”Den ryska invasionen har knäckt den europeiska vänsterns ryggrad”

Raúl Sánchez Cedillo har just publicerat Esta guerra no termina en Ucrania [Det här kriget slutar inte i Ukraina]. Boken beskriver en global politisk struktur i form av en krigsregim som styr samtidens politiska logik.

Han analyserar den aktuella konflikten genom jämförelser med första världskriget. I en situation präglad av konkurrens mellan imperialistiska makter ser vi återigen det mest extrema försvaret av kapitalismens makt: fascismen.

Raúl är aktiv i Fundación de los Comunes och enligt min uppfattning en av de mest bildade politiska analytikerna i vårt land. Han mötte upp för ett samtal om bokens innehåll.

Varför bestämde du dig för att skriva Esta guerra no termina en Ucrania?

Kamraterna på förlaget Katakrak uppskattade de artiklar jag publicerat sedan den ryska invasionen och föreslog att jag skulle skriva en bok snabbt. Du vet vilken utmaning det innebär för mig! Även om det tog lite längre tid och blev lite fler sidor än tänkt så klarade vi av det. De sporrade mig samtidigt som jag själv kände ett behov av att skriva om en konflikt som man nog kan säga avgör hur resten av århundradet kommer gestalta sig, även om vi ännu inte kan veta hur. Men nästan allt pekar mot att om vi inte får ett politiskt och socialt uppror i Europa så kommer läget att bli betydligt värre.

Vi kan inte utesluta några möjligheter. Ju längre den militära eskaleringen mellan kärnvapenmakter pågår, eller åtminstone mellan krigsmakter med tillräckligt med konventionella och biologiska vapen för att utlösa en förstörelse utan motstycke, desto mer brådskande blir det att organisera ett uppror för att undvika en lång period med krig, auktoritära styren och/eller fascism. Dessutom i en kontext präglad av energibrist, alltmer frekventa extremväder till följd av den globala uppvärmningen, och omfattande migration av personer och grupper som flyr från krig, hunger, ökenspridning eller vattenbrist.

Man skulle kunna tro att jag halkar in i katastroftankar på grund av en eurocentrisk bias. Alltså att jag sett krigen från åskådarplats de senaste årtiondena medan det nu utbryter ett krig där Europa blir slagfält, inte bara för konventionell krigsföring utan för hybridkrigsföring: informationskrig, sabotage av infrastruktur, kärnvapenhot, etcetera. Men jag tror inte det.

Den kapitalistiska världen har sedan ett tag befunnit sig i en period som förutsågs av Arrighi och Silver, präglad av kaos på systemnivå som kan förklaras av den US-amerikanska hegemonins nedgång sedan 1945. En nedgång som absolut inte innebär att man förlorat den hegemoniska positionen. USA är det land i världen som har störst budgetunderskott, och man har sedan 1980-talet genomgått en kollaps inte bara i industriproduktionen utan i de viktigaste måtten på levnadsstandard. Men det är fortfarande världens främsta krigsmakt. USA har 750 militärbaser fördelade över ungefär 80 länder. Deras satelliter, flygplan och fartyg övervakar konstant alla världens regioner. Dessutom fortsätter de att kontrollera mänsklighetens framtid genom dollarns hegemoni som främsta medel för såväl ekonomiska reserver som handel. Det amerikanska finansdepartementet och Wall Street är de främsta mottagarna av överskotten från exportorienterade länder som Tyskland, Kina, Japan, Nederländerna och, tills nyligen, Ryssland. Här är det också lämpligt att påpeka att USA:s själva väsen som nationsstat går ut på att upprätthålla den här hegemonin till varje pris.

Det ska tilläggas, som om det här systemkaoset inte vore tillräckligt, att vi också ser turbulenta processer inte bara vad gäller peak oil och den extraktiva energiproduktionens nedgång, utan dessutom vad gäller resursers ändlighet (energi, livsmedel, råvaror och naturresurser). Allt detta i en kapitalistisk period vars tidsanda gestaltas av psykopater som Elon Musk, Mark Zuckerberg eller Jeff Bezos.

