noll, såväl som deras förmåga att göra det otydligt var de står.

Sammanfattningsvis tror jag att det är en process som inleddes med det totala misslyckandet i Oslo och under 00-talet, som nu radikaliseras i det politiska ekosystemets kaos. Jag tror inte att Hamas hade varit så förberedda och beslutsamma i sin attack om det inte varit för kontexten som genererats av kriget i Ukraina. De vet mycket väl att de berörda aktörernas förmåga att ingripa har minskat till noll, såväl som deras förmåga att göra det otydligt var de står.

Även om jag tror att kriget bidragit till att det som nu pågår i Palestina utlöstes, måste det samtidigt förstås som en radikalisering av bosättarkolonialismen. Israel är redan en teokrati, som Iran, och de vill ha hela territoriet. Det är etnisk rensning och folkmord. Och det är uppenbart att den offentliga sfären i Israel är helt med på noterna. Precis som vi i ryska statliga kanaler hörde att “vi behöver skicka atombomber och lära ukrainarna en ordentlig läxa” hör vi nu i Israel hur “vi måste utrota dem, det är det enda sättet”. 

Vi befinner oss i en period där det liberala demokratiska tänkandet är extremt förvirrat. Det är total maktlöshet. Det finns inget att göra förutom att gråta och vädja: “Joe, Joe” eller “Bernie, Bernie, kräv eldupphör”. Och det gör de inte. Jag tycker det är tydligt att vi har levt på räntan från en begränsad period med välfärd och demokrati. Ingen av våra rörelser har klarat av det som behövts, från alterglobalrörelsen och Mayday till 2011. Nu måste vi betala räkningen, och om inte nu så aldrig.

Jag tror att det åtminstone finns något positivt i det som händer nu, genom att det leder till att den där myten rasar samman och det sker en rejäl förskjutning i narrativen, i vänstern men också bland judar i diasporan, till den grad att sionismen börjat ses som extremhöger. Med undantag för de delar av vänstern i Europa som gått helt vilse, precis som många gick vilse när kriget i Ukraina bröt ut.

Förutsättningarna är väldigt dåliga och vi har förlorat mycket tid. Vi behöver bygga sociala krigsmaskiner, som organiserar transnationellt och som tar sig an situationer som inte är demokratiska. För när vi sätter hårt mot hårt ser vi begränsningarna. Se bara på hur de tillämpas på klimatrörelsen. Och det är inte en situation där vi kan tänka att det vi behöver göra är att fördöma kriminaliseringen av aktivism, så att rättigheterna kommer tillbaka. De kommer inte komma tillbaka.

Situationen i Israel och Palestina har fått det gensvar som kriget i Ukraina aldrig fick, med en global rörelse som vuxit fram sedan sjunde oktober. I nuläget handlar det om en rörelse mot Israels folkmord på palestinier, men tycker du det verkar finnas tendenser i denna rörelse som skulle kunna utvidgas när den ställs mot krigsregimen som du talar om? Eller till och med tendenser till det du kallar den konstituerande freden?

Det beror på. Jag tror att det är ett samtal som tyvärr inte förs i nuläget. Jag håller helt med dig om att i all förfäran så finns ett gensvar som vi kanske kan kalla mänskligt, från så väldigt många människor. Israel som demokrati är ett helt dött narrativ nu. Man gör motstånd mot en kolonialmakt och mot en apartheidstat, och nu ännu värre, mot ett folkmord. Vi talar alltså om detta som vi talar om Rwanda, Armenien, Förintelsen eller Holodomorn. Eller den också bosättarkoloniala utplåningen av de amerikanska ursprungsfolken. Det är betydelsefullt!

Men vi kan förstås inte tänka att bara för att narrativet skiftar så kommer något nytt att växa fram. Eller mer specifikt att vi kommer att gå från att fördöma folkmordet till att inse att kriget är den nuvarande kapitalismens sätt att styra. Att koppla ihop Sahel med Palestina, med Ryssland, med Milei och Bolsonaro, med situationen i USA och med det vi ser i Indien. 

Det ska hållas 60 eller 70 val runtom i världen i år, bland annat i Ryssland. Det kan komma stora vändpunkter. Så det brådskar att få fram gemensamma begrepp eller föreställningar som syftar till att konstruera ett projekt som bygger något nytt. Vi kan kalla det antikapitalistiskt, kommunalistiskt, kommunistiskt, transfeministiskt, vad du vill. Men det är något vi verkligen behöver för att kunna producera nya organisationsformer för både gemenskap och militans. För en konstituerande avmilitarisering och därmed för att tillägna oss ekonomiska resurser och politisk makt. För att skapa former för att styra en övergång till gemensam produktion och styrelseformer över gränser, bortom staternas suveränitet.

Och hur skulle en sådan process vara möjlig utan en revolutionär kraft? Om den inte är revolutionär kan den inte komma ifrån kriget. Med en revolutionär kraft har du möjlighet att undertrycka eller förhindra de som kommer vilja ha kriget, eftersom de vet att de kan tjäna på det. Revolutionär kraft som hamnar i krig förstör däremot demokratin, som i Nicaragua eller Kuba. Om det råder krig råder ingen demokrati, så är det bara.

Är det utifrån det perspektivet vi ska förstå repressionen mot de propalestinska protesterna?

Jag tror det. Jag skulle säga att inställningen från EU och Bidenadministrationen till folkmordet i Palestina innebär att de satsar på ren kolonial överhöghet. Om Palestina vinner innebär det att uppror mot företag och kolonialmakter kan lyckas. På medellång sikt är det ett oerhört allvarligt problem för oligarkerna. Och i Latinamerika skulle det ge rejäl medvind till motståndet mot den nykoloniala extraktionen samtidigt som EU håller på att avsluta förhandlingarna om det nya avtalet med Mercosur, som är helt inriktat på extraktion och som är avgörande för strategin om minskade behov av fossila bränslen. Vilket i sin tur är avgörande för den europeiska kapitalismens strategiska oberoende. Och då är det allvar! Krig, folkmord; vad som än krävs. 

Det är därför vi ser hur en sorts historisk pånyttfödelse drabbar framförallt vår generation européer, som inte upplevt samma fasor som våra far- och morföräldrar. Vi är som i en bubbla där vi tror att allt kommer ordna sig. Men allt kommer inte att ordna sig. Ska vi bevara det rådande tillståndet i Europa behöver vi alliera oss med krigsregimen och förhandla fram en situation med begränsad politisk pluralism, och samtidigt utrota de där utanför. En sorts rasistisk socialdemokrati, där vi antar islamofobin, gränsregimen och alla krig som vår välfärd är beroende av. Och det är just så mittenvänstern låter nu.

Jag tror att protesterna mot folkmordet i Palestina är en viktig impuls för att kunna se fasan i ansiktet. Och göra politik av den! Hitta tillbaka till historien om kapitalismens alla folkmord och dess förstörelse av ekosystem, historien om världskrigen och kolonialismen.

Även om jag i boken delvis lutar mig mot världssystemteorin, så tycker jag att den är väldigt deterministisk och inte har utvecklat den subjektiva delen. Vi autonoma ser att den politiska subjektiviteten alltid är avgörande, inte som någon sorts voluntarism, utan för att kunna bryta med det rådande och skapa en motmakt inom det globala systemets alla motsättningar.

Jag ser ett timglas som börjar bli fullt framför mig. Våra tidigare rörelser var inte dömda att misslyckas, men de misslyckades. Och förutsättningarna för våra kamper i Europa kommer snart att vara som i resten av världen. Kamrater kommer att dödas, torteras, det är ditåt vi är på väg.

Jag ser ett timglas som börjar bli fullt framför mig. Våra tidigare rörelser var inte dömda att misslyckas, men de misslyckades. Och förutsättningarna för våra kamper i Europa kommer snart att vara som i resten av världen. Kamrater kommer att dödas, torteras, det är ditåt vi är på väg. Jag menar inte att måla upp ett katastrofscenario, jag tror fortfarande att vi har tid på oss. Men krigsregimen håller på att konsolideras och det innebär att ekonomin militariseras och därmed också migrationen. Det skapar en miljö där extremhögern frodas.

Och med den åldrande befolkningen är inte ens välfärd bara för vita möjligt, som de försöker med i Polen till exempel. Så då blir frågan hur du ska få hit arbetskraft utan att de får rättigheter. Apartheid kanske inte framstår som så dumt för ett land som Frankrike. Det handlar inte om att låsa in människor som förflyttas mellan Bantustan och gruvan. I våra metropoler kan du ha samma apartheid utan att bygga murar, genom geolokalisering och all annan övervakning. Redan idag så följs du av tusen ögon när du åker från en banlieue in till Paris.

Michael Hardt och Antonio Negri vände Gramscis devis om viljans optimism till intellektets optimism, och vi kanske kan avsluta samtalet i den andan. De rörelser vi nu ser växa innehåller många olika uttryck för att vägra det som pågår. Det handlar inte bara om den liberala gråt som du nämnde, utan också om politisk vilja i bemärkelsen att faktiskt realisera det man vill. Först och främst förstås palestiniernas egna motstånd och vägran att utplånas. Men vi ser också till exempel judiska aktivister i USA som vägrar på en diskursiv nivå, med slogans som “Inte i vårt namn” eller “Aldrig mer för någon”. Där finns en koppling till vapenvägrare i Israel, som vägrar folkmord och apartheid på en praktisk nivå. Vi ser också exempel på hur arbetare i Europa blockerar fabriker och transporter.

En grupp arbetare i Genuas hamn som blockerar ett fartyg stoppar förstås inte hela krigsmaskineriet. Men sådana exempel pekar bortom att enbart förfasas eller gråta, mot att vägra delta eller vägra göras medskyldig. Hur ser du på dessa kampformer och vilken betydelse tänker du att vägran har i det här sammanhanget?

