Vad händer i Bolivia? Politisk kris med oviss utgång

Foto: Corrado Scropetta

Kriser har varit ett återkommande inslag i Bolivias historia. Detta beror till stor del på en relativt svag stat och att det civila samhället, både i de folkliga och mest konservativa läger, är särskilt starkt och organiserat. Denna kontext möjliggör hårdför social kamp på en nivå som är svår att jämföra med andra regioner i Latinamerika.

Idag genomgår Bolivia en kris, och befinner sig vid en typ av vändpunkt. På söndagen den 20 oktober hölls de nationella valen. De två främsta kandidaterna var Evo Morales för Movimiento al Socialismo (MAS) och Carlos Mesa för Comunidad Ciudadana (CC). Morales och MAS är det partipolitiska uttrycket för landets rurala bondesyndikat, och är en viktig representant för urfolksbefolkningens småbrukare (gruvkooperativister, småhandlare, transportörer). Mesa, å andra sidan, är ett diffust men symboliskt uttryck av politiskt sentiment i landets västra delar, och representerar till stor del den urbana sektorns medel- och överklass. Med hjälp av en centristisk, medborgerlig och etiskt orienterad diskurs har han även fått visst stöd i ett antal urbana låginkomstområden. Som en av hans tidigare rådgivare träffsäkert sa, så har Mesa konstruerat sig själv som ”Bolivias exemplariske man”. 

Morales politiska vinster under 13 års ledning är obestridliga. Extrem fattigdom har minskat från 38% till 16%, GINI-koefficienten har sjunkit från 0,585 till 0,440 och ekonomin har vuxit med en genomsnittlig takt på 4,9%. Emellertid har regeringen haft svaga ögonblick, så som när de försökte höja bensinpriserna med 100% år 2010 (prishöjningen drogs tillbaka under tryck från partiets egna gräsrötter), eller vid förslaget om ett infrastrukturprojekt år 2011, som avsåg bygga en motorväg rakt genom nationalparken Isiboro Sécure och parkens autonoma urfolksterritorier (projektet stoppades på grund av missnöje i städerna). Den ökända folkomröstningen som Morales åberopade för att möjliggöra hans 3:e val (fjärde mandatperiod) tillhör såklart också ett av dessa svaga ögonblick. Folkomröstningen inträffade under pågående anklagelser om korruption, grundade på påståenden om att en tidigare partner utövade obehörigt inflytande över ministerier och statliga bolag genom att vifta med ett födelsecertifikat från en påstådd son som hon skulle ha haft tillsammans med Morales. Den allra senaste incidenten har varit bränderna i Amazonas, som enligt oppositionen har förstärkts på grund av de utvidgade jordbruksgränserna som regeringen godkänt. På detta vis och genom dessa skeenden har missnöje gentemot MAS och Morales ökat bland en urban grupp som framförallt fokuserar sin kritik kring moraliska frågor (auktoritet, maktmissbruk och korruption). Detta har Carlos Mesa kapitaliserat politiskt på, i kombination med att hans uttryck indirekt återspeglar den ekonomiska och sociala stagnationen medelklassen erfarit under Morales styre.

Klockan 19:40 på valdagen publicerades preliminära valresultat via systemet ”Transmisión de Resultados Electorales Preliminares” (TREP) med 83.76% av verifierade röster. TREP visade att Morales fått 45,3% av rösterna, och Mesa 38,2%. De bolivianska valnormerna fastställer att om någon av kandidaterna får absolut majoritet, eller mer än 40% av rösterna med ett övertag på 10 procentenheter i förhållande till kandidaten på andraplats, så tillsätts denna direkt som president. Om inte så går valen vidare till en andra omgång. Vid tidpunkten då TREP publicerade de preliminära valresultaten var båda scenarion möjliga: Morales styrka på landsbygden kunde ge honom segern i första omgången, samtidigt som det inom några minuter publicerades ytterligare två (inoficiella) snabbräkningar av rösterna av två oberoende icke-statliga organisationer. Båda dessa räkningar indikerade en andra valomgång. 

Det var under det kommande dygnet som krisen utvecklades. Valorganet slutade att uppdatera TREP, med en märklig förklaring om att “båda system inte kan fungera samtidigt” (det vill säga, TREP som snabbräknar preliminära resultat, och den formella rösträkningen). Samtidigt började videoklipp cirkulera på sociala medier som visade grupper av urbana människor bryta sig in i privata hem för att där hitta valregister och röstsedlar, såväl som videos som visade människor som öppnade upp valmaskiner placerade i rurala områden i syfte att manipulera dem. Dessa videos är varken verifierade eller utredda, men de gav upphov till många frågor. Nästan 24 timmar efter den första publiceringen uppdaterades TREP med 95% av räknade röster. Resultatet visade på en imminent valseger för Morales i första omgången, och alltså att Bolivia inte skulle gå vidare till en andra valomgång. Regeringens och valmyndighetens tystnad efter publiceringen, samt bristen på förklaringar eller svar, gav upphov till utbrett tvivel om valprocessen.  Morales motståndare mobiliserade sig snabbt för att protestera: flera lokala vallokaler sattes i brand, och i ”anti MAS”-fästet Sucre så anslöt sig polisen till protesterna.

Timmarna passerar och det politiska klimatet i Bolivia fortsätter att polariseras. I detta läge går det redan att identifiera vilka politiska trender som kan komma att bli aktuella. Mot bakgrunden av regeringens tystnad så konkurrerar nu olika anti MAS-sektorer för att bli representanter för ”den demokratiska kampen”. Huvudkonkurrenterna är Mesa tillsammans med medelklassen i La Paz mot Comité Cívico Pro Santa Cruz, en organisation med brett folkligt stöd och hegemonisk ställning i landets östra delar, som brukar en extremhögerorienterad diskurs präglad av rasism, regionalism, katolicism, konservativ självidentifiering och med förmågan att utmana de radikala medborgarrörelserna som finns i Potosí och Sucre. En konflikt står alltså mellan två sektioner av civilsamhället som båda står i opposition mot Morales.

Varje materialistisk analys av politik bör beakta maktbalanser. Hypotesen som jag föreslår är att Bolivias framtid kommer att avgöras i de lokala församlingarna El Alto och i gruvdistrikten. Bondedistrikten kommer förmodligen att stödja Morales seger i första omgången som ett sätt att försvara sina tidigare politiska och ekonomiska vinster, liksom i ett svar på narrativet om att ”städerna inte respekterar landsbygdens röst”. Detsamma gäller inte deras grannar i urfolksdistriktet El Alto eller gruvarbetarna. Även om några av ledarna från dessa grupper redan uttryckt stöd för regeringen, är diskussionen som äger rum i deras lokala församlingar det grundläggande. Hittills har församlingarna inte uttalat sig, eftersom att deras politik sker i en annan takt än den traditionella och individualiserade ”stadspolitiken”. Politiska frågor diskuteras i dessa församlingar länge, konsensus eftersöks, och förespråkare för olika positioner rådfrågar församlingen upprepade gånger för att inte framstå som förhärskande.

Det finns två möjliga scenarion. Det första är att de flesta av kvartersråden i El Alto och i gruvdistrikten inte väljer något av de extrema alternativen (alltså varken fördömer bedrägeri eller accepterar valresultaten utan diskussion), men att något mellanliggande förslag uppstår såsom omräkning eller, mindre troligt, en uppmaning till omval. MAS och regeringen kommer oundvikligen att behöva följa den kurs som utpekas av dessa grupper – om inte står de med ensamt stöd från ett antal jordbrukarsektorer och skulle på så vis snabbt förlora den nationella politiska makt de innehar. Det andra scenariot är att El Alto och gruvdistrikten väljer att stödja MAS seger i den första valrundan utan vidare diskussion. Om detta inträffar så kommer vi troligen att gå in i en lång process av oförutsägbar konfrontation mellan två stora och samtida sociopolitiska block i Bolivia. 

Slutligen, några ord om effekterna på medellång sikt av vad som kommer att beslutas imorgon i El Alto och gruvdistrikten. Om det första scenariot inträffar, alltså uppkomsten av ett mellanalternativ inom MAS-blocket (eventuell omräkning av röster), skulle detta minska missnöje inom själva partiet samtidigt som den centristiska oppositionen försvagas och lämnar extremhögern som enda mobiliserade opposition. Resultatet av en andra rösträkning är oförutsägbar, men även om det skulle innebära en andra valomgång och Carlos Mesas presidentskap, så skulle både MAS och den folkliga rörelsen kunna bibehålla inflytande och med olika medel kunna försvara det som uppnåtts under det senaste 15 åren. I det andra scenariot möter vi en situation av polarisering där makt måste försvaras både genom statens repressiva apparat samt mobilisering på gatorna – en situation där den ena eller andra sidan kommer att behöva ta makten inte med hegemoniska medel, utan med våld.

Arián Laguna