Sjukvårdens sårbarhet inför covidpandemin tillsammans med extrema klimatfenomen blir vad jag, bortom Arrighi och Silver, föredrar att kalla för en period präglad av kaos i ekosystemen. Vilket utmärkt tillfälle för ett krig att bryta ut mellan kärnvapenmakter som inte bara drar in hela Europa, utan hela planeten! Det är därför vi valt titeln Esta guerra no termina en Ucraina [Det här kriget slutar inte i Ukraina], eftersom en imperialistisk invasion som den ryska inte tar bort de sammanhang som producerade den. Det vore löjeväckande, för att inte säga ansvarslöst, att föreställa sig att det bara handlar om brott mot folkrätten och Genevekonventionen. Med tanke på de inblandade aktörerna, allianserna och Ukrainas egen historia måste vi inse att vi står inför en möjlig inledning av ett världskrig, i Europa, mitt under en kris i ekosystemen för hela den kapitalistiska världen. Jag har sett klenare motiv för att skriva en bok snabbt!

I boken använder du uttrycket ”krigsregim”. Vad betyder det?

I grund och botten betyder det att tankefiguren vän-fiende förs in i regeringars utrikespolitiska agerande såväl som i inrikespolitiken. Med andra ord tillämpas krigsregimen i relationen mellan politiska partier och rörelser, mellan regeringen och politiska eller sociala kamper, i den offentliga sfärens massmedier och sociala medier, och i de reella praktiker som styr yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det här sker genom att det produceras och sprids narrativ där fienden (som mer eller mindre uttalat konstrueras som ständigt närvarande i nya skepnader och med nya benämningar) ges skulden varje gång krisen och dess effekter förvärras. Det är fienden som tillskrivs ansvaret för vart och ett av de medborgarfientliga mått som man måste vidta, vare sig det handlar om ”räntepakter”, avbrott i åtgärder för att minska fossila utsläpp, ökade försvarsbudgetar eller till och med deltagande i militära operationer.

Att prata om en krigsregim är rätt poänglöst i det ryska fallet. Sedan Sovjetunionens fall och Boris Jeltsins statskupp har kriget i Tjetjenien genom alla år tjänat som förevändning för att brutalt befästa oligarkernas och silovikerna i Kremls makt gentemot alla sina motståndare, politiskt såväl som socialt. Det vi bevittnar sedan annekteringen av Krim och understödjandet av republikerna i Donbass är snarare en modulering av en regim som redan var präglad av tilltagande maktfullkomlighet och militarisering.

Vad gäller EU-länderna infaller inrättandet av krigsregimen däremot i en tid då det uppstått en viss ambivalens, efter pandemin och den tilltagande klimat- och miljökrisen. Det finns vissa likheter med de politiska konflikterna i USA: Black Lives Matter och den feministiska vågen sedan 2018, samt det nya uppsvinget för facklig organisering av etniskt heterogena arbetare i de stora varuhuskedjorna, distributionsplattformarna, logistiksektorn och snabbmatsbranschen. Precis som efter 2008 hade man återigen börjat dödförklara nyliberalismen och finanskapitalismen som profiterat på medelklassens och arbetarklassens skuldsättning.

Nu eskaleras situationen av de ekonomiska, sociala och psykiska effekterna av pandemin, den brottsliga senfärdigheten i att stoppa näringslivets koldioxidutsläpp, och inte minst hotet mot EU som uppsvinget för den nationalistiska och rasistiska högern i medlemsländerna innebär.

EU:s gröna giv, återhämtningsinstrumenten, gemensamma regler för visstidsanställningar, minimilöner, arbetsgivaransvar för logistikplattformarna… Det var för bra för att vara sant.

