Text: Fanny Åström Illustration: Fanny Åström

Mäns våld mot kvinnor är inget mysterium

Det sprids en bild av att män som slår lider av en psykisk störning. Politikens resurser rättar sig därefter och erbjuder terapeutisk behandling för att få honom att sluta. Fanny Åström rätar ut den egentliga konfliktlinjen.

Varför slår han henne? Vilka är de bakomliggande orsakerna till hans våld? Varför lämnar hon honom inte och varför hamnar vissa kvinnor i våldsamma relationer? Mycket fokus i debatten kring mäns våld mot kvinnor läggs vid de inre psykologiska drivkrafterna, hos både förövaren och offret. Det senaste exemplet är det som på sociala medier kallas ”narcissistic abuse”: skuldbeläggande av offret, psykisk kontroll, att förövaren spelar martyr och använder sitt dåliga mående som ett sätt att få kvinnan att göra som han vill. Det som tidigare kallades psykiskt våld av kvinnojoursrörelsen är nu något narcissisten gör för att han är sjuk.

Offentliga resurser satsas på att männen som utövar våldet ska få psykologisk behandling. Samma socialsekreterare som beviljar skyddat boende åt offret ska också kontakta förövaren och fråga om han är intresserad av behandlande samtal. Lösningen på gåtan om varför han slår kvinnan ska sökas i mannens inre. Det kallas att ”gå till botten med problemet”. ”Problemet” ska alltså förstås som enskilda mäns psykiska besvär vilka antas kunna lösas genom en terapeutisk behandling som männen frivilligt underkastar sig. Detta förutsätter en anpassning till mannen – eftersom förutsättningen är hans frivilliga medverkan, måste han strykas medhårs. Om han skulle pressas till insikter och förändringar som inte ligger i hans intresse är det bara att sluta. Detta är såklart en helt rimlig förutsättning för terapi, problemet är när det säljs in som någon slags lösning på att män begår brott mot kvinnor. Männen förutsätts vara offer för sina egna våldsamma tendenser, det ses som självklart att de själva har ett intresse i att sluta. De som ändå inte är förmögna att göra det ses därför som obotligt sjuka, snarare än att de använder våldet som ett medel för att uppnå saker.

De psykologiska förklaringsmodellerna innebär ett mystifierande av mäns våld mot kvinnor. Har han barndomstrauman? Bristande affektreglering? Föds vissa män med en predisposition för att slå kvinnor? Svaret på gåtan söks i den våldsamma mannens inre. Men varför? Är det verkligen sannolikt att detta kommer få män att sluta slå kvinnor? Är det ens troligt att man kommer fram till svaret på gåtan? Varför skulle män som slår kvinnor ha något intresse i att vara ärliga med sitt uppsåt?

Ett vanligt argument för den här typen av förklaringar är att de kan fylla en viktig funktion för den som varit utsatt – förståelse kan vara nödvändigt för att gå vidare. Jag tror att det minst lika ofta kan vara en stoppkloss. Längtan att förstå sin förövare bottnar ofta i drömmen om att laga det som är trasigt. Tanken om att ”han kan förändras” har fått många kvinnor att stanna i skadliga relationer. Kvinnojoursrörelsens förklaringsmodeller där mäns våld mot kvinnor framförallt förstås som ett uttryck för kvinnohat och mäns vilja att kontrollera kvinnor har fördelen att de sätter in mannens våld i en samhällelig kontext och gör fokuset på den enskilda individen och relationen mindre. För kvinnor som fostras i att söka mäns innersta, att förstå män och dalta med män kan detta synsätt vara nödvändigt för att kunna släppa taget. Allt behöver inte förstås på djupet, ibland är det enda man behöver fatta att man måste därifrån och sedan erbjudas möjligheten att göra slag i saken.

De psykologiska förklaringsmodellerna förflyttar fokus från samhället till individen. Jag tror att det ofta räcker att konstatera att män utövar makt och kontroll över kvinnor för att de kan. Vårt samhälle erbjuder män en uppsjö av möjligheter att utöva makt och kontroll över kvinnor.

De juridiska kontrollmedlen: kvinnor som har barn tillsammans med sin förövare kan få det mycket besvärligt eftersom vårt ”jämställda” juridiska ramverk kring föräldraskap möjlliggör att män trakasserar kvinnor genom barnen. Sedan har vi de ekonomiska: det är ofta mycket svårt att som ensamstående mamma finansiera ett liv för sig själv och sina barn. Vårt samhälle är anpassat för att människor ska leva i par: en hyra kan lätt äta upp mer än en halv månadslön för den som lever ensam eller är ensamstående med barn. Många kvinnor stannar i förhållanden de inte mår bra av för att de helt enkelt inte har råd att leva ensamma.

”Det handlar om makt, och makt handlar om resurser.”

Jag menar att en stor del av det våld kvinnor drabbas av är möjligt att få bukt med förhållandevis enkelt. Det som krävs är att kvinnor ges konkreta möjligheter till ett bra liv för sig själv och sina barn, utan män. Detta kan uppnås med generell välfärdspolitik – höjda barnbidrag, bättre löner i kvinnodominerade yrken, en fungerande förskola och skola, fungerande LSS, fungerande äldreomsorg, bättre pensioner och en bostadspolitik som syftar till att ge människor någonstans att bo och inte att hyresvärdar ska berika sig, för att nämna några exempel. Med dessa åtgärder skulle många kvinnor kunna komma ur destruktiva relationer i ett tidigt stadie.

Mäns våld mot kvinnor är inget mysterium. Det handlar om makt, och makt handlar om resurser. Om kvinnor inte har de resurser som krävs för att leva värdiga och självständiga liv kommer vi att vara mer utsatta för mäns våld. I ett samhälle där kvinnor saknar denna grundläggande frihet blir drömmen om att kunna förstå och förändra mannen en snuttefilt.

Fanny Åström är radikalfeminist som skriver under namnet @fannyarsinoe på instagram (sedan bloggdöden).

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu