Text: Fransk kamrat Översättning: Redaktionen Foto: Révolution permanente

”Regeringen vill stjäla år av våra liv” – röster från strejkerna i Frankrike

Ställd inför alltmer omfattande mobiliseringar mot pensionsreformen har den franska staten valt repression som enda svar. Vi sammanfattar kontexten och återger några vittnesmål från personer som deltagit i strejkerna, som samlades in vid en aktion mot så kallade ”rekvireringar” av arbetare som ägde rum framför avfallsförbränningsanläggningen i Ivry utanför Paris.

2023-04-18

Mobiliseringarna mot den föreslagna pensionsreformen i Frankrike, som började i januari, har ökat avsevärt i styrka de senaste veckorna. Detta efter att regeringen valde att använda en kontroversiell paragraf i konstitutionen (paragraf 49.3) för att tvinga igenom lagen utan att behöva få med sig en majoritet av parlamentet. Det är tolfte gången som Macron använder paragrafen sedan han valdes om förra året, och det kan ses som ännu en auktoritär åtgärd från en allt svagare regering. En regering och en president som alltsedan de gula västarnas rörelse provocerat folket genom att helt cyniskt göra skäl för öknamnet ”de rikas president”, som han kallats på gatorna sedan 2018.

Ojämlikheten mellan de rikaste och fattigaste i det franska samhället har ökat i snabb takt på senare år. Andelarna av befolkningen med osäkra anställningar eller under fattigdomsgränsen har ökat stadigt under årtionden. Studier visar att samtidigt som antalet miljardärer tredubblats sedan 2010 har tusentals av Frankrikes invånare mindre än 5 euro om dagen att leva på. Och nu har också levnadsomkostnaderna ökat till nya rekordnivåer. Allt detta medan ”de rikas president” år slopat förmögenhetsskatten, som funnits sedan 1980-talet.

Den aktuella pensionsreformen är ytterligare ett steg i riktning mot den extremt konkurrensinriktade nyliberala samhällsmodell som macronisterna förespråkar. En reform som kräver av hela befolkningen att arbeta ytterligare två år av sina liv, med en höjd pensionsålder från 62 till 64 år. Skälet som anges är att reformen ska kompensera för underskottet i statskassan. Ingen hänsyn tas till skillnaderna mellan olika yrkesgruppers villkor, eller könsskillnader (kvinnor har i snitt lägre pensioner). Inga krav ställs på att de rikaste eller storföretagen ska bidra mer. Inget erkännande av skillnaden mellan fattigas och rikas pensioner, där de förra är helt beroende av statlig välfärd medan de senare har privat sparande i fastigheter och pensionsfonder.

Enligt en undersökning av den offentliga statistikbyrån INSEE som beställts av den fackliga centralorganisationen CGT så dör 25% av den fattigaste delen av arbetarklassen innan de når den nuvarande pensionsåldern på 62 år, vilket kan jämföras med bara 6% av den rikaste delen av befolkningen. Som demonstranterna uttrycker saken: ”Regeringen vill stjäla år av våra liv”. Samtidigt uttrycker en stor majoritet av befolkningen att den stöder proteströrelsen.

I efterspelet till att Macron använde paragraf 49.3, den 16 mars, fylldes gatorna i hela landet av folkmassor. Demonstrationer och uppror har skett i princip dagligen sedan dess.

Samtidigt har allt fler börjat strejka mot lagen, i synnerhet i vissa strategiska sektorer såsom energi (oljeraffinaderier och kärnkraftverk), avfallshantering och landets största hamnar. Strejkernas styrka kan delvis förklaras av en ovanlig allians mellan olika fackföreningar. CGT är den största fackliga centralorganisationen, som på gräsrotsnivå ofta deltar i sociala rörelser även om förbundsledningen är reformistisk. De har nu gått samman med radikala oberoende fack som Sud-Solidaires, men också mer reformistiska fack som CFDT och CFTC vilka väldigt sällan deltar i politiska strejker.