Jag tänker att det är helt grundläggande. Krigsregimens konsolidering innebär att den globala produktionen militariseras och därmed att vi alla arbetar i krigsindustrin. I den här situationen behövs vägran, olydnad och sabotage. Problemet är att dessa gester behöver göras expansiva. De behöver skapa kämpaglöd och gemenskap. Vi måste alltid behålla intellektets optimism, vilket handlar om att om vi alla vägrar kan vi klara av vad som helst. Krigsmaskineriet fungerar inte om vi inte arbetar.

Vi behöver lära oss att släppa rädslan för att någon tillfällig identitet ska gå förlorad. Tänk på klimatrörelsen, den måste bli förmögen att verkligen enas och på så sätt ändra sin politiska subjektivitet. Eller den antirasistiska rörelsen, eller arbetarrörelsen på de platser där den finns. Frågan är vilket praktiskt beteende som leder till att våra gemensamma intressen förstås som ett klassintresse, eller som mänsklighetens intresse.

Ett problem är att i den globala vänstern så fortsätter vi att tillbe gamla gudar, samlas i nedlagda kyrkor. Som den här krigiska, auktoritära antiimperialismen, med nystalinistiska sekter som växer fram ur socialdemokratin. Som säger att “vi måste återskapa partiet” och går tillbaka till det gamla, med samma militarism som kapitalisterna.

Vi behöver istället koppla ihop kritik av fascismens och kapitalismens militarism med kommunismen, alltså med störtandet av kapitalet och dess koloniala stater. I den bemärkelsen är jag optimist. Men mot intellektets optimism står viljans pessimism, för det som saknas är just viljor, idéer och förslag.

Folk tycker att det som händer är skit, därför kämpar de. Vi går ut på gatorna för Palestina för att vi vill leva, för att vi äcklas av det som sker och hur det avhumaniserar oss. Men vad är det som egentligen krävs? För att verkligen förhindra folkmord i Palestina krävs det generalstrejker. Det krävs organiserade och djupgående sabotage, det krävs många människor som är beredda att sitta i fängelse.

Eliterna har redan fattat sitt beslut. De befinner sig redan i ett militaristiskt, rasistiskt paradigm där vad som är sant avgörs med våld. Den allmänna opinionen är redan militariserad. När vi pratar om sådana här avgörande frågor, om själva styrelseskicket, då spelar opinionen ingen roll.

Vi tenderar att glömma vad som hände 2003 med de största demonstrationerna i världshistorien. Det hände ingenting, de förhindrade ingenting. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av invasionen av Irak och den brutala förstörelsen den skapat på medellång sikt. Med andra ord, den här idén om att vi kan påverka regeringar genom protester? Nej. Eliterna har redan fattat sitt beslut. De befinner sig redan i ett militaristiskt, rasistiskt paradigm där vad som är sant avgörs med våld. Den allmänna opinionen är redan militariserad. När vi pratar om sådana här avgörande frågor, om själva styrelseskicket, då spelar opinionen ingen roll. Precis som den inte gjorde 2003.

Jag tror att vi måste ta oss an den insikten, men samtidigt komma ihåg att vi är en överväldigande majoritet av jordens befolkning. Och vi behöver politik på hela världens nivå, en politik som skapar nya organisatoriska hybridformer, som organiserar folk samtidigt som den inser att drömmen om liberal demokrati är över. Det är hårda tider, det är fasansfulla tider, men vi måste utan tvekan förbli optimister.

ORDFÖRKLARINGAR
Clausewitz: Carl von Clausewitz var en tysk militärteoretiker under 1800-talets början, som bland annat skrev att “krig är politikens fortsättning med andra medel”.
Osloavtalen: Fredsavtal mellan den största palestinska befrielserörelsen PLO och den israeliska regeringen som slöts i två led, 1993 och 1995. Avtalen innebar att PLO erkände Israels kontroll över 78% av det omstridda territoriet och lade ner sina vapen, men utan egentliga eftergifter från Israels sida, och ledde till konflikter mellan den PLO-kontrollerade Palestinska myndigheten och de palestinska organisationer som ville fortsätta den väpnade kampen mot Israel.
Sahel: Den region som utgör gränslandet mellan Saharaöknen och de tropiska delarna av Afrika, i länder som Tchad, Mali och Niger. Området har de senaste åren präglats av militära och politiska konflikter med omfattande inblandning av såväl västmakter som Ryssland och andra länder.
voluntarism: Att agera politiskt utifrån sin vilja, utan hänsyn till materiella faktorer som kan tänkas påverka effekten av ens handlingar.
värdekedjor: Syftar på Karl Marx värdeteori, som menar att varors värde bestäms av den socialt nödvändiga arbetstiden för hela produktionsprocessen, inklusive långa kedjor av att producera olika maskiner, komponenter och så vidare som möjliggör produktionen av en enskild vara.
världssystemteorin: En teoretisk modell för att kunna analysera politiska och sociala processer på global nivå. Den betonar hur världen hänger ihop och delas upp genom processer som binder samman men samtidigt differentierar platser från varandra.