NATO-ländernas långsiktiga satsning på krig under amerikansk ledning är kopplat till ett försök att lösa å ena sidan klassmotsättningarna där finanskapitalet och rentiererna ställs emot formellt och informellt arbete, å andra sidan de regionala motsättningarna mellan rikare och fattigare EU-länder. Ser man inte de sambanden är man inte i stånd att sätta sig emot den nya vågen av nedskärningar och auktoritär politik, för då ser man inte att krigsregimen är ett stort steg framåt för ett europeiskt projekt som helt kidnappats av finansens, företagens, politikens och medias oligarkier. De föredrar krig och undantagstillstånd framför varje försök till New Deal, för att inte tala om en möjlig reformistisk dialektik mellan fackföreningars, feministers, migranters, miljöaktivisters och HBTQ-gruppers kamper och kritik mot systemet med finansialiserad kapitalackumulation.

Det krigiska och militaristiska gensvaret från EU på den ryska invasionen av Ukraina har förstört allt hopp om en reformistisk inriktning på den massiva finansiella och skattemässiga satsning som EU-planerna innebär. Dessförinnan såg vi också en process där federalisering av skattepolitik, ekonomi, försvar och diplomati – vilket inte ändrar hur makten över finanser och företag är fördelad utan bara handlar om samordning genom kommissionen – stötte på centrifugala och uppslitande krafter som utlöstes av den levnadsomkostnadskris som väntar efter de amerikanska och europeiska centralbankernas räntehöjningar. Vi måste förstå inrättandet av krigsregimen som en attack från oligarkierna. Den syftar till att göra slut på varje chans till socialistisk inriktning på återhämtningen efter pandemin eller klimatomställningen.

I det avseendet bör den långsiktiga strategin från Kreml inte underskattas, givet den allmänna demens som omsluter de politiska världsledarna. De öppna kopplingarna mellan Kremls reaktionära imperialism och delar av den rasistiska högern i EU och USA gör det rimligt att anta att de senare kommer att vara de som tjänar mest på den explosion av inre motsättningar som nu drabbar EU. Och det kommer inte att försvåras av hyckleriet bakom de värderingar som unionen lyfter: vi ser nu hur det plötsligt inte alls är några problem att göra avtal med den polska högern, som inte går att skilja från den ryska vad gäller genus- och HBTQ-politik men vars egna ambitioner står i motsättning till den ryska imperialismen. För att inte tala om människorättsaktivisten Recep Tayyip Erdoğan och andra allierade.

I den första delen av din bok går du igenom några av nycklarna till att förstå krigsutbrottet mellan Ryssland och Ukraina i den postsovjetiska kontexten. Du pekar ut diskurser som normaliserar krigets militära såväl som civila dynamik. Vilka är dessa diskurser?

På den ryska och vitryska sidan, liksom i den rödbruna diskurs som dök upp under pandemin och det som jag i boken kallar för ”vandöd nystalinism”, så menar man att den ryska invasionen var oundviklig till följd av NATO:s tilltagande aggressivitet sedan 2004, speciellt med anledning av den ukrainska orangea revolutionen och svaren på georgiska förfrågningar sedan 2003. För dem är Vladimir Putins tal på säkerhetskonferensen i München i februari 2007 bevis för att den ryska regimen alltid haft fredliga avsikter och att den i god tid signalerat vad fortsatt NATO-expansion skulle få för konsekvenser. De hävdar att det krävs ett nytt bindande avtal med ömsesidiga säkerhetsgarantier som gör länder som gränsar till Ryssland neutrala.

Enligt dessa diskurser följer hela utvecklingen en amerikansk plan som går ut på att dels radera den begränsade diplomatiska och ekonomiska självständigheten hos EU, dels göra slut på en viktig motkraft i den globala geopolitiken, vilket lämnar vägen fri för en strategisk konfrontation med Kina.

Men inom det lägret finns det också nyanser. När Evo Morales ger sitt stöd till Putin och kallar honom för en antiimperialistisk ledare är det ett klassiskt exempel på realpolitik. Det är inte samma sak som den rödbruna omformering som pågår nu. Där de mest förbittrade, reaktionära, rasistiska och patriarkala instinkterna i äldre och yngre generationer av kvarlämnade stalinister förs samman med de nationalrevolutionära eller nykommunitära positionerna hos en de Benoist, en Fusaro, en Dugin eller, på senare tid, en Jose Mari Espartza.

