Text: Miranda Cox Illustration: Nadia Spång

Sexarbetet och löftet om erkännande

Tal om ”sexarbete” och ”stigmatisering” har fyllt allt fler spaltmeter i Sverige de senaste åren, i en förnyad debatt om sexköpslagen. Men var kommer begreppen från och vad innebär det egentligen att något erkänns som arbete? Miranda Cox reder ut begreppen.

Made in the USA
”Sex work is work!” – sexarbete är arbete. Så lyder parollen för det spretiga politiska läger som kräver avkriminalisering av sexköp och avstigmatisering av sexhandeln. Termen sexarbete har sina rötter i USA och håller på att få fäste även i den svenska mainstreamdebatten. Ordet har kommit att fungera som politiskt signalbegrepp: den som talar om sexarbete och sexarbetare bekräftar sin tillhörighet till det sexpositiva legaliseringslägret, medan tal om prostitution och prostituerad ingår i ett radikalfeministiskt vokabulär med en implicerad kritik av sexköp.

Ordet sexarbete har också fungerat som ett sätt att sammanföra olika typer av sexuella handlingar mot ersättning under en och samma term. Striptease, escort, sugar dating, pornografi och cam-sex eller annat sexuellt innehåll som säljs via digitala plattformar är exempel på fenomen och branscher som ibland samlas under begreppet sexarbete. Denna gränsupplösande funktion hos begreppet är emellertid omstritt. Vissa menar att det blir missvisande att likställa en avklädd dans med våldtäkt, medan andra hävdar att det finns ett värde i att synliggöra en sammanhållen sexindustris olika sidor och erbjuda en gemensam terminologi för de som verkar i den.

Men begreppen har också olika funktioner i den amerikanska respektive svenska politiska kontexten. I USA varierar lagstiftningen kring sexhandel mellan olika delstater, och i vissa områden är det olagligt även att sälja sex. Att tala om sexarbete istället för prostitution kan därför bli ett sätt att undvika språk som kriminaliserar den som säljer sex. I en svensk kontext däremot, där det enbart är sexköp som är kriminaliserat, har användningen av orden sexarbete/sexarbetare snarare kommit att innebära ett ställningstagande för legalisering av sexköp och mot stigmatisering av personer som köper eller säljer sex.

Stigma och erkännande
Ordet stigma syftar ursprungligen till det märke som blir kvar efter kroppsstraffet, som ska signalera vem som tillhör gruppen och vem som ska hållas utanför. Att den svenska sexköpslagen, liksom begreppet prostitution, fungerar stigmatiserande är en återkommande problemformulering som förs fram av dem som förespråkar tal om sexarbete. Den som blir påkommen med att köpa eller sälja sex riskerar att bli stigmatiserad – utpekad och socialt brännmärkt. Samtidigt menar man att kriminaliseringen av sexköp gör att verksamheten förpassas till stängda rum och att människorna där osynliggörs.

Utsagan om att ”sexarbete är arbete” kan förstås som ett krav på erkännande – både som en respons på stigmatiseringens utmärkning och på osynliggörandet. Att köpa eller sälja sex ska inte likställas med övergrepp, vara kriminaliserat eller skamligt, utan bör istället förstås som en transaktion mellan samtyckande individer. Att hindra denna transaktion innebär därmed ett inskränkande av de inblandades frihet, deras agens. Att sexköpslagen dessutom gör den som säljer sex till ett brottsoffer ses också som problematiskt. De som vill legalisera sexköp ställer ofta upp agens och offerskap som motsatser till varandra, där offerrollen beskrivs som begränsande och förminskande medan agens innebär makt och personlig frihet. Att tala om sexarbete blir då ett sätt att erkänna individens frihet, kontroll och makt.

”De som säljer sex ska kunna organisera sig i arbetgivarföreningar och förhandla fram bindande avtal med personalen, för att på så sätt säkerställa ett brett och konstant utbud av sexuella tjänster.”

Genom att vara ett arbete ska alltså sexhandeln bli legitim i dubbel bemärkelse. Dels ska den bli laglig: beskattad, avdragsgill, eller varför inte omfattas av friskvårdsbidraget. De sexköp som sker via kommun och landsting ska upphandlas för att säkerställa att kostnaderna hålls nere. Dels ska sexhandeln avstigmatiseras. Att köpa sex ska inte vara något skamligt, inte komma med en förövarstämpel eller kunna utgöra grunden för utpressning. De som säljer sex ska kunna organisera sig i arbetgivarföreningar och förhandla fram bindande avtal med personalen, för att på så sätt säkerställa ett brett och konstant utbud av sexuella tjänster. Den som är inskriven på arbetsförmedlingen ska i första hand acceptera erbjudanden om sexarbete, innan denne kvalificerat sig för socialförsäkring eller a-kassa. Genom att inlemmas i arbetets logik ska sexhandeln bli hederlig i samhällets ögon. Bara då kan stigmat brytas, och den personliga friheten erkännas: arbete ger frihet.

Arbetets verklighet
Om vi menar att sexarbete kan vara ett arbete som andra måste vi också tydliggöra vad arbete är. Arbetet under kapitalismen innebär ett utnyttjande. Det mervärde vårt arbete skapar kommer inte oss till del. Våra kroppar slits och den så kallade fritiden ska vi ägna åt att reproducera oss själva som arbetare. Kapitalets gränser för vem som kan utnyttjas och hur är det vi arbetare som sätter upp, annars råder bara den totala hänsynslösheten. Radiumflickorna som slickade den självlysande, radioaktiva färgen från sina penslar till deras ansikten ruttnade arbetade, barnen som dog i Teslas koboltgruvor arbetade, mannen som föll från en byggnadsställning i Göteborg förra veckan arbetade. Så ser arbetets frihet ut.

”Utsagan om att ”sexarbete är arbete” är ett falskt löfte om erkännande och skydd.”

Utsagan om att ”sexarbete är arbete” är ett falskt löfte om erkännande och skydd. I ljuset av den skenande levnadsomkostnadskrisen, gigifieringen av arbetsmarknaden och en migrationspolitik där uppehållstillstånd knyts till anställning blir det smärtsamt uppenbart. Vi förtjänar bättre än det erkännande som arbete kan ge, bättre än den agens som nyliberalismen tillskriver oss. Deras sterila samtyckeskontrakt vittnar om en fullkomlig oförståelse för vad sex är och hur våld fungerar. Arbetet skyddar ingen från våld – det är arbetare som skyddar arbetare från våld. Låt oss också vägra premissen om att offerskap och agens inte hör samman. Det är en falsk dikotomi som måste överskridas för att vi kunna erkänna oss själva och varandra som hela människor.

Det är aldrig genom arbetet som vi kan bli fria. Snarare än att acceptera kapitalets utbredning – hur det hittar nya marknader, känslor och kroppar att exploatera – kan vi kämpa om gränserna. Att slå vakt om kriminaliseringen av sexköp kan vara ett sätt att föra den kampen.

Miranda Cox är medlem i redaktionskollektivet Brand

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu