Fri rörelse, frihet från våld

Det italienska kollektivet Precarious Disconnections sätter prekaritet och migration i centrum för sin förståelse av samtida globala arbets- och livsvillkor. Genom att skapa förbindelser mellan grupper vill de bryta arbetares isolering. De skriver om sina villkor som migrantkvinnor, sin dagliga kamp för frihet – och efterlyser en kollektiv kraft mot den institutionella rasismens uppdelningar och hierarkier.

Den andra december tog vi migrantkvinnor åter till gatorna för att göra våra röster hörda. Vi demonstrerade mot slaveriet och det oacceptabla italiensk-libyska avtalet. (Ett avtal slutet mellan EU-länder med Italien i spetsen. Den libyska kustbevakningen hindrar migranter att korsa Medelhavet och sätter dem i fångläger, präglade av förtryck och systematiska övergrepp) Vi demonstrerade för att våldet vi möter i Libyen jagar oss genom vår resa och fortsätter ända in i Europa. Vi höjde våra röster mot en brutal situation som särskilt drabbar kvinnor, där våra resor mot frihet förvandlats till ett krig mot oss. Vi slogs för att ta oss hit och utan att någonsin ha stannat upp intog vi gatorna den andra december för att slåss igen.

Vi lyfte megafonen för allt vi har att säga. Var och en av oss kämpar dagligen för uppehållstillstånd och för att uppnå våra mål. Varje dag står vi upp mot de förvånade minerna hos dem som upptäcker att vi har ambitioner och projekt, de som talar om ”god integration” utan att fatta att det bara är tack vare vår egen styrka som vi erövrat allt det vi har, och mot dem som tycker sig ha rätten att fatta beslut över huvudet på oss. Detta görs allt som oftast osynligt och det är dags att synliggöra detta nu. Den åttonde mars förra året tog många av oss till gatorna med tusentals andra kvinnor, däribland migranter, för att kräva vår frihet. Trots detta har vi mycket mer att säga: det finns fortfarande en kollektiv kamp att föra och den andra december öppnades ett rum upp för denna kamp.

På universitetet och på arbetsplatserna, inför migrationsverket och på asylmottagningar, möter man som kvinna olika former av våld. Våldet slår mot alla kvinnor, men som migranter tvingar rasismen in oss i isolering. Det handlar om gränser, uppehållstillstånd, polisen, mottagningssystem och institutioner där vi lämnas ensamma att möta och överkomma våra rädslor. I Libyen antar detta våld sin mest brutala skepnad: våldtäkt. Vars konsekvens ibland är de barn som anländer med oss. Det är det höga pris vi tvingas betala för att passera gränsen och nå den frihet vi strävar efter. Valet att migrera är redan det krav på frihet som vi förvägras men måste vinna. Vår hela resa är en kamp för frihet, mot de som antar sig kunna avgöra framtiden för våra liv eller ha våra kroppar till sitt förfogande. Men våldet fortsätter ändå när vi anländer till Europa. 

De av oss som anländer som flyktingar måste ha att göra med asylmottagningar som inte lyssnar på våra berättelser. Ofta finns inga kvinnliga tjänstepersoner på mottagningarna och ofta inte ens någon tolk. Våra berättelser om våld avfärdas som sluga, fantasifulla komplotter av manliga handläggare på migrationsverket som inte vet ett dugg om våra villkor och situationen i våra ursprungsländer. En av oss fick, efter att ha berättat sin historia, frågan: ”Tycker du att du är smart?” Vi svarar dem såhär: ”Vi inte bara tycker det, vi är det.” Kanske förvånas vissa personer eller besvarar våra berättelser med rasism för att de inte kan föreställa sig hur vi kan vara här efter att ha korsat Libyen eller andra gränser, efter att ha genomlevt förhör och förvar. Det kan vara svårt att förstå att vi inte har gett upp, men tro oss: vi kommer stanna och vi kommer inte sluta kämpa. 

Många av oss stack för att fly undan familjens kontroll. Vi höll ut när de försökte kontrollera oss genom våldtäkt och våld, genom gränspolis och tvångsförhör. Ska vi nu acceptera kontrollen från de skyddsboenden som behandlar oss som barn, ger oss strikta scheman, regler och falskt beskydd? Vi lämnade platsen för att rädda oss själva från ett öde vi inte accepterade. Vi är inte ute efter beskydd. Vad vi vill är att omedelbart få uppehållstillstånd. Så att vi kan bli fria, så att vi själva kan avgöra vår framtid.

På vår väg har vi även mötts av en slags bestörtning från funktionärerna på många hjälpcenter. De blir förvånade över att vi studerat i Afrika och att vi – när vi efter år av väntan får uppehållstillstånd – vill söka till universitetet. Vi ser samma förvåning i klassrummen på universitetet och i våra vita kollegors ansikten. De är alltid försiktiga så de inte säger någonting ”rasistiskt”, men sen blir de förvånade när vi får bra betyg och antar att professorer är mer sympatiska mot utlänningar. På jobbet antas vi alltför ofta, oavsett om vi har en examen eller inte, att vara hembiträden, portvakter, vårdare eller städare. Även om vi har andra ambitioner så gör vi dessa jobb för att kunna vara självständiga, för att kunna få uppehållstillstånd i ett land utan några alternativ för migrantkvinnor; friheten beror av en papperslapp som binder oss till särskilda jobb, eller till äkta män eller fäder när vi kommer genom familjeåterförening.

Många av oss känner oss såklart stolta att göra även dessa arbeten, då de tillåter oss att bli självständiga. Trots detta blir ofta identiteter fastsydda på vår hud. Även när vi är sjuksköterskor, psykologer, historieforskare, så misstar folk oss för städare. Det är inte bara ”vulgär rasism”, utan snarare det villkor som påtvingas oss av institutionerna: genom uppehållstillståndet, avslagen (och de upprepade överklagandena), genom nedvärderingen av våra kvalifikationer på arbetsmarknaden, där vår ”färg” utgör den verkliga skillnaden i våra CV:n.

Inte sällan när vi går på gatan erbjuds vi pengar och behandlas som prostituerade. För att det är vad som förväntas av en svart kvinna som går runt själv. För många av oss som arbetar med det så är prostitution ett framtvingat tillstånd, medan det för andra är ett val. I vilket fall så utgör rädslan och den beroendeställning en hamnat i på grund av uppehållstillståndet dagligen hinder som hindrar oss att bygga vår framtid. Vi gav oss av för att vi inte ville göra vad samhället tvingar oss till, nämligen att vara mödrar och fruar till varje pris. Vi vill vara ”konstiga”, som våra samhällen ofta definierar oss när vi beter oss som ”bad girls”, det vill säga när vi helt enkelt väljer att vara fria. Bandet till communityt är ofta ännu en form av kontroll, en beroendeställning som är mycket svår att överkomma för de kvinnor som vill bryta mot dess regler. Det låter galet för oss att, när vi tar beslut om våra liv, få höra: ”Tror du att du är vit?”

Vi är förstås medvetna om att många vita kvinnor lever under utpressning från prekaritet, våld i hemmet, på arbetsplatsen och på gatan. Även om vi upplever väldigt olika villkor så vägrar vi som migrantkvinnor en definitiv uppdelning inom kategorierna ”vit” och ”svart”. De hindrar oss från att göra det enda vi borde göra nu: kämpa tillsammans mot det våld som vill förnedra oss för att “sätta oss på vår plats” och förminska oss till tystnad. Även uppehållstillståndets utpressning är en form av våld mot kvinnor: det tvingar oss att välja mellan att vara tjänstehjon eller prostituerade, mellan familj och exploatering. Att kämpa för uppehållstillstånd innebär en kamp för frihet från våld för alla kvinnor. 

Vi måste vända våra individuella kamper och det mod som vi genomförde vår resa med, och med vilket vi fortfarande utmanar de tvingande auktoriteterna – från familjen till italienska och europeiska regeringar, och volontärerna för bra och dåligt mottagande – till en kollektiv kamp, för att överkomma våra rädslor.

Coordinamento Migranti är ett utskott till Precarious Disconnections med bas i Bologna.

Illustration av Rakel Stammer.