De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen.

– Raoul Vaneigem

Vi lever i en värld som kan producera men som har gjorts obeboelig, en överlevandets öken. Denna öken är en tillvaro bestående av arbete, skärmdumpade skitdrömmar och en lavin av räkningar, där människor likt en autoimmun sjukdom vänder sig mot sig själva, och depressivt skrumpnar ihop. Eller med Den osynliga kommittéens ord: ”Vi har uppfostrats till överlevare, till överlevandets maskiner. Vi har uppfostrats med idén om att livet består av att ständigt fortsätta framåt; att likgiltigt gå tills andra kroppar som går likadant krossar en, som i sin tur snubblar och sedan krossas”.

Vad ska ersätta kapitalismen? Ja, du. Hur ersätter du cancer?

Vi släpar oss fram genom trötthetens utdragna självmord, ett vardagens icke-liv dominerat av tristess, slit och tvång. Njutningsångest, ensamhet, avundsjuka, egoism och depression är de känslor som skapas och manipuleras i en ekonomi där profit, kontroll och nöje är hopplöst upplösta i varandra. [1] Vi är inte bara passiva konsumenter utan förväntas genom vår kommunikation villigt delta i vår egen alienation och övervakning. [2] Detta manifesteras tydligast i smartphonen, tidernas mest effektiva övervakningsapparat. Mobilspelens pay-to-win samsas med en total kontroll; här behövs inga angivare, konspirationer eller Stasi-agenter. Allt loggas, data samlas in, profiteras på och ingen lämnas ifred. Det går alltid att veta vad vi gör, var vi befinner oss och vem vi träffar. Alla digitala spår genom sociala medier, spel, chattar, mail, googlingar etcetera kan världens underrättelsetjänster sammanställa i jakt på potentiella hot, eller extraheras av företag. Vi reduceras till en levande infrastruktur där, med Marcello Tarìs ord, “varje människa förväntas tillåta information, tecken och pengar flöda genom honom eller henne.”

En kritik av detta, av kapitalismen, möts ofta av skeptikerns givna fråga om vad som ska ersätta den. Ja, du. Hur ersätter du cancer? Istället för realpolitiska lösningar och institutionsbyggande är startpunkten en fördjupad vägran, ett kategoriskt nej, där vi med Ingrid Sjöstrands bevingade ord eldar under vår vrede. En vrede utan ursäkter, med ett obotligt äckel inför det rådande, som vägrar förklara sig. Eller för att uttrycka det mer teoretiskt: en vrede som destituerar. Alltså, en vrede som inte vill förändra eller reformera de kapitalistiska institutionerna, utan istället undergräver deras legitimitet, urholkar och upplöser dem. [3] “Det primära är inte att skapa något, utan istället att destituera det som redan finns, att försätta det existerande i kris” skrev Mario Tronti. Makten över tillvaron är abstrakt, ett kapitalistiskt maskineri vars institutionella kugghjul maler oavbrutet. Den återfinns i själva samhällets uppbyggnad, dess infrastruktur och varulogistik, i politiska församlingar och styrelserum, i den tystnad som uppstår när business as usual fungerar optimalt. Att destituera är inte att storma himlen, utan få den ogreppbara Makten med stort M att krascha tillbaka ner på jorden.

Det behövs “en kraftfull, stark och uttalad motståndare, mot vilken man kan släppa lös en rörelse och låta den mogna”. Mario Tronti hyste hopp kring att de amerikanska neokonservativa politikerna kunde utgöra en sådan motståndare. Men demokratin lyckades inlemma denna stegrande konflikt med ett avväpnande Yes we can. På hemmafronten har vi nu Tidölaget, en samlad brunblå front som inte ens anstränger sig längre för att linda in sina giriga klassintressen och rasistiska agenda. Angiverilag, slakt av folkbildning, nya interneringscenter för asylsökande (läs: koncentrationsläger) samtidigt som den samhälleliga rikedomen oavbrutet flödar uppåt till överklassens fickor. 

Att förföras av röstandets lockrop är förståeligt, när man drunknar kan även svavel misstas för syre.

Många känner uppgivenhet inför denna organiserade idioti, men här finns en möjlighet. Vi har våra uttalade motståndare, det är upp till oss att inte låta tillfället glida oss ur händerna. En stegrad samhällskonflikt där insatserna ständigt höjs kan skapa en ohållbar explosiv politisk situation där normaliteten förskjuts och den samhälleliga trögheten löses upp. Engagemanget kring angiverilagen är till exempel ett tecken på det. Ett annat exempel är högerns panik inför Palestinarörelsen, där lögner och skräckpropaganda paras med ett villkorslöst stöd till Israel, då den israeliska militärapparaten är den ultimata garanten för den säkerhetspolitiska doktrinen trygghet genom repression. Faller den står alla reaktionära papperstigrar nakna.

Här måste vi understryka faran med demokratin, vänsterns mest hedrade hjärndimma. Att förföras av röstandets lockrop är förståeligt, när man drunknar kan även svavel misstas för syre. Men oavsett om det gäller direktdemokratiska stormöten eller riksdagsval gäller samma sak: allt driv och ilska sugs upp och desarmeras i en labyrint av formaliserade procedurer. Ett upprors seger hänger tvärtom på dess beslutsamhet, mod, självförtroende och kollektiva energi. De enda slagord med bärkraft är de som ekade i Argentina 2001: ¡que se vayan todos, que no quede ni uno solo! Alla måste bort, låt inte en enda vara kvar! Eller från Frankrikes gatuprotester där man skanderade Tout le monde déteste la police! Hela världen hatar polisen! Alltså, ett totalt förkastande av politikens småpåvar och deras ordningsmakt, alla ska väck, varenda en. Pärlbandet av utbrunna polisstationer under de senaste årens uppror är en manifestation av dessa ord. Detta blir en försäkran om att kampen inte kan fångas in av demokratins repressiva tolerans, där tvånget att kompromissa hängs som en kvarnsten runt halsen. Det öde som drabbat Podemos och Syriza är övertydliga bevis på detta. Som Mario Tronti skrev var det demokratin, inte kapitalismen, som besegrade arbetarrörelsen.

Det behövs inget mer gnäll över pengarnas inflytande i politiken eller debatter om hur demokratin kan återupprättas, krav på reformer av bankväsendet eller beskattning av finanskapitalet. Detta slags hopp är en tom förväntan om att saker och ting kan ordna sig, att frånsäga sig ansvaret att se verkligheten som den är. [4] Hopplösheten är istället ett vapen, en insikt som träffar rakt i pannan som överste Kurtz diamantkula. Det finns ingen samhällsinstitution att rädda eller som går att använda som brohuvud för en rosenskimrande morgondag. Vi kommer inte lyckas med något vi tar oss för om det inte börjar med ett fullständigt brott med allt som får överlevandets öken att växa, en exodus, här och nu. Eller annorlunda uttryckt: en destituerande vrede är den gravsten som hindrar den avskaffade ordningen från att återuppstå, i institutioner med den gamla världens röta konserverad i sitt inre.

Vi kommer inte lyckas med något vi tar oss för om det inte börjar med ett fullständigt brott med allt som får överlevandets öken att växa

Men detta är ingen primitivistisk saltomortal, ett språng rakt ut i svältdöden, utan nödvändigheten av att hitta oaser mitt i öknen. Med andra ord ett aktivt undandragande, skapandet av situationer som undslipper det kvävande samförståndet och öppnar upp nya möjligheter. När det offentliga samtalet, kommunikationen i allmänhet, är ett skådespel genomsyrat av pengar är det med Gilles Deleuzes ord dags att kapa språket, vägra reproducera det sunda förnuftet och kanske främst, dialogens samförstånd. Att istället skapa kortslutningar av icke-kommunikation snarare än kommunicera på den etablerade ordningens villkor. Inga fler krav på att ”politikerna ska lyssna”. Att med andra ord vägra vara kommunikationens subjekt. En afterwork med statsministern som avbryts av palestinaaktivister eller en rödmålad fasad på Elbit säger mer om köp av israeliska vapen än alla tv-debatter tillsammans. Ett annat lysande exempel är Erdogandockan vars skandal riskerade att kortsluta Sveriges Natoansökan. 