Det här lägret har en civilisatorisk prägel som står i motsats till men också är symmetrisk med de värderingar som förfäktas av EU och USA: man försvarar nationen, traditionen, den vita arbetarklassen med sin språk- och kulturhistoria, familjen, könsmakten och den patriarkala sexualiteten. Migration förstås som ett resultat av ”globala eliters” (sic) manipulation för att förstöra nationalstater och fantasibilden av arbetarklassen i dem. Det finns en vidrig överensstämmelse mellan Putins och hans kumpaners ohöljda antikommunism och den polisiära, militaristiska, patriarkala och paranoida stalinismen hos de självutnämnda ”antiimperialisterna”.

Vad gäller diskurserna hos det Kreml kallar ”det kollektiva väst” har vi å ena sidan en version som är motsatt till men symmetrisk med den vi just pratade om. Som Bill Clinton skrev i The Atlantic strax efter invasionen: vi gjorde vad vi kunde för att integrera Ryssland bland de demokratiska länderna, men det visade sig vara omöjligt. NATO är en organisation som försvarar de liberala demokratierna i Europa och bara totalitära makter kan ställa sig emot dess expansion. Såväl Tyskland som Frankrike och OSCE gjorde vad som var möjligt för att stilla Rysslands expansiva impulser genom Minskavtalet, men dessförinnan försökte Sarkozy och Merkel.

Den långa perioden av tysk Ostpolitik har tagit slut, man går från handelsdiplomati till en monstruös blandning av att hävda sin egen civilisations moraliska överlägsenhet och samtidigt rusta upp. Även en så moderat röst som Jürgen Habermas har pekat på faran i detta.

Det gäller att se beröringspunkterna mellan Ursula von der Leyens dödliga retorik (”Ukrainarna är beredda att dö för den europeiska drömmen”) och ”trädgården och djungeln” som den allt mer ofiltrerade Borrell pratar om, som om han vore en karaktär i Kubricks Dr. Strangelove. I Europa fungerar kriget som grund för ett försök att skapa ett maktblock i form av nyliberalismens bägge sidor och den eurocentristiska nykolonialismen. Europeiska folkpartiet och den atlantistiska extremhögern, som Meloni eller Vox, och de traditionella eller gröna socialdemokraterna. De står nu tillsammans mot varje utmaning från socialistiska, kommunistiska och antikoloniala tendenser, och mot den proryska extremhögern. En ypperlig idé: historien lär oss att i krig vinner alltid de diktatoriska ytterkanterna, och sambanden mellan nyliberalism, kolonialism och fascism är starka och lätta att påvisa. I slutändan är fascismen den bästa ”tillfälliga lösningen” för de besuttna klasserna.

Du skriver att den viktigaste historiska jämförelsen för att förstå det här kriget och den rådande politiska situationen är första världskriget, inte det andra. Vad vill du säga med det?

Att använda analogier innebär alltid problem och misstag, man måste vara försiktig med dem. Till att börja med borde det fånga vår uppmärksamhet att bägge sidorna i det här kriget anklagar varandra för att vara nazister och totalitära. Putin påstås vara en kopia av Hitler, medan Zelenskyj påstås leda en nazistisk regim inspirerad av Bandera som används som murbräcka mot Ryssland av den ”globalistiska” eliten under ledning av Bidenadministrationen. Den här användningen av andra världskriget i propagandan döljer de drag som vi kan se tydligare om vi istället tittar på första världskriget. En konflikt mellan imperialistiska block som gäller ett avgörande land, i sin tur ärrat av ett inbördeskrig som handlar om självständighet, framför en bakgrund där en global hegemoni är i avtagande och ett imperium i semiperiferin kämpar för att ta sig in i världssystemets centrum.

Det finns andra aspekter av första världskriget som gör det lättare att förstå det aktuella: den moraliska arrogansen hos bägge sidor när de försöker sälja kriget som ett civilisatoriskt korståg, och samtidigt det omedvetna eller ”sömngångaraktiga”, som Christopher Clark skrev om första världskriget, i hur man förstärker militarismen och kräver ovillkorlig seger i en konflikt som redan är början på en världsbrand, där det börjar greppas efter kärnvapen. En annan aspekt med djup resonans i den nationalistiska fanatismen och det ”heliga förbundet” från juli 1914: kriminalisering av pacifism, som om det alltid är en förklädnad för motståndarsidans propaganda.

Det som utan tvekan inte fungerar som jämförelse med andra världskriget är när kriget i Ukraina framställs som en kamp mellan demokrati och fascism eller diktatur: jag är väldigt rädd att fascismen nog är hyfsat jämt fördelad mellan de båda blocken.

Du beskriver också ett samband mellan krigsregimen och fascismens nya former. Kan du förklara det?

Det är inte bara ett samband utan också i viss mån en orsak, åtminstone något som har en förstärkande och accelererande effekt. Det här är en av bokens utgångspunkter och det som sporrade mig att skynda mig med den. Under första världskriget såg vi för första gången de allmänna mobiliseringarna, där hela befolkningar och ekonomier blev till en enorm social och militär krigsmaskin. Skyttegravskriget, de kemiska vapnen, pansarvagnarna, haubitsregnen och Jüngers ”stålstorm” – allt detta smälte samman på ett högpotent sätt i olika delar av den politiska kulturen i det konservativa, koloniala, patriarkala och militaristiska Europa.

De traumatiska erfarenheterna från kriget och nederlagets konsekvenser – i det tyska och österrikisk-ungerska fallet, den ”stympade segern” i det italienska fallet – fungerade som katalysator för de dödliga begär och den så kallade ”konservativa revolution” som gav upphov till de olika varianterna på fascism. Här finns ett nära samband mellan kriget och de moderna krigsmaskinernas påverkan på kroppar och på själva subjektiviteten. Hos såväl de militära som de sociala krigsmaskinerna finns alltid krigshotet som något absolut. Deleuze och Guattari har kallat det för ett begär efter svarta hål eller en ”abolitionslinje”, där att bringa och möta död, att förutse och önska sig katastrofen, blir en sorts etiskt och metafysiskt emblem, en grund för värderingar.

Det nuvarande kriget kallas för hybridiskt och ickelinjärt, utan vare sig militära, sociala eller kommunikativa begränsningar. Inrättandet av krigsregimer skapar en slags expansiv biotop där det fascismen kan frodas genom kopplingar till militära, sociala och kommunikativa krigsmaskiner. På så sätt får vi paradoxen att genom den så kallade kampen mot diktatur och fascism skapas de bästa politiska, sociala och kommunikativa förutsättningarna för att ny fascism ska kunna växa. Bara av den anledningen blir det ett absolut imperativ att stoppa det här kriget, mot alla läger och all propaganda mellan blocken.

Du lyfter fram pacifismen som en möjlig motor i den stora sociala och politiska rörelse i Europa som skulle behövas nu. Men det verkar fortfarande som att vi är långt ifrån att se de stora mobiliseringar mot kriget som vi upplevde 2003. Kan man förvänta sig att situationen kommer att förändras de kommande månaderna?

Det är förvirrande och motbjudande att se folkflertalets passivitet ställda inför den militära eskaleringen såväl före som efter den ryska invasionen. Samma sak med krigshetsen från den så kallat progressiva mittenvänstern i Europa och USA: deras vrede, moraliska överlägsenhet och hur lättsamt de deltar i krigspropagandan och talet om civilisatorisk konflikt. Bägge dessa fenomen har hittills inte studerats tillräckligt. I Spanien har fredsrörelsen varit en avgörande kraft för ombildningen och framväxten av vad vi skulle kunna kalla för den sociala vänstern, och därmed även för den politiska vänstern. Ur rörelsen mot NATO-medlemskap under första halvan av 1980-talet, fram till folkomröstningen 1986, kom bland annat Izquierda Unida men framförallt ett generationsskifte i de sociala rörelserna som sedan ledde till kampanjerna för att vägra militärtjänst, från 1989 och framåt. Det skulle inte gå att föreställa sig Zapateroregeringen ens efter 15M-rörelsen om det inte hade varit för det etiska skiftet hos en stor majoritet av befolkningen som rörelsen mot invasionen av Irak innebar. Varför skulle det inte kunna hända nu, här i Spanien?