Enigheten och beslutsamheten hos fackföreningarna kan förklaras av regeringens inställning. Redan från proteströrelsens början har de helt avfärdat att påbörja förhandlingar i frågan. Vid strejkvaktande, demonstrationer och aktioner så har de olika facken gått samman med andra grupper: präkara arbetare, arbetslösa, studenter, gula västar, anarkister, feminister och autonoma. Denna mångfald av aktörer medför också en mångfald i handlingsrepertoarer. Parallellt med strejkerna har det över landet genomförts aktioner som blockerat motorvägar, öppnat spärrar, saboterat saker, med mera.

Till följd av strejkerna vid oljeraffinaderier så har bensinstationer i samtliga regioner fått brist på bränsle och elproduktionen i landet har sjunkit drastiskt. Den 17 mars sade det CGT-kopplade enerigarbetarfacket att man nått en bottennotering. Inom denna sektor har de strejkande också använt unika taktiker ända sedan rörelsens inledning: strömavbrott i utvalda parlamentarikers bostäder, minskade fakturor för bagerier och andra småföretag, kostnadsfri el till familjer som fått den avstängd när de inte kunnat betala räkningen.

Strejkerna inom avfallshantering och gatustädning har också haft stora effekter. I större städer har mängden avfall på offentliga platser nåt en kritisk punkt, med ungefär 10 000 ton bara i huvudstaden. Den historiskt stora mobiliseringen av sophämtare och arbetare på avfallshanterings- och förbränningsanläggningar blev det som gjorde att strejkerna i Paris radikaliserades från början av mars.

Mobiliseringen av studenter och gymnasieelever intensifierades också, med blockader och ockupationer på landets större universitet och hundratals gymnasieskolor, i synnerhet de dagar då det arrangerades landsomfattande demonstrationer. På vissa universitet har studenter drabbat samman med högergrupper som försökt bryta blockaderna och attackerat de strejkande.

Strejken har också haft stor anslutning i transportsektorn, såväl på tåg som i urbana transporter och flyget. De senaste veckorna har lågprisflygbolaget RyanAir startat en namninsamling i protest mot flygledarnas strejker, som drabbat dem hårt ekonomiskt.

Ställda inför allt mer omfattande strejker och deras ekonomiska konsekvenser har staten trappat upp sin repression. Dels genom polisvåld som utan urskiljning riktats mot alla demonstranter och strejkande, dels genom så kallade ”rekvisitioner”.

Polisvåldet har ökat drastiskt, tillsammans med dekret och undantagsåtgärder. För att undvika så kallade ”vilda nattprotester” – som ägde rum dagligen i många städer med barrikader, fyrverkerier och attacker mot maktens symboler – så utfärdade regeringen ett dekret som förbjöd folksamlingar på utvalda platser i staden. Det började tillämpas massarresteringar, med över 800 arresterade demonstranter bara i Paris den 16-20 mars. Det är svårt att beräkna antalet skadade demonstranter. Räddningstjänsten i Paris uppgav att den hanterat 59 nödsituationer där civila behövt räddas i samband med protester. Den siffran är betydligt lägre än den verkliga, då de flesta skadade demonstranter tagits om hand av proteströrelsens egna sjukvårdare.

Bara under de landsomfattande demonstrationerna den 23 mars blev två demonstranter stympade av polisens vapen. En organisatör i transportfacket i Paris förlorade ena ögat efter att ha blivit skjuten med en gummikula, och i Rouen förlorade en lärare ena tummen efter att ha träffats av en ”icke-dödlig” granat som polisen kastat. Det bör noteras att ända sedan protesterna mot arbetsmarknadsreformen 2016, och i synnerhet sedan gula västarna 2018, så har antalet fall av stympningar till följd av polisvåld mot demonstrationer blivit allt vanligare. Man kan säga att den franska staten har valt att skicka ett tydligt budskap till gatorna: i den rådande franska republiken riskerar den som demonstrerar numer att förlora ett öga, en hand eller sin näsa.

