Coronaviruset kräver att vi förändrar ekonomin i grunden

Pandemin som orsakats av coronaviruset Covid-19 är en betydligt mer genomgripande händelse för den globala ekonomin än den stora finanskrisen 2008-2009. Den kommer att ha mer betydelsefulla konsekvenser av den enkla anledningen att den rör sig på en mycket mer grundläggande nivå av våra ekonomiska relationer än kraschen 2008-2009 någonsin gjorde.

Den kommer att orsaka en lågkonjunktur, men den kommer också att i grunden omforma hur vår ekonomi fungerar. Man kan tänka på typiska lågkonjunkturer – den sorten som vi brukade ha innan 2008 – som ett resultat av sjunkande efterfrågan på grund av något, vilket i sin tur leder till att färre produkter och tjänster säljs. Dominoeffekten blir att arbetslösheten stiger i takt med att företag säger upp arbetare eftersom de inte tjänar tillräckligt med pengar.

Sedan åtminstone 1930-talet har det funnits en välförståelig handbok på hur detta kan hanteras: staten börjar underskottsbudgetera, vilket innebär att den går in med sin egen köpkraft – kanske bygger nya vägar eller anställer fler lärare, eller vad det nu kan handla om – för att kompensera för sjunkande efterfrågan i resten av ekonomin.

Kraschen 2008-2009 fungerade på en djupare nivå, eftersom det var en kris för själva kapitalismens institutioner – mer specifikt de stora banker som burit upp det globala systemet.

Krisen, som hade sitt ursprung i banksystemet, orsakade också en lågkonjunktur, men den hotade hållbarheten i själva systemet, eller åtminstone den form som det hade då. Det var bara staters samordnade handlingar, massiva nödpaket och stöd till finanssystemet, samt osedvanliga nya påfund från riks- och centralbanker (där ”kvantitativa lättnader” är den mest ökända) som förhindrade att en mer dramatisk omstrukturering skedde. Men på grund av dessa statliga ingrepp över hela världen blev förändringarna i den globala ekonomins former i slutändan mindre drastiska än de kunde ha blivit.

Covid-19 är ännu mer annorlunda, eftersom pandemin inte bara är ett hot om lågkonjunktur. Den är inte heller bara ett hot mot de stora institutionernas stabilitet (och det 700 miljarderna dollar stora ingripandet från den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, är i samma storleksordning som det stöd som gavs 2008-2009). Utan den hotar kapitalismens allra mest grundläggande institution: själva arbetsmarknaden.

När folk blir för sjuka för att arbeta, eller tvingas isolera sig, börjar arbetsmarknadens vanliga fungerande att bryta samman. Själva arbetsdelningen – hemligheten bakom kapitalismens oerhörda produktivitetsökning, som Adam Smith påpekade för 250 år sedan – blir föremål för tvivel: den rådande fördelningen av arbete mellan olika delar av ekonomin blir plötsligt och, av nödvändighet, våldsamt förändrad.

Antalet epidemier ökar redan, till följd av det tryck vår ekonomi utövar mot miljön, genom en blandning av urbanisering, ökat resande, intensivt jordbruk och – i allt större utsträckning – klimatförändring. Covid-19 är och kommer att vara mer omfattande och påverka oss mer än de senaste årens epidemier, men utan att minska trycket på miljön så kommer det inte att bli den sista.

Givet att epidemiologer menar att krisen kommer att nå sin topp och ebba ut först under de kommande 12 månaderna, med enorm effekt på vår sjukvård och miljoner som hamnar i en märklig ny form av social isolering längs vägen, och med tanke på att ett fungerande vaccin fortfarande kan dröja 18 månader, så vet vi ungefär vilken tidsperiod som oredan kommer att vara som värst under.

De ekonomiska verktyg som stater i dagsläget gör sig redo att använda för att hantera situationen – som den brittiska regeringens patetiska skattepaket (en miljard pund för att stötta sjukskrivna arbetare, men totalt 2,1 miljarder i skattelättnader för pensionärer) – kommer inte att räcka, men det kommer inte den 2008-liknande interventionen från Federal Reserve i USA.

För att lösa den här krisen krävs mer än pengar; det kommer att kräva att ekonomin omformas och omstruktureras. Detta kommer antingen att göras till fördel för människor och planet, eller inte. Så de krav vi ställer nu borde vara att: för det första, hantera den oerhörda hälsokrisen, vilket också innebär att se till att alla kan isolera sig själva; för det andra, understödja den ekonomiska aktivitet som redan existerar; och för det tredje, att börja visa vägen mot framtiden.

Det finns fem enkla men nödvändiga krav som redan tagit form i de utrymmen online vi alla nu använder för att organisera oss.

Fackföreningar och olika grupper har krävt att alla ska få full sjukersättning – heltidsarbetande, deltidsarbetande, timanställda, vad som helst – vilket är det enda sättet att säkerställa att social distansering och självisolering kan fungera. (Om Bank of England överväger ännu en omgång med kvantitativa lättnader, borde de fundera på att göra något liknande som i Hong Kong, där utbetalningar blev direkt tillgängliga för medborgare.)

Amorteringar, hyror och räkningar för el, värme och vatten måste stoppas omedelbart.

Inte bara sjukvården, utan omsorgs- och folkhälsoverksamheter måste få de resurser de behöver, inklusive all finansiering som krävs för medicinsk forskning.

Privata vårdplatser, hotell och tomma byggnader borde föras in i offentlig sektor och utrustas för vård.

Regeringen kommer att ”be” tillverkare att ställa om till produktion av ventilatorer; denna omställning behöver hända omedelbart, eftersom sjukvården är katastrofalt underutrustad.

Vi kommer att ta oss igenom detta, men det kommer att vara smärtsamt – fruktansvärt smärtsamt. När vi nu försöker att blicka framåt måste vi börja föreställa oss nya sätt att leva och arbeta på, sätt att åter bygga upp våra gemensamma platser och den offentliga sektorn på. Inte bara lindra den skada vi gör mot naturen – från klimatkatastrofen till raserad biologisk mångfald – utan anpassa oss, på ett rättvist och humant sätt, till en planet i förändring.

James Meadway är ekonom och kolumnist på Novara Media, där denna artikel först publicerades.