Bordtennisklubben förvaltar hela bygden

Självförvaltning är ett vackert ord. Det kanske låter byråkratiskt, men dess innebörd, att vi själva ska förvalta vårt egna, är desto finare. Tommy Sundvall skriver om bordtennisklubben i Docksta som visar vägen för självförvaltning i praktiken.

Det hela började när jag och min sambo skjutsade hem en kompis som varit på besök hos oss i Kramfors, och som skulle upp till Umeå. När vi åker på E4:an och passerar Docksta lutar sig min vän fram från baksätet och säger: “En kamrat brukar säga att Docksta är syndikalistiskt i praktiken, de som bor där driver, förvaltar och utvecklar själva. Det roliga är ju att det är bordtennisklubben, och inte ett parti eller liknande, som gör det här.”

“En kamrat brukar säga att Docksta är syndikalistiskt i praktiken, de som bor där driver, förvaltar och utvecklar själva. Det roliga är ju att det är bordtennisklubben, och inte ett parti eller liknande, som gör det här.”

Tanken stannar hos mig. Vi bor i Kramfors, mitt i Ådalen, ett stenkast från där skotten föll i maj 1931. Det känns som att Kramfors bara består av de här orterna kring stadskärnan, såsom Frånö, Lunde och Bollstabruk. Det är svårt att ta in att ett stort kustlandskap även är en del av kommunen. Strax söder om Skuleberget ligger Docksta. De som bor där har lika nära till Kramfors som till Örnsköldsvik och om somrarna är det ett populärt besöksmål. Dockstabaren har köer som ringlar ut ur huset, en anrik skofabrik med tillhörande butik ligger här, en populär linbana leder besökare upp för berget och en stor utomhusscen drar till sig tusentals besökare. 

Inget av det här hade varit möjligt idag om det inte vore för bordtennisklubben i Docksta. Ja, du läste rätt – en klubb för pingisspelare i alla åldrar har sett till att Docksta är en levande ort med tusentals besökare varje år. Någonting görs annorlunda i Docksta och det var svårt att inte vilja utforska det närmare.

När jag kom hem från resan till Umeå började jag göra lite efterforskningar om bordtennisklubben i fråga. Det enda jag kunde hitta, förutom sportrelaterade hemsidor och nyheter, var en anspråkslös informationssida på Kramfors kommuns hemsida: ”Historien om Docksta BTK och allt den gjort genom åren är rätt känd hos de flesta kramforsbor vid det här laget. Byggt ett industrihus, räddat en skofabrik, skapat en scen vid Skuleberget och startat en festival, räddat en skola, köpt och hyrt ut fastigheter och bostäder… bland annat. Förutom att ha bedrivit idrottsverksamhet.”

Jag hittar en debattartikel från 2013 på SVTs hemsida där Bordtennisklubben, med all rätt, slår sig för bröstet och skryter om allt arbete de gjort genom åren. Rubriken är ”Vår bordtennisklubb har räddat bygden”. Artikelförfattaren skriver även: ”Att misströsta och beklaga sig över landsbygdens befolkningsminskning, arbetslöshet och serviceindragningar, parallellt med att man svär åt stat och kommun har aldrig varit ett vinnande koncept. Känner man hjärta för sin bygds överlevnad och utveckling finns alla möjligheter att klara skivan själva.” Lite klämkäckt avslutas artikeln med att de, trots allt arbete, också spelat en massa bordtennis.

Jag mailade klubben och frågade om intervju, och efter några mail fram och tillbaka – det är ju trots allt sommar – bestämde vi träff. Jag for till Docksta, och på huvudgatan står ett gammalt trähus med texten ”DBTK”. Huset ser igenbommat ut och jag slås av tanken att det kanske är inne på sista versen nu, det håller kanske på att bli lite på dekis här, klubben kanske också är på väg att försvinna. Jag ringer Hans-Erik Näslund, kallad Hacke, ledamot i bordtennisklubbens styrelse, och en av de som varit med från början, för att stämma av om det verkligen är här vi ska ses.

– Nej, den där fastigheten har vi sålt till ett lokalt företag som kommer flytta dit sin verksamhet, vi har vår nya nere vid Gällstasjön, vid bygdegården, säger han.

Det blir en tur ner till den vackra sjön, där det är mycket folk i rörelse. Vid dörren tar Hacke emot mig och visar runt i bordtennisklubbens nya lokaler. Det är stort, ljust och trevligt. Han bjuder på kaffe.

– Vi var fem grabbar en gång i tiden, som startade klubben, och vi ville vara med i ortens idrottsförening. Men de ville inte ta in oss eftersom de sysslade med skidåkning och vi med bordtennis, så de sa att det får ni starta på egen hand. Vi var väl 14-15 år när vi startade klubben. Jag gick på realskola i Örnsköldsvik och hade en lärare som var instruktör i bordtennis, jag for hem och pratade med kompisarna på helgerna, vi började spela på en masonitskiva på en vind nere i samhället. Sen värvade vi medlemmar, och det växte allt eftersom. För att finansiera så sålde vi lotter, så det var många lotteriförsäljare på byn, säger han och skrattar.

Utgick allt från Docksta?

– Ja precis, vi började på en vind, som sagt, sen spelade vi på en Lottagård och sen i skolan. På sikt startade vi en fotbollssektion, för det fanns inte, sen tog vi över hockeyn här i byn.

Tog ni över hockeyn, trots att det redan fanns en verksamhet?

– Den var lite grann på dekis och det var ju bara vi som spelade. Ortens idrottsförening sa till oss att ”ja men det är ju ni som spelar, så ni kan ju ta över”. 

Föreningen växte och involverade nu, förutom bordtennis, även fotboll och hockey. 1980 började kompisgänget diskutera frågan om att skaffa någon form av kansli.

– Alla föreningar som byggde kanslier fick ju kommunala bidrag, och så byggde man på idrottsplatsen. Vi valde att inte bygga där, utan vi köpte ett hus inne i byn. Vi hade inte pengar att betala med, så han som sålde blev vår bank. Vi kunde betala en del omgående och resten inom ett år, det gick han med på. Sedan ägde vi ett hus som, förutom kansliet hade en frisörsalong och två lägenheter. Då bildade bordtennisklubben en fastighetssektion.

Var det fortfarande samma personer som var med?

– En del av oss kanske var för gamla då för fotbollslaget, men ville vara kvar i föreningen. Då var fastighetssektionen ett bra ställe att vara på. En del av oss var dubbelorganiserade. Vi hade sektioner för varje idrott dessutom, pingissektionen, fotbollssektionen, hockeysektionen och så.

Helt plötsligt var klubben involverade i bygg och fastighetsbranschen. Allt byggdes med hjälp av ideella krafter. Efter slöjdföretaget kom ytterligare ett företag som ville hyra in sig. Klubben började spela en viktig roll i samhället när företag som ville etablera sig i bygden hyrde in sig i bordtennisklubbens lokaler. Hyresintäkterna gick till fastighetssektionen, medan idrottssektionen klarade sig på egen hand med egen ekonomi. 

– Med tiden blev klubben mer proaktiv och började diskutera vad Docksta skulle behöva. Ett förslag väcktes om att bygga ett industrihus. Det saknades 800 000 kr för att ro projektet i land och man vände sig till kommunen för att få hjälp med finansieringen. Kommunen avböjde eftersom de inte tyckte att idén var realistisk. Då gick klubben vidare med byggprojektet i alla fall. Han sa ”hur ska ni kunna bygga det här när vi inte anser att vi kan det”, då sa vi att vi skulle kunna bygga med ideella krafter. 

Föreningen köpte en bit mark bredvid skofabriken Docksta Sko där industrihuset skulle byggas. Det var ett väldigt engagemang från byborna, det jobbades i skift med olika saker.  

– Det var samtidigt som kampanjen ”Hela Sverige ska leva” pågick och vi blev det goda exemplet. Vi hade ingenting med kampanjen att göra, men den uppmärksammade oss. Vi fick inga pengar, men mycket uppmärksamhet, skrattar Hacke.

Efteråt hörde kommunen av sig, och frågade om inte klubben kunde bygga en värmestuga för att SM i utförsåkning skulle hållas i Docksta. Klubben byggde en stuga och började sedan hyra ut den till de som drev linbanan. Klubben tog över bygdegården av kommunen, och efter en del förhandlingar så köpte de även upp marken runt om bygdegården för att bygga en turistanläggning. Med åren har det blivit ett flertal stugor, som tillkom efter att klubbmedlemmar gick kurser i att lära sig timra. Klubben förhandlade till sig stommarna som byggts under utbildningen och använde dessa för att bygga stugorna. Det blev en lägerplats med olika verksamheter för barn och ungdomar.

Klubben startade en klätterled, det var inte ett helt lätt beslut eftersom man i alla tider klättrat gratis på Skuleberget. Men klubben drev klätterleden i 15 år innan ett kommersiellt företag tog över verksamheten med den märkbara skillnaden att det inte kostar 30 kronor utan 490 under högsäsong. Det är mycket populärt och uppåt åtta tusen personer klättrar på Skuleberget varje år. Klubben startade även Skulefestivalen och drev den i 34 år. Festivalen har nyligen lagts ner eftersom klubben hade för många bollar i luften samtidigt. Festplatsen såldes vidare och nu arrangeras konserter där på somrarna. 

Det som slår mig, gång på gång, är att det är ur en bordtennisklubb kreativiteten och initiativtagandet kommer, och inte en politisk organisation eller ett parti. Allt sker i föreningens regi med folkrörelsetraditionerna som vägledande principer.

– Det har växt på grund av vår kreativitet, det är egentligen det som är hela resan. Vem har tänkt ut att den här bordtennisklubben ska hålla på med detta? Vi var väldigt entusiastiska och ville vara med och påverka samhället och bygdens utveckling, säger Hacke.

Docksta kännetecknades länge av skoindustrin – bland annat har Sveriges största skofabrik legat här. Företaget Docksta Sko gick i konkurs 1991 och TV kom och gjorde ett reportage. 60 arbeten i byn skulle försvinna. Det var ett hårt slag för bygden. Reportern frågade en anställd som jobbat på fabriken i 37 år om hur det skulle gå, om kommunen kunde göra någonting? Den anställde sa, rätt ut i TV ”Nä, kommun kan inte göra någonting, men kanske bordtennisklubben”. Dagen efter meddelade kommunalrådet att ”vi gör ingenting förrän vi pratat med bordtennisklubben”. Och så blev det.

Reportern frågade en anställd som jobbat på fabriken i 37 år om hur det skulle gå, om kommunen kunde göra någonting? Den anställde sa, rätt ut i TV ”Nä, kommun kan inte göra någonting, men kanske bordtennisklubben”.

Det fanns ingen kunskap i klubben om att driva företag, men klubben mobiliserade byborna till stormöten där viljan att rädda fabriken var stor. Klubben bildade ett utvecklingsaktiebolag, och det blev det upp till bevis. Nu var det inte små stugor eller en lekplats för barn, utan en industri och arbetstillfällen som skulle räddas. Klubben bad byborna köpa aktier för 500 kronor styck, med målet att iallafall rädda 5-10 jobb. Det gick inte så bra i början, men klubben satsade 25 000 kronor i aktiekapital och spred ut ryktet om att insamlingen var framgångsrik, vilket gjorde att byborna, företag och föreningar började samla ihop pengar. På en och en halv månad hade 167 000 kr samlats ihop. 

Idag finns fabriken kvar med nya ägare. Den gamla lokalen har blivit ett industri- och hantverkshus och en ny fabrik ska byggas vid Skuleberget. Idag arbetar ett tiotal med att tillverka Dockstaskor, som är kända för sin höga kvalité och går att köpa runt om i landet. Utan klubbens medverkan hade skofabriken lagt ner. Historiskt sett har det funnits fyra stora skofabriker i höga kustenområdet, men idag finns bara den i Docksta är kvar.

– Vi har fått kliva in när övriga samhället klivit ut, vi har egentligen inte sagt att vi ska vara dom som gör det här. Det är det övriga samhället som gett oss den här rollen. Sedan vi gjorde det här med fabriken så har det rullat på, förklarar Hacke.

När Kramfors kommun fick problem med många tomma lägenheter runtom i kommunen bildades en folklig opinion för att bordtennisklubben skulle köpa lägenheterna och att bevara dem för framtiden. Det var en miljonbeloppsaffär och 58 lägenheter räddades. Äldreboendet var i fara och nedläggningshotat och i samma veva som lägenheterna köptes, köpte klubben även äldreboendet från kommunen. 

Lägenheterna och äldreboendet har idag sålts vidare. De står inte längre tomma, här bedrivs nu olika verksamheter, bland annat inhyses bärplockare i äldreboendets lokaler och i ett annat har ett yngre par börjat driva hotell.

– Vi är inte så duktiga på att driva, det är ingen glamour när man bråkar om vem som ska städa lokalerna, men vi är bättre på att vara kreativa och starta upp saker. Vi har spelat en viktig roll och tagit mycket initiativ, och nu senast är att vi har börjat titta på flera bostadshus i byn som vi inte tycker skötts så bra. För ett och ett halvt år sen köpte vi ett hus som stått tomt i ett par år. Där har vi jobbat ideellt med att renovera, och idag är tre lägenheter uthyrda. Och vi har vårt kansli i källaren, säger Hacke.

Klubben tar en aktiv roll, som egentligen kommunen borde ha. Jag frågar om det är ett problem att en förening tar över mycket av kommunala ansvaret och Hacke svarar utan att tveka:

– Jag tycker det här är en väldigt bra modell. Jag tror det är viktigt för kommunen att ta tillvara på kreativitet och engagemang, och lyfta fram de ideella krafterna, den är på väg bort.. om samhällena ska leva så är det väldigt viktigt att man tillvaratar folks krafter. Jobbar man gratis så blir det ju pengar över. Vi har fått massor av stöd av kommun, länsstyrelsen och regionen. Går den privata, kommunala och ideella sektorn samman så får man bra nytta av de offentliga pengarna. Ofta läser man att det offentliga går in och då fungerar det inte ändå. Jag tror att samspelet mellan de här aktörerna är en viktig nyckel för svensk landsbygd, att man går samman och hittar sina roller.

Det som slår mig, gång på gång, är att det är ur en bordtennisklubb kreativiteten och initiativtagandet kommer, och inte en politisk organisation eller ett parti. Allt sker i föreningens regi med folkrörelsetraditionerna som vägledande principer.

Det som skiljer Docksta från andra bygder i liknande situation, enligt Hacke, är att på andra håll går man in för att rädda butiker och hålla dem vid liv, medan bordtennisklubben sedan vågat släppa taget om verksamheterna när någon kan ta vid. På så sätt finns det ingen konstgjord andning.

På senare tid har bordtennisklubben tagit över skolan i byn. För ett och ett halvt år sedan byggde de ut förskoleavdelningen och utökade skolverksamheten för sju miljoner kronor. Det går idag 55 elever på skolan. Kommunen hyr förskolelokalerna och skolföreningen hyr lokaler där skolklass 1–6 huserar. Skolbyggnaderna ägs fortfarande av bordtennisklubben. Bakgrunden var att skolan hotades av nedläggning, varpå många föräldrar hörde av sig och ville att klubben skulle köpa skolan.

– Vi var väl inne på att ”vi har nog ändå, vi kan inte vara i allting” men vi beslutade på ett möte att se över hur skolan skulle kunna tas över. Det var våra medlemmar, våra pingisspelare som ville att klubben skulle engagera sig i skolan. Vi köpte den av kommunen mot att de skulle driva verksamheten vidare, det gjorde de i åtta år och ville ändå lägga ner skolan. Då ägde klubben redan skolbyggnaden och bildade en friskoleförening.

Det är alltså bordtennisklubben som äger lokalerna, klubbens medlemmar äger skolverksamheten tillsammans med lärarna och medlemmarnas barn går i skolan. Rektorn på skolan sitter för övrigt i styrelsen för bordtennisklubben. 

Skatteverket slog tillslut ner på klubben och hävdade att de inte kunde vara en ideell förening då de bedrev för mycket kommersiell verksamhet. Klubben bildade ett aktiebolag: Docksta BTK AB och där ingår driften av de olika verksamheterna, såsom linbanan, bygdegården och skolan. Aktiebolaget ägs i sin tur av föreningen och dess medlemmar. Vinsterna från skolan och övrig verksamhet går tillbaka till bordtennisklubben, medlemmarna, och bygdens utveckling. Ingenting hamnar i fickorna på några aktieägare. Flertalet företag huserar i industrihuset som byggdes på 80-talet, Docksta Sko bygger ny fabrik, det är fullt i hyreshusen, besöksnäringen ökar för varje år och skolan är verksam med över 50 elever. Det finns mycket som är värt att vara stolt över. 

Kaffet är slut och jag får en rundtur på området. Vi tittar på stugorna bredvid bygdegården, de som byggts av stommarna från timmerkursen. Sedan tar vi en tur och tittar på den imponerande scenen, där Skulefestivalen arrangerades i 34 år. Den ligger med Skuleberget bakom sig och är en modern och proffsig anläggning. Vår träff avslutas med en kort visit på klubbens kansli, som ligger i ett av hyreshusen. Det är som vilket kansli som helst: fullt med pärmar, material inför turneringar och vimplar från andra bordtennisklubbar. Klubbens tröja hänger på väggen tillsammans med inramade affischer från Skulefestivalen.

Hacke ska skriva ut lite papper och ägna sig åt det oändliga föreningsarbete som vilar över alla oss som är engagerade i något och jag tar en tur ned till skolan. Skolgården är ren, byggnaden väldigt vacker, ljus och inbjudande. Framför skolan kan man skymta den omåttligt populära Dockstabaren och skofabriken bredvid. Till höger ligger Bottenhavet. Det är svårt att ta in hur anspråkslöst och självklart allt verkar. Det vilar en optimism i Docksta som är svår att inte dras med i. En bygd som hade kunnat vara på dekis och gå under på sikt, men som idag mår bra och utvecklas. Känslan av att det går att skapa fler Dockstas värmer och känns tryggt. Det behöver inte vara kört, allt handlar egentligen bara om att gå samman.

Tommy Sundvall är medlem i redaktionskollektivet Brand, bor i Kramfors och knegar på en mack.