Jag lägger fram några anledningar som inte ska förstås var och en för sig, utan genom hur de fungerar i kombination. Den brutala och medialiserade karaktären på den ryska invasionen; den utomordentliga ukrainsk-amerikanska propagandamaskinen och dess räckvidd i sociala medier; faktumet att vänstern styr Spanien och att de olika grupper som styr parlamentet, med undantag för Podemos, är tvehågsna gällande militariseringen av EU; EU:s roll som fördelare av ekonomiska medel som förhindrar en social kris i landet.

Men bortom allt detta ser jag två huvudsakliga orsaker. För det första har den ryska invasionen brutit ryggen på den europeiska vänstern, splittrat den och skyndat på militariseringen av såväl den atlantistiska delen som den proryska. För det andra kan sårbarheten som vänstern uppvisat inte förstås om vi inte har med i beräkningen hur deprimerat och rubbat det globala psyket blivit av den kapitalistiska pandemihanteringen, och hur den påverkat synen på människolivs värde. Å ena sidan har vi en linje präglad av frustration, hämndbegär och paranoia, å andra sidan en linje präglad av längtan efter att återskapa kroppar, samarbete och kärlek till det gemensamma, ställda inför profitens, maktens och privategendomens herravälde.

Kriget som är på väg att globaliseras äger rum mot bakgrund av hur maktens centra i en globaliserad kapitalism stöter på ändligheten i form av motstånd från planeten Jorden och dess biosfär. De gör sig beredda att tillämpa nedskärningspolitik gentemot den arbetande majoriteten, på ett sätt som rör sig mot att flertalet människor kommer att befinna sig i outhärdliga levnadsförhållanden. I den här kontexten framstår kriget ännu en gång som lösningen på alla motsättningar, som ett ”ordningsskapande krig” såväl internt som externt.

Krigsmotståndet är oundvikligt och jag tror att vi kommer att se det växa mer och mer under de kommande månaderna. Men det betyder inte nödvändigtvis att motståndet kommer att kunna förvandlas till en offensiv. Historien visar att pacifism utan uppror alltid har förlorat matchen. Därför föreslår jag vad jag kallar en ”konstituerande fred”: att koppla samman motstånd, olydnad, desertering och sabotage mot kriget med arbetares, feministers, HBTQ-gruppers, antirasisters, antifascisters, miljöaktivisters, sjukvårdsrelaterade och utbildningsrelaterade kamper. En rörelse präglad av mångfald men som sluter sig samman genom en upprorisk process. Liksom i Chile gäller det att hitta nya former för folklig makt i Spanien, EU och förhoppningsvis Ryssland. I det spanska fallet pratar vi om demokrati präglad av befrielse och antifascism, om kamp mot länkarna mellan krig, nedskärningar, rofferi och auktoritära tendenser. Kamp för den konfederala republik som vi kunde börja föreställa oss efter 15M som något nytt och möjligt, inte som ett nostalgiskt minne, men som rörelserna och vänstern hittills inte lyckats uppnå.

Pablo Iglesias är doktor i juridik och statsvetenskap verksam vid Universidad Complutense de Madrid. Han har tidigare varit generalsekreterare för Podemos och vice premiärminister i Spanien.

Raúl Sánchez Cedillo är aktivist, översättare och skribent verksam i Madrid sedan slutet av 1980-talet, bland annat i antimilitaristiska kampanjer och ockuperade sociala center. Han är medgrundare till Universidad Nómada och Fundación de los Comunes och har översatt böcker av bland andra Felix Guattari och Antonio Negri. Hans första bok El absoluto de la democracia kom ut 2021, Esta guerra no termina en Ucrania är hans andra.

Ursprungligen publicerad av CTXT.