Revolutionär omsorg

Orestes finner nåd i gudarnas ögon efter att ha dödat sin egen moder samtidigt som erinyerna, ett släkte kvinnliga gudar som jagat Orestes, förpassas. Moderskapet lyfts fortfarande som kvinnans mest önskvärda position, men kan moderskapet dölja en revolutionär praktik bortom biologin?

Shabane Barot skriver under rubriken ”Det politiska moderskapet” i tidningen Arbetaren om hur kvinnors kroppar och reproduktion alltid varit ett politiskt slagfält.

Hennes perspektiv är kvinnans som själv befinner sig i den åldern då ciskvinnor förväntas skaffa barn, och hon beskriver hur hennes egen graviditet fick henne att fundera över moderskap och politik. För egen del som frivilligt barnlös tycker jag att det blir alltmer påtagligt att detta för en kvinna fortfarande anses vara att bryta mot det som queerteoretikern Jack Halberstam beskriver som den heteronormativa kronologin, där vuxenblivande kopplas till heterosexuell, biologisk reproduktion. En kvinna som inte fullgör sina reproduktiva plikter anses fortfarande inte riktigt ha tagit steget till att verkligen bli fullvuxen kvinna. Och spelreglerna är inte desamma för män som för kvinnor. Faderskap anses nämligen inte vara en identitet på samma sätt som moderskap.

Ändå finns det teorier om att patriarkatets utveckling går hand i hand med försöken att formalisera faderskapet (som egentligen inte kunde bevisas innan DNA-testens inträde) genom att ta kontroll över kvinnors reproduktion och sexualitet. Och mycket av patriarkatets historia tycks mycket riktigt ha handlat om att undergräva moderns roll och upphöja faderns i den binära konstruktion av kön vi kommit att ta för given. Häromveckan läste jag om Aiskylos antika tredelade tragedi Orestien. Hela dess sista del handlar om hur Orestes tillslut finner nåd inför gudarnas ögon efter att ha dödat sin mor. För detta brott har han jagats av erinyerna, ett släkte kvinnliga gudar som är äldre än de olympiska. Men när Athena och Apollon kommer till hans undsättning deklarerar de bland annat att kvinnan ju blott är ett kärl för mannens säd och att erinyerna inte har rätt att fortsätta förfölja Orestes eftersom hans brott var ett rimligt svar på att hans moder dödat hans fader. Detta fall blir vad vi idag skulle kalla prejudicerande och Athena, född helt utan en moders medverkan ur sin far Zeus huvud, deklarerar att de urgamla kvinnliga gudomarna ska förpassas till periferin och låta olympiernas patriarkala ordning råda. Men samtidigt som modern reducerats till ett kärl för faderns säd har hon av samma patriarkala ideologi lyfts fram som den mest (eller enda) önskvärda positionen för en kvinna. Villkoret är dock att denna uppnås inom den kärnfamilj som kraftigt kringskär hennes roll.

Vad det feministiska svaret på detta bör vara har det rått delade meningar om. Somliga har ansett att feminismen bör uppvärdera modern, ge henne tillbaka något av den makt som de gamla fruktbarhetsgudinnorna och erinyerna hade innan först olympierna och sedan den abrahamitiske guden detroniserade dem. Men det kanske ändå har varit, eller i alla fall blivit, vanligare att se hyllandet av moderskapet som något reaktionärt. Detta är inte så konstigt om en betänker att moderskap förknippas med den biologiska kroppen, den kropp som kvinnor genom historien har reducerats till medan männen tillskrivits intellektet. Och om kvinnan redan från början ses som först och främst kropp, ses hon ännu mer som det i sin egenskap av moder.

I den politiska diskursen har modern sålunda betraktats som ett politiskt objekt snarare än subjekt. Det är knappast någon slump att den nationalistiska ideologin ser kvinnokroppen som ett verktyg för att skänka nationen eller ”rasen” barn, och att de därför vill knyta kvinnor ännu hårdare till kärnfamiljen där deras reproduktion kan kontrolleras. Den feministiska kampen har följaktligen till stor del handlat om att hävda att kvinnor är mer än sin kropp och sina reproduktiva organ.

Men går det inte att ta begreppet moder bortom biologi? Kanske till och med bortom kön? Mycket av det som brukar tillskrivas mödrar är ju trots allt den typ av omsorg om andra som skulle kunna vara en motkraft till den syn på människan som en produktiv maskin som är en följd av vårt kapitalistiska system.

Det är ett sådant moderskap som Balsam Karam tycks vara intresserad av att skildra i sin roman Händelsehorisonten som kom häromåret. Den kan beskrivas som en dystopi om ett samhälle där rasismen och klassamhället blivit än mer brutala, men är i själva verket på många sätt en utopisk skildring av moderskap, eller snarare de marginaliserades omsorg om varandra. Romanens mest centrala gestalter är de mödrar som lever i samhällets utkant, tillsynes utan män. De benämns genomgående som ”mödrarna”, men i sitt sammanhang är detta inte något som reducerar dem. Deras moderskap knyts inte till specifika biologiska barn eller till någon heterosexuell kärnfamilj, utan representerar en revolutionär omsorgspraktik som står i motsats till och utmanar den råa patriarkala och rasistiska kapitalism som råder i det totalitära samhälle de lever i.

En förutsättning för detta är dock att begreppet moder förutom att frikopplas från föreställningar om kön, inte bara blir en obetald del av och förutsättning för den kapitalistiska produktionen på det sätt som marxistiska feminister som Silvia Federici beskrivit. Om moderskapet, eller omvårdnadsarbetet knyts till kvinnan och den kärnfamilj som ofta utmålats som en oas för den hårt arbetande mannen att vila ut i, kommer kvinnor bara att tvingas fortsätta utföra reproduktivt gratisarbete åtdet kapitalistiska samhället. Om ordet ”moderskap” vidgas kan det dock, som bland andra Balsam Karam visar, komma att beteckna en mänsklig omsorg som innebär ett revolutionärt alternativ till kapitalismens skoningslösa användning av människor och den individualism som blir dess följd. 

Text av Anna Remmets: skribent och redaktör för kulturtidskriften Horisont.
Illustration: Tilda Mårtensson.