Eskaleringen av polisens repression har på sistone inte bara yttrat sig på gatan, utan också på landsbygden, som vi sett i Sainte-Soline. Parallellt med rörelsen mot pensionsreformen ägde en mobilisering rum den 25 mars nära denna lilla stad i regionen Poitou-Charentes. Det handlade om en protest mot ett gigantiskt dammprojekt, som är tänkt att gynna jordbrukskapitalet på småbrukares och ekosystemets bekostnad. Mobiliseringen var planerad sedan månader, men drog nytta av upprorsstämningen i landet och samlade över 30 000 demonstranter som försökte ta sig in på byggarbetsplatsen. Mer än 3000 poliser välkomnade dem med tung utrustning för att förhindra demonstrationen. Mer än 5000 ”avskräckande” granater kastades av dem. Demonstranterna stod emot i timmar, lyckades ta sig igenom poliskedjan och nådde nästan byggarbetsplatsen. Polisfordon sattes i brand. Ungefär 200 demonstranter blev allvarligt skadade, varav en, Serge D., fortfarande befinner sig i koma, svävandes mellan liv och död.

Medan det så kallade ”icke-dödliga” krigsmaskineriet används för att kuva demonstrationerna, så har statens svar på strejkerna varit ”rekvisitionerna”. De har varit ett sätt att få bukt med strejkerna och blockaderna inom produktionen, genom att med tvång få arbetarna att återuppta arbetet. I de flesta fallen handlar det om regeringsdekret som hävdar en form av nödläge. Polisen skickas in för att bryta upp strejkkedjor och, om nödvändigt, släppa in icke-strejkande arbetare som ibland kallats in från andra regioner.

Som svar på rekvisitionerna har stora grupper av strejkande arbetare, tillsammans med demonstranter från andra sektorer, studenter och autonoma grupper, förstärkt strejkkedjorna från tidigt på morgnarna. Denna koordination har underlättats av Nätverket för generalstrejk, ett nätverk som bildats de senaste månaderna, men också andra former av formell och informell organisering. Det som diskuteras på plats är att kampen inte längre bara handlar om pensionsreformen, utan om alla möjligheter att organisera sig mot och konfrontera den värld som reformen och regeringen representerar.

Varje dag sprider grupper ut sig till olika delar av sina städer för att understödja blockaderna. Vid raffinaderierna i Le Havre i Normandie och Fos-Sur-Mer i Provence, och på flera andra platser, har hundratals anslutit sig och gjort motstånd mot polisens ansträngningar att genomföra rekvisitionerna. I Le Havre lyckades strejken upprätthållas, men i Fos-Sur-Mer återupptogs tillslut produktionen efter en långdragen konfrontation.

Vi har nått en punkt där ekonomins rörelser fortsätter enbart på grund av kraften från batonger och chockgranater. Utan hängivenheten från polis och militär, som försöker krossa strejkerna, tvinga fram fortsatt produktion, bibehålla en viss mängd olja i ledningarna, så skulle allt nog redan ha kollapsat vid det här laget. Det förs ett krig för att till varje pris hålla igång ekonomin.

Vid TIRU Ivrys avfallsförbränningsanläggning utanför Paris har rekvisioner också utfärdats. Demonstranternas mängd och beslutsamhet tvingade polisen att ge upp sina försök, vilket gjorde det möjligt för blockaden och strejken att fortsätta. Sedan början av mars så har TIRUs enorma skorstenar upphört att släppa ut de rökkolumner som vanligtvis hör till landskapet i den här delen av staden, nära ringledens östra del.

Dagen då rekvisitionen stoppades kom strejkande från olika sektorer för att deklarera sin vilja att fortsätta kampen, i kölvattnet av den intensiva repressionen i Sainte-Soline. De delade också med sig av sina tankar om mobiliseringens nästa steg. Det var ett tillfälle att samla in de strejkandes ord och perspektiv, som återges nedan

M., strejkande sopåkare

Vi har fler och fler kamrater inom sophämtningen som ansluter sig till strejken med samma strategi som vi använt här: att strejka gemensamt, sophämtare tillsammans med arbetare från sorterings- och förbränningsanläggningar. För en del kan inte fungera utan den andra. Det är vad vi ser i många städer utöver Paris: i Fos-Sur-Mer, Marseille, Perpignan, Montpellier…

Vi började strejka här i början av mars. Inledningsvis var strejkvaktandet lugnt eftersom borgmästaren inte utfärdade någon rekvisition eller skickade hit polisen. Men när soporna började staplas på gatorna blev staten desperat och började göra allt för att krossa strejken. De skickade privata företag för att plocka upp soporna, rekvisitioner, polis och repression mot strejkvakter.

