Nyliberalismens Keyser Söze-moment

Kevin Spacey i The Usual Suspects (1995)

Våren 2020 dog nyliberalismen. I alla fall om vi ska tro mer eller mindre alla politiska kommentatorers heta takes, från Daniel Suhonen till Steve Bannon. Men, det finns anledningar att låta gravölet ligga kvar på kylning. Rollfiguren Keyser Söze från 90-talsfilmen The Usual Suspects ger oss en nyckel till att förstå hur.

Coronapandemin håller just nu på att smula sönder en redan skakig ekonomi. Ett system som bygger på ständigt stigande skulddriven konsumtion, uppburen av löner som pressas ner i globala produktionskedjor, klarar inte av de störningar som svaret på virusets spridning kräver. Staten har i hela den industrialiserade världen klivit fram som en mer aktiv ekonomisk aktör. Offentliga medel fördelas som incitament för sjuka att stanna hemma, för att öka efterfrågan på konsumtionsvaror och stödja enskilda företag som riskerar att gå i konkurs. Men är detta verkligen nyliberalismens slut? Inte nödvändigtvis.

Nyliberalism är ett stort, komplicerat tankeprojekt som förtjänar att tas på allvar. Tyvärr används ofta begreppet snarare som en förolämpning. Nyliberalismens utgångspunkt, först formulerad av den österrikiska filosofen Friedrich von Hayek under 1930-talet, är idén att marknader har en slags intelligens. Aktörer i konkurrens om begränsade resurser kan, menar Hayek, skapa kunskap om världen genom nätverk av förhandlingar som inte går att simulera i en planerad ekonomi.

Det som gjorde nyliberalismen ny i relation till 1800-talets klassiska liberaler var inte synen på marknaden som effektiv, utan nyliberalernas mer cyniska syn på statens roll. Istället för en tanke om att dra tillbaka staten, något som i viss mån var en liberal myt, menade nyliberalerna att staten aktivt skulle skydda, skapa och till och med uppfinna nya slags marknadsliknande situationer. Denna vändning till staten var ett svar på hur social och ekonomisk planering efter ryska revolutionen och socialdemokraternas genombrott hotade kapitalismen på ett nytt sätt. Om kapitalismen skulle överleva kunde inte konkurrensen lämnas åt marknaden. Konkurrens måste skapas, skyddas och på alla sätt inpräntas i institutioner och i vårt vardagsliv.

Den typ av konkurrens som marknader förkroppsligade var kanske ”spontan” i hur den fungerade, menade alltså nyliberalerna, men konkurrensens spontana organisering av livet behövde ändå skapas ovanifrån av staten. I teori och praktik har denna tanke om att utsätta mänsklig samvaro för konkurrens löpt som en röd tråd genom nyliberalismens historia. Ibland har det varit genom att privatisera gemensam egendom eller ta bort hinder för spekulation. Ibland har det rört sig om att förändra hur staten funderar genom saker som New Public Management eller humankapital-teori.

Åter till våren 2020 och nyliberalismens eventuella död. Staten har alltså axlat en mycket mer offensiv roll än vi är vana vid. Men innebär detta att staten rör sig bort från en nyliberal typ av styrning? Inte alls.

Hade vi till exempel sett en stat som tog över krisande företag, började planera ekonomin för att uppnå specifika sociala målsättningar, reglerade och direkt styrde över nyckelsektorer för att utnyttja begränsade resurser för det allmännas bästa, eller införde regler som innebar omfördelning av resurser, så kanske vi hade kunnat tala om ny slags stat. Men det vi framförallt ser idag är ett regn av skattepengar tänkt att hålla företag levande tills pandemin ebbar ut, med all den korruption det innebär när snabbfotade företag försöker få sig sin beskärda del av kakan. Det rör sig dels om att hålla igång företag som kan konkurrera med varandra, inom länder såväl som globalt, dels om att länder ska vara konkurrenskraftiga geopolitiskt. Både dessa skalor är centrala för den faktiskt existerande nyliberala staten, och ofta ses de av nyliberaler som intimt sammankopplade. Så länge statens pengaregn styrs utifrån dessa principer så befinner vi oss fortfarande i en värld där nyliberala idéer är hegemoniska. Skapandet av konkurrenskraft är — trots att krispaketens ”allt åt alla företag”-politik är en slags socialism för kapitalister — fortfarande målet, om än inte medlet. Dessa nya metoder kanske undergräver nyliberala argument om marknadens förträfflighet, men det innebär knappast slutet för den nyliberala staten.

Hur ska vi då förstå det offentliga samtalets strida ström av dödsrunor för nyliberalismen? Jag kan inte skaka av mig känslan av situationen vi upplever liknar 90-tals klassikern The Usual Suspects. Hela filmen är en enda lång förhörsrumsskröna om den undflyende gangsterbossen Keyser Söze. I slutscenen visar sig den förhörda personen själv vara den beryktade Söze, vars melodramatiska berättelse om sina bedrifter skickligt styrt polisens uppmärksamhet bort från att ställa frågor som skulle kunnat avslöja honom. Hela historien, till och med Sözes dolt självironiska varning om att ”the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”, var bara ett sätt leda bort förhörsledarens uppmärksamhet. Tricket var inte att tona ned sin egen roll i diverse hårresande ganstervåld, utan tvärtom att teckna en överdriven bild av sig själv projicerad på en fiktiv person. På så sätt släpps han fri att fortsätta med sina smutsiga affärer.

Just nu finns det gott om människor som gör samma sak som Keyser Söze. De levererar stora berättelser om nyliberalismens misslyckande och kommande död. Samtidigt använder de en så trådsmal definition av nyliberalism att de själva, och deras politik, med minimala förändringar kan framstå som obefläckade av de misslyckanden som blottas av pandemin. Det bästa exemplet är Donald Trumps före detta rådgivare Steve Bannon, en ledande mediapersonlighet, slipad strateg i amerikansk ytterhöger och kanske det närmaste tankesmedjevärlden har en äkta Söze. I en omtalad, förvånansvärt öppen och avslöjande intervju med vänsterpodden Red Scare illustrerade Bannon tydligt hur en berättelse med bombastiska fördömanden av nyliberalism och globalisering möjliggör för honom att friktionslöst glida över i att heja på aktiemarknaden och konkurrenskraften hos det egna landets företag.

Allt är inte samma sak. Trump är inte Clinton, eller för den delen Sanders, och Bannons idé om att koppla ihop ekonomisk omfördelning utifrån outtalade etniska linjer med ett nyliberalt projekt gör honom farligare än de flesta andra tänkare inom ytterhögern. Men Bannons utfall mot nyliberalismen är precis som Keyser Sözes förhörsrumsskröna en dimridå. Det är ett sätt att snacka upp den egna gruppen som en mytisk fiende som är så främmande att vi inte kan känna igen den ens när den sitter framför oss. Det är ett sätt att ge farlig kritik en ny betydelse, och på så sätt kunna glida undan ansvar och fortsätta föra fram det egna programmet istället för att behöva gå i försvarsställning.

Bannon är kanske, trots att han uppenbarligen tillhör de mer intelligenta personerna i Trump-sfären, en av de nyliberala låtsaskritiker som varit lättast att se igenom. Hans arroganta tilltro till sin överlägsenhet fick honom att gå i clinch med välartikulerade vänsterjournalister som inte ens  behövde ställa några riktigt spetsiga frågor. Det räckte att de förde in konversationen på områden där Bannons motsättningar blir tydliga för att hans politiska program ska framstå som skakigt. Men han är inte ensam. Nyliberalismen har nått sitt Keyser Söze-moment.

Vi kommer att få se många skrönor om nyliberalismens misslyckande från människor som vill demolera begreppets betydelse, för att kunna fortsätta bedriva en nyliberal politik. De kommer göra det för att de inte längre känner sig ohotat säkra på sina positioner. Många kommer att följa samma arroganta mall som Bannon, och likt Söze försöka vilseleda oss genom att projicera en överdrivet osann bild av vad nyliberalism är på någon annan. De kommer att vilja att vi själva ska berätta för dem att de inte har något ansvar och att de kan fortsätta ungefär som förut när vi riktar våra blickar mot någon annans synder.

Men så fort de använder ordet ”konkurrens”, oavsett hur mycket de talar sig varma för staten, vet du att de inte bara är nyliberaler. De är också arroganta lögnare som tror att de kan dra en Keyser Söze. Det du då behöver göra är att föra in samtalet på ett område där denna motsättning blir tydlig, och se till att de inte kommer undan. Annars riskerar nyliberalismen, precis som Keyser Söze, att gå fri från allt ansvar.

Johan Pries är historiker och forskar om nyliberalism, stadsplanering och sociala rörelser. Han har nyligen publicerat artiklar i bland annat Antipode, Places och International Journal of Urban and Housing Research.