Frågan är alltså inte vad som kan krävas, utan konkret göras. Fokus måste ligga på skapandet av kämpande gemenskaper, eller för att använda ett begrepp som i sin enkelhet är tydligare, mer exakt: skapandet av kommuner. En organiserad, praktisk solidaritet där vi ställer upp för varandra, skapar band som pengar inte kan korrumpera och formerar ett kollektivt självförsvar, där vi aldrig hänfaller till uppgivenhet. Detta är livgivande vatten mitt i överlevandets öken. Den osynliga kommittén skriver: “En kommun bildas så fort folk befrias från sina individuella tvångströjor och beslutar sig för att bara förlita sig på varandra och mäta sin styrka mot verkligheten.”

Här blir avståndet mellan tanke och handling svindlande kort, där överlevandet upphör och skapandet av liv tar vid, som till exempel kan innebära att dela med sig snarare än ekonomiskt kalkylera, att snacka ihop sig snarare än vara tyst, att slåss istället för att lida, att fira segrar istället för att gnälla, att engagera sig istället för att bibehålla en likgiltig distans. Kort sagt, ett liv i en förhöjd verklighet där något sätts på spel. Alla som varit passionerat förälskade vet precis vad vi menar – den gemensamma, totala närvaron i nuet. Varje ögonblick är av betydelse, avgörande, och man vill slå sönder alla klockor. Den osynliga kommittén igen: “Att utropa kommunen, det är vid varje tillfälle att vrida den historiska tiden ur led, att öppna en bräsch i underkastelsens förtvivlande kontinuum, i dagarnas meningslösa kedja, i envars dystra kamp för att överleva. Att deklarera kommunen, det är att gå med på att bindas samman.”

Exempel på kommuner är vilda strejker, ockupationer och blockader över hela den samhälleliga produktionen. Kamper som är brott med den kapitalistiska normaliteten, den tröttkörda realpolitiska kampen om smulor. Det handlar om ett annat sätt att leva, att kämpa, som i två exempel från Malmö: den röda idrottsklubben Collective effort, med träning och solidaritet i praktisk förening, eller Sorgenfrilägret, där aktivister och EU-migranter skapade en kommun genom formandet av en kämpande gemenskap där separationen mellan gamla identiteter (svensk medborgare/migrant) löstes upp. Ett historiskt exempel är kampen kring novy byt i det unga Sovjet, frågan om ett levnadssätt som bröt med det borgerliga samhället. Detta tog sig uttryck bland annat genom skapandet av kommuner. I Leningrad existerade det 77 kommuner 1930, innan de krossades av den stalinistiska järnhälen. Ett annat exempel är de förrymda slavarnas maroonsamhällen. Den röda tråden är omedelbarhet. Den livsfarliga devisen att vänta (på att processen ska ha sin gång, rätt objektiva omständigheter) är den elefantkyrkogård dit revolutionära strävanden går för att dö. 

Nu är det slut på förtvivlan. Taktiken kan äntligen ta vid.

Björn Nordh ingår i det skrivande kollektivet Autonoma kärnan

[1] Raoul Vaneigem kallade detta för överlevnadssjukan.
[2] Tänk bara på hur din tillvaro skulle haverera om du levde en månad utan mobil, betalkort eller dator.
[3] Colectivo Situaciones, Notes for a new social protagonism, s.52, 254. 
[4] En sådan tankegång återfinns hos Antonio Negri, där mångfalden av människor, multituden, manifesterar produktionsmedel med sina hjärnor och sitt skapande samarbete, i kamp mot kapitalet som enbart kan parasitera och infånga det värde som skapas autonomt. Detta blir en slags aningslös optimism, en ihålig styrka som kan skänka hopp i dagens förtvivlade politiska landskap. 

Inspirerat och skamlöst snott från:
Den osynliga kommittén – Det stundande upproret, Till våra vänner, Now
Marcello Tarí – There is no unhappy revolution
Colectivo Situaciones, Notes for a new social protagonism