Frågan om privata företag är komplicerad, för idag är sophämtningen redan privatiserad i nästan hälften av stadens distrikt. Det var en reform som Chirac (före detta borgmästare i Paris och president i Frankrike, red.anm.) genomförde på 1990-talet, just för att förhindra strejker. Som svar på deras strejkbryteri nu så organiserade Nätverket för generalstrejk blockader mot deras garage också. Men hursomhelst, när förbränningsanläggningarna är blockerade har de ingenstans att göra av skiten. De säger att de lägger det de samlar in på avfallsupplag runtom i stadens utkanter, eller i andra sorteringscenter långt borta.

På grund av trycket mot den privata sektorn så har det börjat komma strejker i de privata företagen också. I vissa företag har ledningen erbjudit arbetarna löneökningar omedelbart, för att strejken inte skulle sprida sig. Vi har nyss fått besked om att fem privata avfallshanteringsanläggningar anslutit sig till strejken idag.

Så vi kan se att sopfrågan bara växer.

Men det här med rekvisitionerna är ett annat problem. Det är väldigt viktigt att vi har mycket folk här varje dag för att stoppa dem. Men de fungerar inte alltid. Här i närheten finns ett garage som fick en rekvisition, där kör kollegorna ut men samlar bara in ett minimum. Ingen kan tvinga dem att fylla sopbilarna. Så strejken har fortfarande effekt.

Det vi behöver nu är att få ut ännu fler på gatorna. Fortsätta organisera, fortsätta utbytet mellan olika sektorer, prata ihop oss och koordinera. Vi måste fälla regeringen.

O., en arbetare vid TIRU Ivry avfallsförbränningsanläggning

Det här är TIRU, förbränningsanläggningen i Ivry-sur-Seine. I Parisregionen finns det tre huvudanläggningar för att bränna alla huvudstadens sopor: TIRU-erna i Ivry, Issy-Les-Moulineaux, och Saint-Ouen. Det här hit alla sopbilar kommer för att lasta ur sopor som ska brännas varje dag. Alla tre förbränningsanläggningarna har gått ut i strejk den här månaden, i protest mot pensionsreformen. Det började här med vår anläggning i Ivry. Vi har varit i strejk sedan den 6 mars, för att vara exakt.

Det som hände var att regeringen utfärdade rekvisitioner av anställda för att krossa strejken. Det går till såhär: en polis kommer till anläggningen och överlämnar en rekvisitionsorder till arbetaren. Arbetaren är i teorin tvungen att skriva på och återgå i arbete, annars kommer vederbörande ställas inför rätta. Samtidigt kommer polisen och skingrar strejkkedjan med våld.

Det var därför vi organiserade en aktion här idag, med stöd från kamrater från olika sektorer. För att stå emot försök att genomdriva rekvisitioner och försvara vår rätt att strejka. Vi är redo att gå hela vägen för att stoppa den här reformen. Vi fortsätter tills den är tillbakadragen.

Det här är vad den här reformen betyder för mig: de vill öka arbetarnas bidrag till välfärden genom att tvinga oss att arbeta längre, att inte få gå i pension förrän vi är 64. De tar ingen hänsyn till hur tufft det är med tungt kroppsarbete. Att arbeta på en förbränningsanläggning som den här är riktigt tufft. Det finns därför en särskild stadga som gör att vi kan gå i pension tidigare. Nu vill de råna oss på flera års pension genom att förstöra de särskilda stadgar som gäller för vissa yrken.

Sophämtarna började strejka nästan samtidigt som vi. Så vi följer deras rörelse, för att bli starkare tillsammans, försöka skapa en synergi mellan våra kamper. Våra vänner sophämtarna har också ett väldigt tungt jobb som får för lite uppskattning. Det är rätt liknande jobb i slutändan. Efter en viss tid är din rygg förstörd. Att jobba till 64 med de här yrkena är fysiskt omöjligt. Så den här reformen slår mot alla tunga arbeten. Men den slår också mot hela befolkningen. Vårt mål är att förena den här stora massan av arbetare, att skapa en sammanhållning som kan fälla reformen.

Vi måste förstå att fackföreningarna inte kommer att sköta någon mobilisering. Det är nödvändigt att alla blir medvetna om reformens orättvisa och går samman. Jag tror att idag påverkas alla, vare sig det är sophämtare, vårdarbetare, utbildningsarbetare. Vi ser hur regeringen sakta förstör den offentliga sektorn, det är ett projekt där de vill privatisera hela samhället. Vissa får tillgång till vård, utbildning och andra tjänster. Och resten kommer stå inför en social katastrof.

Det är därför vi kommer att upprätthålla den här strejken till varje pris. Och det är på grund av vår beslutsamhet som de gör allt de kan för att krossa strejken. Genom rekvisitionerna, men också genom polisvåld, hot och slag mot demonstranter. Vi kan se att regeringens enda svar är repression.

Men idag är vi många samlade här tillsammans, för att att fortsätta försvara vår strejk. Och det kommer fortsätta så.

S., anställd på det offentligägda kollektivtrafikbolaget RATP

Jag är en arbetare inom logistiksektorn, i tunnelbanan. Och jag strejkar. I vår sektor har strejkens omfattning varit massiv de dagar som det varit landsomfattande mobiliseringar, en dag i veckan. Men vi har inte haft så hög anslutning till den kontinuerliga strejken. Därför åker jag varje morgon iväg för att stötta kamraterna som vaktar de strategiskt viktiga blockaderna. Här vid TIRU-anläggningen, men också på andra ställen. Vid sopbilarnas garage i Romainville, Aubervilliers och på andra ställen samlas folk varje morgon för att stötta blockaderna. Det är så kamper funkar, när du väl fått in foten kan du inte backa. Särskilt när du ser regeringens och polisens våld mot de som deltar i mobiliseringarna. Häromdagen blev en av våra kamrater som jobbar på RATP slagen i huvudet av en polis, med en batong. Han behövde åka till sjukhus och fick 30 stygn. För hans skull, och för alla andras så kommer vi fortsätta. Vi kommer inte ge oss.

B., strejkande högstadielärare

Jag är lärare vid högstadieskolan här bredvid. Där deltar de flesta i strejken. Jag kommer hit för att stötta de strejkande vid förbränningansläggningen nästan varje dag. Jag måste säga att jag känner mig rörd av att vara här idag och se hur många som anslutit för att göra motstånd mor rekvisitionerna. Jag har varit fackligt aktiv i 12 år och den första fackliga blockad jag deltig i var här vid förbränningsanläggningen i Ivry år 2011, mot den förra pensionsreformen (2010-2011 pågick kamper mot en reform som höjde pensionsåldern från 60 till 62, red.anm.). Då var det mycket färre som deltog, men precis som nu var det TIRU-arbetarna som gick i bräschen.

Idag ser vi mycket folk här. Det är en ganska speciell situation: en väldigt stark mobilisering där alla fackförbunden gått samman: CGT, Sud, FSU, FO… Vi har satt våra konflikter åt sidan och kämpar tillsammans. Det är verkligen fint, vi har fått igång något riktigt dynamiskt.

Vad gäller den permanenta strejken måste jag erkänna att i utbildningssektorn har de flesta inte anslutit sig. Men den växer. Vår beslutsamhet växer också. Mitt intryck är att det verkar som om regeringen börjar vela. De är två fingrar från att släppa taget. Och vi kommer vinna eftersom vi har rätt. Det är folkets historia. De 90% som inte vill ha den här reformen. De trampar på folket, på parlamentet, nu är det slut med det. Imorgon är det en ny landsomfattande mobilisering och sen kommer vi att fortsätta strejka tills reformen dras tillbaka. Och längre än så, för vi är inte längre här bara för pensionen. Vi kämpar för ett annat samhälle.

I., student, medlem i kollektivet Poing Levé (höjd näve, övers. anm)

Jag heter I. och är medlem i det revolutionära marxistiska studentkollektivet Poing Levé. För oss unga var 49.3-paragrafen sista droppen. Ännu ett tecken på regeringens förakt för oss. Efter flera år med pandemin, och åratal av prekaritet, på universitet och i gymnasieskolor. Åratal av repression, med alla dessa demonstrationer och mobiliseringar där våra kamrater blivit arresterade, slagna och stympade. Vår kamrat Léo arresterades häromdagen och de höll kvar honom på polisstationen i 55 timmar, bara för att han deltagit i en demonstration som var på väg just hit, till TIRU Ivry. Det värsta exemplet på repression vi sett på sistone var massakern i Sainte-Solline, där mer än 200 skadades. Vi har en kamrat som svävar mellan liv och död. Det finns flera allvarligt skadade, en person har förlorat ett öga.

Repressionen visar såklart hur rädd regeringen är för ungdomen, hur rädd den är för oss som faktiskt deltar i striderna, på arbetarnas sida. Idag tycker jag att vi sett riktigt stark solidaritet, precis som vid raffinaderierna i Normandie häromdagen, där mer än 150 ungdomar, arbetare, konstnärer anslöt för att stödja de strejkande mot rekvisitioner. Det är precis sån solidaritet som vi i Poing Levé vill stärka, men också genom Nätverket för generalstrejk. De blir rädda när vi organiserar oss, och det är precis det vi gör. Det handlar inte längre bara om pensionsreformen, det handlar om att tänka om kring hela våra arbets- och livssituationer i det här samhället.

Studenterna ansluter sig nu med kraft till rörelsen. Vi har haft över 1000 studenter på stormöten de senaste dagarna i Paris, Montpellier och Toulouse. Ungdomen självorganiserar sig.

Alla måste stödja blockaderna och stötta strejkerna ekonomiskt. Vi kommer att vara här till slutet.

F., strejkande pendeltågsförare

Jag kör pendeltåget RER A. Jag kom hit för att ge mitt fulla stöd till TIRU-arbetarna och sopåkarna.

Vid det offentligägda kollektivtrafikbolaget RATP så har vi en kontinuerlig strejk. Majoriteten av arbetarna deltar inte i den, men många strejkar vissa dagar. Det är viktigt att komma ihåg att 2019 gick vi i bräschen för strejken mot Macrons förra omgång reformer. Han försökte att tvinga igenom ett pensionsprojekt som var baserat på poäng. Han försökte sälja in det som samhällsutveckling, men det var ett ännu värre förslag än det som ligger nu. Det gick ut på poäng kopplade till kapitalisering, vilket skulle fört över våra pensionspengar i händerna på privata fonder som BlackRock, Natixis och så vidare (typ som i Sverige, red.anm.). Det är det de skulle vilja egentligen, men vi satte stopp för det 2019, tack vare strejkerna styrka. Och nu är han tillbaka med en ny reform.

Den här regeringen som vi har, som alltid vill kommentera vad som händer i Iran, Egypten eller Tunisien, håller föreläsningar om demokrati, vad gör de själva? De kidnappar demokratin. De manövrerar för att inte behöva följa folkets vilja. Och vad kallar de sen oss? En milis? En pöbel? Pöbeln bryr sig inte och kommer trycka ner det här projektet i deras halsar.

Nu är det nödvändigt att alla de här mobiliseringarna, hela den här röran generaliseras och utökas. För att det ska kunna hända måste det fackliga samarbetet skärpa sin linje. De stora facken är väldigt försiktiga och jag kan inte förstå varför. Det är inte normalt att de efter en 49.3-paragraf inte uppmanade folk att ta över Place de la Concorde. Den natten var det mycket folk på torget, men det kunde ha varit fler. Polisen skulle inte ha kunnat stoppa oss. Vad vill fackföreningarnas ledare ha? Seger eller nederlag? Jag får intrycket att de tvekar, att de är rädda, men det är regeringen som borde vara rädd. Ja, facket är något vackert. Vi har många logotyper på våra flaggor. Men det är inte logotyperna som leder till seger. Alla fackföreningar måste ta ansvar för att skärpa kampen.

Vi är nära segern, om vi bara håller fast nu. Men vi behöver en strategi och en gemensam vilja att vinna. Alla regeringar som besegrats har blivit det när ungdomar och arbetare gått ut på gatorna tillsammans. Vi behöver ungdomarna med oss. När vi väl står tillsammans så kommer regeringen inte undan. Leve oss, leve arbetarna, må strejken generaliseras och växa.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu