Känslan av antifascismen pumpade i blodet redan tidigt. Historierna som farfar varit indragen i, blivit bortförd, trodde att han skulle dö. Mina kompisar på lågstadiet som skämtade om hästar mot pansarvagnar. En gammal vän till familjen berättade om morgonen dom hörde ljuden. Dom sprang dit och invasionen var redan där. Morfars bror hann åka bort innan den började. Han åkte till kriget för att möta fascismen innan fascismen kom till hans land.

Känslan av att vara modig. Känslan av att tro på något. Morfars bror överlevde kriget mot Franco i Spanien. Han flydde till Frankrike där han sedan blev mördad av nazisterna. Hörde aldrig just den historien när jag var liten. Hjältarna såg jag i filmerna Örnnästet och Kanonerna på Navarone. Jag kunde inte engelska då, men jag förstod dom där replikerna. Det var känslan av antifascism. Nazister sprängda i luften.

Åren gick och jag var gammal nog att gå själv på stan. Med rädslan i halsen spanade jag efter rakade huvuden på bussen när jag gick på och på andra sidan gatan när jag gick av. I parallellklassen gick en tjej med bomberjacka. Dom kallade henne för rasse och jag sa till dom att lägga av.

Minns dagen en äldre farbror slog på mig med sin käpp när han skulle gå av vagnen. Vilken idiot. Nej inte tänka så. Han gick av. Vände sig mot vagnen och stannade där jag stod vid fönstret. Han heilade. Idiot nej, nazist ja. Känslan, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. En gammal man va fan.

Minns dagen på tåget då jag pratade med en annan trevlig gammal man. Han berättade om kriget och jag frågade. Han berättade att han var på väg till en jubileumsträff med grabbarna från den tiden. Han bröt när han pratade på svenska. Han var tysk. Jag fråga honom vilken front han var på. Han sa västfronten. Han sa att han innan dess hade varit på östfronten. Då sa jag det. Att mina föräldrar var från Polen. Han pratade inte mer med mig.

Jag undrar vilka som är tysta nu. Vilken känsla bär dom på. Vilka kommer vara tysta sen. Vad ska dom känna då.

Minns den där gången när jag var i Polen hemma bland de mina. Även i mitt land balanserade jag på gränsen till att vara lite för mörk och lite för krulligt hår. Skinheads överallt och nazisttatueringar. Chocken. Traumat. I mitt land, och flaggan som hängde över mitt skrivbord föll utan stolthet. Känslan av att inte förstå. Hemma i Göteborg igen var jag traumatiserad och såg rakade huvuden överallt.

Jag valde aldrig att vara politisk. Jag trodde det var en medfödd självklarhet. Vi var ju födda antifascister. Mitt folk delades av Hitlers nazistiska Tyskland och Stalins kommunistiska Sovjet. Mördade av två blodiga paradis. När min pappa var gammal nog att gå gick vårt land ofrivilligt i krig. Hästar mot pansarvagnar. Cyklar mot bombflygplan. Vår armé i tryggt förvar i England för att inte provocera. Ockupation och utplåning. Andra halvan av pappas trapphus bortsprängd första dagen av bombningar. Mormor fick föda under lånat tak på flykt från krigets sista offensiv. Mammas första år i ett hus omringat av ruiner. Genetiskt kodad antifascism.

Fortfarande kulor kvar i väggarna jag minns kriget när jag reser. För ett år sedan gick jag in i en synagoga nu omvandlad till museum. Mitt annars så dåliga minne brände fast årtalet 1946. Året då den första förföljelsen och mordet på judar skedde i efterkrigstidens Polen. Jag minns den dagen jag nästan drunknade. Mannen som ofrivilligt räddade oss hatade tillräckligt öppet för att jag skulle vilja hoppa i vattnet igen. Jag blev aldrig rädd för vatten den dagen. En annan rädsla var mycket större.

Jag minns den där lektionen på gymnasiet. VHS-bandet i videoband-spelaren. Vi skulle titta på något helt annat. Helt plötsligt stod dom där med fanorna i handen på Götaplatsen redo att tåga ner för avenyn. Rakade huvuden och kängor. För mig var det krig.

Vännen som blev attackerad på natten skäms fortfarande varje gång jag ser ärret som en krokig mittbena i hennes hårbotten. Jag var inte där den natten. Vännen som gick av tunnelbanan vid Slussen. Han var bästa exemplarflyktingen. Hade inte varit så många år i Sverige, men jag tror att han var läkare redan då. Han hamnade på akuten. Han hade fel färg på huden, det var uppenbart. Jag var inte där då, det kändes för djävligt. Och en annan dag kunde det vara jag. Bäst att kolla över axeln.

Vad kommer dom känna som inte är här nu. Vad känner dom nu. Är dom bara glada att dom inte hamnade mellan två grupper som bråkar. Jag önskade aldrig att bråka med någon. Ändå var hotet där. Jag valde aldrig att födas in i ett bråk. Jag valde aldrig att födas in i politiken. Jag valde inte att fly och jag vet inte hur mycket man kan kalla det mina föräldrar gjorde för ett val. Utflykten till Sverige var ingen semester till Rio, Sharm al-Sheik eller Phuket. Det var en enkelbiljett genom en mur. Dörren tillbaka var låst. Så föddes jag in i ett bråk.

/ Patrik Gronostaj