Fascistparader och motstånd på den finska självständighetsdagen

Foto: rajatonvimma

Bakgrund

Den finska självständighetsdagen firas den sjätte december, datumet som landet blev självständigt i samband med den ryska revolutionen år 1917. Sedermera har datumet och firandet kopplats ihop med inbördeskriget som följde landets självständighet och i synnerhet med landets strider mot Sovjetunionen under andra världskriget (försvarskriget 1939-40 och det revanschlystna erövringskriget som Nazitysklands allierade åren 1941-1944). De senaste årtiondena har firandet av självständighetsdagen blivit ett paradexempel på det av Michael Billig myntade analytiska begreppet banal nationalism och genomtränger såväl den offentliga som den privata sfären. Städer och kommuner ordnar sina egna fester och armén ordnar självständighetsdagens riksparad som sänds på tv. De flesta finländare firar den lediga dagen med sin familj eller vänner, ser kanske på krigsfilmen ”Okänd soldat” (1955) och/eller tv-sändningarna från presidentens bal, det vill säga självständighetsfesten på ’slottet’ i Helsingfors. Presidentens bal hör till årets mest sedda tv-programmen och är även i övrigt ett mycket stort massmedialt fenomen både långt före och efter balen.

Under 2000-talet är det främst studentkårer som ordnat nationalistiska fackelmarscher som i princip har varit öppna evenemang för alla studeranden, samtidigt som anarkister och autonoma i Helsingfors ordnat aktioner i protest mot presidentens bal i syfte att lyfta fram samhälleliga ojämlikheter – i kontrast till det nationella (själv)förhärligandet som utgör grunden för balen. Sedan år 2015 har vänsterns demonstrationer däremot mobiliserats mot ett annat mål, då Suomen Sisu, Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och diverse finska fascistorganisationer året innan beslöt sig för att hålla fackelparader i huvudstaden. Sedan dess har sjätte december präglats av fascistisk och antifascistisk styrkemätning, med förstärkning på bägge sidor av tillresta deltagare från andra skandinaviska- och centraleuropeiska länder samt Ryssland.

Extremhögerns fackel- och demonstrationståg har ända från början marknadsförts som neutrala, ”fosterländska” tillställningar och de lyckades till en början locka en brokig blandning av människor som tycker självständigheten är värdefull, högeranhängare samt aktiva från partiet Sannfinländarna. Antifascister kunde redan från början peka ut att NMR fungerade som centrala arrangörer och ordningsvakter vid sidan om den nyfascistiska föreningen Suomen Sisu. Först ett par år senare gick NMR själva ut och tog åt sig äran för att ha varit med och startat upp den nya traditionen, men i det skedet hade en rättsprocess redan inletts mot organisationens finska gren med målet att förbjuda den. Delvis som en konsekvens av detta började extremhögern anordna två demonstrationer årligen den sjätte december; tidigare på eftermiddagen samlas NMR, Soldiers of Odin och andra sympatisörer till dem och marscherar till Tölö torg i Helsingfors därifrån det inte så öppet nazistiskt profilerade och till antalet större fackeltåget 612 startar ett par timmar senare.

I ett allt hårdare samhällsklimat och i kölvattnet av att extremhögern för första gången efter andra världskriget hade blivit ett regeringsparti år 2015 tack vare Sannfinländarnas stora framgångar i två riksdagsval efter varandra (2011, 2015) samt flyktingkrisen 2015-2016 lyckades fascisterna de första åren mobilisera ett växande antal människor till fackeltåget 612. Det kan sägas att i flera års tid har fackeltåget 612 de facto varit den största återkommande fascistiska demonstrationen i hela Skandinavien Som störst var demonstrationerna år 2016 då cirka 150 personer deltog i NMR’s marsch och knappa 1000 personer i 612-fackeltåget. Finska antifascister slet hårt för att få till ett fungerande motstånd. År 2015 försökte ett antifascistiskt block ta sig fram mot fackelmarscherna, men till slut blev nästan hälften av blocket omringat av kravallpoliser som använde gummikulor mot demonstranterna. Efter detta beslöt koalitionen ”Helsingfors utan nazister” att istället försöka mobilisera så brett som möjligt, inspirerade av lärdomar från andra länder. Antifascistiska aktivister började tillsammans med olika rödgröna partiers ungdomsförbund, miljöaktivister och politiskt organiserade kurder försöka få så många som möjligt att ta till gatorna samtidigt som de skapade opinion och uppmärksammade medierna på vilka som står bakom fackelmarscherna. Det här arbetet började efter vart bära frukt, och som mest har 3000 antifascister mött upp i Helsingfors för att lyssna på musik, tal och bua ut de nazister som passerade med poliseskort. Under åren av antifascistisk organisering mot fascisternas demonstrationer har massmedier beskrivit motdemonstrationerna som ”extremistiska” men det kan sägas att extremiststämpeln numera inte används lika ofta som tidigare. Trots detta partiella förändring är det klart att vi antifascister ännu är långt ifrån mainstream.

