”Den kamp som vi för är segerviss eftersom den är lika enveten som våren.”
– Albert Camus, april 1944

Antifascistisk kommunikation
Synen på antifascism som politisk möjlighet är pragmatisk. Den är pragmatisk eftersom antifascismen tillfredsställer behovet av en gemenskap, av en tydlig fiende, en klar praktik och ett enkelt språk som går att förstå. Den tillhandahåller mätbara resultat och konkreta vinster i form av nazister som tvingas avbryta sin planerade marschrutt och fascistiska organisationer som lägger ner. Antifascismen är rätt eftersom den fungerar. Antifascismen kommunicerar allt det som ett lyckat politiskt projekt kräver.

Lyckad politisk kommunikation brukar ha en rad saker gemensamt: Den skapar en känsla av gemenskap, den pekar ut konflikten och och den är kreativ och rolig. Men viktigast av allt är tydlighet, självförtroende och förmågan att kunna synas väldigt mycket. 

Efter Uppdrag Gransknings reportage om Revolutionära Fronten i maj 2014 fick RF i vissa delar av landet pausa sin rekrytering av nya medlemmar då man inte hade kapaciteten för det stora antalet sökande. 

Antifascistisk klasskamp
Antifascism är klasskamp. Klasskamp­en är antifascism. Klasskampen är inte bara kampen mellan arbetarklass och överklass utan också kampen om själva arbetarklassen. Antingen organiserar vi arbetarklassen, eller så gör fascisterna det. Det är ett taktiskt misstag att låta frågor som ideologiskt sett anses vara mer ”på riktigt” ta all plats. Självförsvarskurser för kvinnor och transpersoner, antifascistiska attityder på fotbollsläktaren, konserthus som kastar ut nazistiska musikband, skolelever som välter Sverigedemokraternas infobord – detta bör inte ses som kulturella småfrågor, detta bör ses som potentiella vapen i klasskampen med enorm sprängkraft.

Antifascistiskt självförsvar
Antifascistiska framgångar vilar ofta på den fascistiska rörelsens egna aktiviteter. Hänför vi oss till antifascismen är det därför lätt att vi blir slavar inför vad fascisterna själva väljer att göra och inte göra. Ska vi till exempel bli sysslolösa ifall fascismen under en period är på nedgång, eller icke-existerande? Överblickar vi den fascistiska miljöns aktivitetsnivå ser vi snabbt att den är ojämn, med tvära kast mellan toppar och dalar. Det totala antalet aktiviteter inom den fascistiska rörelsen under föregående år var ett relativt lågt antal: 1791, att jämföra med ett toppår som 2018, där antalet landade på 3938 aktiviteter. Detta säger dock ingenting om vilket hot fascisterna reellt utgör. Samma år som NMR attackerade demonstrationen i Kärrtorp landade den fascistiska rörelsens aktivitetsantal på 2330. Året innan det: endast 1824. 

”Miljörörelsen, om den lyckas, kommer alltså även den att behöva vara militant antifascistisk”

Det finns alltså inte nödvändigtvis ett direkt samband mellan hotnivån och antalet aktiviteter. Inte heller är det så att en växande fascistisk rörelse per automatik innebär fler fascistiska våldsattacker. En del attacker har tvärtom kommit i ett skede då fasciströrelserna krympt, när de agerat i desperation. Fascisternas strukturer måste hela tiden attackeras. Och till sist: tror vi på kapitalets framtida kriser, vilket vi ju gör, måste vi ta det fascistiska hotet på allvar. 

Antifascistisk klimatkamp
Kanske blir det den antikapitalistiska klimatkampen som slutligen lyckas omkullkasta vårt ekonomiska system. Problemet för miljörörelsen är dock detsamma som problemet för den ”rena klasskampen”. När kapitalet till slut känner sig tillräckligt hotat, oavsett var detta hot kommer ifrån, blir den tvungen att omfamna fascismen. Miljörörelsen, om den lyckas, kommer alltså även den att behöva vara militant antifascistisk. Att det är miljöaktivister och inte AFA-aktivister som tvingas utkämpa denna kamp gör den inte till mindre antifascistisk. Vi ser redan nu hur fascisterna gjort den radikala miljörörelsen till sin måltavla, med ett ökande antal trakasserier och hot som följd.  Om miljörörelsens aktivister inte själva lär sig attackera fascisterna, kommer de vara ett konstant offer för deras våld. 

Antifascistisk identitet
Den utomparlamentariska rörelsen har sedan den släppte antifascismen befunnit sig i en identitetskris. Rörelsen vandrar idag planlöst från en politisk fråga till en annan. Denna breda rörelse kommer dock alltid att kännetecknas av den militanta antifascismen. Det är vår styrka, vår nisch som vi ska känna oss oerhört stolta över och omfamna. 

Till slut behöver det politiska motståndet alltid ett vinterpalats att storma. En fiende som går att demonisera, som kan vara måltavla för människors ilska och tankar om allt som är fel med detta samhälle. För folk i allmänhet uppfyller företagsledare eller ens politiker sällan en sådan funktion. En fascist däremot kan enkelt bli planetens mest hatade varelse. Låt därför fascismen vara vårt vinterpalats, och antifascismen vår nyckel till portarna. 

Alla rörelser har sitt vapen, någonting att svinga med för att bereda vägen till sitt slutgiltiga mål. Socialdemokratin har sitt utdaterade klassamarbete, högern har sin konservatism med bäst före datum, fascismen har sin rasideologi som relik. Vi då? Vi har antifascismen, och vi har varandra.