Förändringar i den högerextrema miljön

Efter ett par år av antifascistiskt motstånd började fackeltågen krympa, och endast de mest radikala, eller obotliga, orkade längre dyka upp. Förändringen är ett tecken på att den finska extremhögern ändrat form och även tappat aktivister. År 2020 beläggs NRM med organisationsförbud av Högsta domstolen (den högsta instansen i det allmänna domstolsväsendet i Finland), och även om nazisterna förberett sig genom att starta nya grupper under andra namn slutar de nästan helt synas på gatorna. Coronapandemin och den långa rättsprocessen har lett till ett stort bortfall av aktivister, och det uppstår ett tomrum som långsamt fyllts av andra aktörer. Den främsta tillströmningen har skett genom radikaliserade etnonationalistiskt sinnade ungdomar och unga vuxna som samma år uteslöts ur Sannfinländarna och deras ungdomsförbund. De här aktivisterna startade istället upp såväl ungdomsförbund till Suomen Sisu (Finlands äldsta ännu aktiva fascistorganisation) och arrangerar demonstrationer, bokcirklar och fysisk träning som det fascistiska partiprojektet Sinimusta liike (’Den blåsvarta rörelsen’). Då NMR tvingats verka i hemlighet har deras potentiella medlemmar istället troligtvis rekryterats till dessa och andra grupper och föreningar, som har en del verksamhet och fungerar rätt öppet.

En annan förändring som skett är att den utomparlamentariska extremhögern i Finland numera samarbetar mycket bättre än tidigare. När NMR var som starkast var de starka motståndare mot parlamentarism och samarbetade sällan med andra organisationer, men det senaste året har deras aktivister öppet stöttat andra organisationer när de själva inte längre kan fungera öppet. Inspirerade av moderorganisationen i Sverige startade finska NMR år 2018 föreningen Kansan yhtenäisyys (’Folkets enighet) med syftet att bilda en parlamentarisk gren för NMR. Partiprojektet begravdes i tysthet ett knappt år senare när alltför få underskrifter samlats för att Kansan yhtenäisyys skulle ha blivit antaget i partiregistret. År 2021 har NMR-aktivister istället samlat underskrifter till ovannämnda Sinimusta liike. Den nystartade föreningen har samlat många olika högerextrema och vid det här laget är det för tidigt att säga om de kommer att lyckas med att få de 5000 underskrifter som krävs för att de officiellt kan bilda ett nytt parti.

Självständighetsdagen år 2021

Den blåsvarta rörelsen är de drivande krafterna när tvåhundra personer samlas framför Helsingfors järnvägsstation den sjätte december 2021. I kall blåst och 10 minusgrader står föreningens ordförande Tuukka Kuru framför banderollen ”Vakna Finland!”. I år syns inga NMR-symboler eller hakkors (år 2018 arresterades fyra demonstranter när de försökte marschera med Tredje rikets fanor). Istället bär deltagarna Finlands flagga, men på många jackor syns vit makt-symboler och ”Soldiers of Odin”. I leden går flera NMR-aktivister, men organisationens ledning lyser med sin frånvaro. Har de lämnat aktivismen, eller håller de sig bara undan? I demonstrationen går också ett antal nynazister från Nordisk Styrka och huligangruppen White Boys, som rest över från Sverige. Senare under kvällen kommer 19 av dom arresteras av polis när de försöker närma sig den antifascistiska demonstrationen.

Deltagarna i ”Vakna Finland!” går längs Mannerheimvägen fram till riksdagshuset, där deltagarna i en timmes tid lyssnar på tal om att invandrare och kommunister styr landet och att vita finländare måste resa sig och ta det tillbaka. Talen och talarna är bekanta för deltagarna, den högerextrema miljön är trots allt så pass liten att de samma namnen förekommer på alla tillställningar. En ung banderollbärare svimmar av pressen. Demonstrationen avslutas lite efter kl.16, och deltagarna börja röra sig mot Tölö torg två kilometer längre norrut där fackeltåget 612 kommer avgå från om ett par timmar.

Ett stenkast västerut har antifascister börjat samlas på Narinkstorget, och busstransporter från Tammerfors och Åbo har anlänt för att backa upp Helsingfors utan nazister. Uppslutningen är bred fastän koalitionen kommit överens om att inga partiflaggor eller auktoritära symboler får förekomma; många har målat banderoller med slagord, och i luften vajar antifascistiska och kurdiska flaggor. Elokapina, den finska avdelningen av Extinction Rebellion, vars aktioner trakasserats av högerextremister under sommaren, bildar tillsammans med andra klimataktivister ett eget block under parollen ”Miljörörelsen är antifascistisk”. Några Soldiers of Odin-medlemmar har provokativt ställt sig för att röka framför ett köpcenter, men ger sig av när hundratals motdemonstranter börjar fylla torget klockan 17. Polisnärvaron är också stor, och hundratals poliser har kallats in från hela landet för att bevaka demonstrationerna. Efter ett kort tal och övning av slagord ger sig 1500 antifascister iväg tillsammans med en högtalarbil.

”Ei natseja Helsinkiin, Helsingfors utan nazister!” Slagord på finska, svenska och engelska ljuder när demonstrationen når Runebergsgatan och börjar röra sig norrut. Som tidigare år brukar polisen låta antifascisterna gå till en park 500 meter söder om Tölö torg, där den fascistiska fackelparaden samlas. När ”612” sedan börjar marschera söderut längs Runebergsgatan kommer demonstrationerna troligtvis åt att ropa till varandra, men precis som under tidigare år ser den stora polisnärvaron ut att omöjliggöra all annan konfrontation. Status quo som vanligt.

Det här året sker det något som överraskar poliserna och fascisterna. I en av Runebergsgatans centrala korsningar kastar antifascisterna plötsligt ut rökbomber och demonstranterna sprider sig tvärs över gatorna. Rapartisterna som skulle uppträda i parken börjar sjunga genom högtalarbilens PA-system, och uppmanar deltagarna att dansa mitt i korsningen. Poliserna förstår inte alls varför demonstrationen stannat, och följer förvirrat utvecklingen. Efter tio minuter ställer sig ännu flera poliser och bilar framför oss, kanske oroar de sig för att 1500 antifascister ska rusa förbi dom och ta sig till Tölö torg. När det blir tydligt att Helsingfors utan nazister inte kommer flytta sig innan fackeltåget tvingats byta rutt placeras poliser ut runt korsningen för att förhindra utbrytningsförsök.

På Tölö torg, en knapp kilometer norrut, märks frustrationen. Det som ska vara extremhögerns styrkedemonstration har bara lockat knappa 500 personer, varav hälften redan stått i kylan framför riksdagshuset. Via streamingkanaler och Telegram meddelar arrangörerna att de kommer tvingas byta rutt då antifascister tagit över den ursprungliga. Efter korta tal beger sig fackeltåget iväg längs en annan gata medan antifascisterna fortsätter sin gatufest en timme till.

Efter sju år har fackelmarschen krympt väsentligt och antifascisterna har etablerat sig till den grad att de nu börjar förvägra fascisterna utrymme på gatan. Extremhögern är fortfarande starkt närvarande i Finland, och endast två dagar före självständighetsdagen arresterades fem nynazister i småstaden Kankaanpää misstänkta för förberedelse till terrorbrott. Men en brett förankrad antifascistisk rörelse kan demoralisera och tvinga bort högerextremister från gatorna, vilket breda koalitioner i Helsingfors och Åbo varit exempel på.

Varisverkosto är ett antifascistiskt nätverk i Finland