Stort skandinaviskt deltagande på Ende Gelände

Den 19-24 juni genomfördes för femte året massaktionen Ende Gelände i Tyskland. I en koordinerad aktion vid kolfältet i Rehnlandet genomförde olika decentraliserade demonstrationsblock (fingrar) en nedstängning av gruvan. Brand har pratat med en aktivist från Allt åt alla Malmö som deltog i aktionen och aktionsplaneringen för det röda fingret.

På vilket sätt skilde sig årets Ende Gelände från tidigare års massblockader?

Det nya i år är att alla olika fingrar (decentraliserade aktionsblock) mer eller mindre lyckades med sina uppdrag i slutändan. Det var ett finger, tror jag, som blev hindrade på fredagen och inte kunde genomföra sin blockad, men som kom tillbaka på lördagen och då genomförde den blockad av ett spår de hade tänkt. Det var dessutom fler personer, man räknar med mellan 6 000 och 8 000 personer som deltog i år på de olika aktionerna och lägret. Det var också mycket större internationell närvaro, där Skandinavien stack ut. Jag vet att det var mellan 150 till 200 personer som kom från Sverige. Sedan fanns det danska bussar också. Så den internationella närvaron från de nordiska länderna var mycket högre.

Vilka olika fingrar fanns det och vilka olika blockader genomfördes?

Jag kan nämna några. Jag deltog i det röda fingret, som är en sammanslutning av de olika vänstergrupperingarna som finns i Tyskland, framför allt från den autonoma rörelsen. Där Interventionistische Linke kanske är en organisation som Brands läsare känner till. Det röda fingrets mål var att ta sig ner i gruvan och blockera den, vilket delvis lyckades. Sedan fanns det ett grönt finger, som brukar vara miljörörelsens olika fraktioner, och de blockerade spåren.

Den svenska delen av Ende Gelände, Ende Gelände Sweden, deltog aktivt i att arrangera det röda fingret. Det handlade inte så mycket om vilken politisk rörelse de kom från, utan mer att de kom från Norden, eftersom tanken var att de som kom från Norden skulle delta i det röda fingret. Men såg man på det utifrån såg det ut som det gröna fingret tillhörde mer den traditionella miljörörelsen. Det var lite mer uppluckrat i år än tidigare år, vilka fingrar folk deltog i. Det fanns också ett accessibility-finger, delvis för människor som var funktionsnedsatta men ville delta, som blockerade polisen och stoppade dem. Det fanns ett cykelfinger som gjorde samma sak, samt ett regnbågsfinger som agerade på samma sätt. Men jag fick en känsla av att de politiska rörelserna spelade mindre roll i år. Man kunde välja mer vad man ville göra och vilket finger man ville delta i, vilket ju är sympatiskt – det ger ju en mer enad klimatrörelse.

Hur gick det för det röda fingret?

Några av mina kamrater deltog i planeringsarbetet inför själva aktionen, tillsammans med andra. Vi åkte ner ganska tidigt, vi kom ner redan på tisdagen och deltog i ganska många förberedelsemöten, men också i gemensamma träningar som var väldigt bra att göra och träna ihop. Vår roll var att vi var del av en speciell struktur som finns i varje finger, så vi hade lite mer koordinerande roll än andra deltagare. Aktionen inleddes på fredagen med att vi gemensamt började marschera mot en tågstation, som polisen stängde av, så vi fick gå 1,9 mil. Men det innebar också att vi uppehöll en massa polisresurser, eftersom de inte visste var vi skulle ta vägen eller vad vi skulle hitta på, vilket underlättade för de andra fingrarna att agera under dagen. Vi blev insäckade av polisen ett antal gånger. På kvällen blev vi säckade på en äng och sov under bar himmel. Dagen efter gick vi ungefär sex kilometer till. Vid en punkt vek vi av från demonstrationsvägen och försökte ta oss till gruvan, genom polisens linjer. Då hade alla våra manövrar de två dagarna förvirrat polisen, de visste inte alls vad vi hade för planer. Och dels hade de andra fingrarna tagit upp polisresurser och förhindrat polispiketer att ta sig fram, så polislinjerna var väldigt uttunnade. Det gjorde att väldigt många av oss kunde ta oss fram till gruvan. Tyvärr lyckades inte alla i fingret ta sig ner i gruvan, men det var ett hundratal som kom in, vissa lite djupare och andra lite grundare i gruvan. Många av oss blev istället insäckade, eller ”kettlade” som man säger där, ovanför gruvan och höll den platsen i många timmar. Rent aktionsmässigt, förutom att vi fick stor uppmärksamhet i framför allt tysk press och på brittiska BBC, så innebar det att den delen av gruvan, och de här gruvorna är ju enorma, var tvungen att stänga ner under tiden vi var där. Folk som var nere i gruvan höll ut ännu längre och kom tillbaka mitt i natten, först efter förhandlingar med polisen. Det gröna fingret tog ett tågspår som forslade kol från gruvan och höll i 48 timmar. Det tror jag är den längsta blockaden som skett på väldigt länge i sådana här klimatprotester, med så många människor.

Hur reagerade polisen på massaktionerna?

Det är ofta en ganska svår fråga att svara på, jag har – tyvärr – en rätt instrumentell inställning till polisen. En del gick på hårt, men inte generellt. Den tyska polisen gör ofta ingenting förrän man bryter mot lagen. De lätt oss marschera, men vi fick hela tiden hålla oss inom lagens riktmärken för att inte ge dem skäl att gå in och stoppa oss. När vi sedan bröt oss ur, då använde de väldigt mycket våld. De använde polishästar och polisbatonger. I vårt fall hade vi väldig tur också, för det blåste så mycket så polisen använde inte pepparspray – de hade skadat sig själva med spray innan. Det var några som fick lite batongslag, men inga farliga skador där jag var. Däremot har jag sett filmer från det gröna fingret, där polisen var mycket mer hårdhänta och gick på grövre. Så det berådde lite på beroende på i vilket finger man befann sig. Aktionsformen går ju också till stor del ut på att flöda runt och ta sig runt polisen snarare än att gå rakt på. Man undviker att ge sig rakt mot polisavspärrningar för att man vet att det ger mycket skada på aktivister, utan man försöker ta sig runt, emellan och sprida ut poliserna istället för att ta sig närmare målet. Det är en ganska skön aktion på det sättet, man har en deeskaleringskonsensus – kan man säga – som innebär att vi hela tiden försöker lugna ner situationen för att undvika att det ska bli ett slagfält med polisen. Just för att man vet att polisens mål är bara att hindra oss från att ta oss in i gruvan eller springa ner på spåren, och att bråka med polisen är inte det primära för aktionens syfte. Så det innebär också att aktivisterna inte går i direkt konfrontation med polisen utan undviker det in i det längsta, även om man så klart försöker trycka sig igenom när det finns möjlighet.

Vad kommer hända nu efter Ende Gelände? Vad blir nästa steg och nästa massaktioner?

Under sommaren kommer det vara oerhört många aktioner. En aktion som jag själv är sugen att åka på kommer att ske i Venedig mot lyxkryssarna i samband med filmfestivalen. Man kommer festa på och ha lägret på Laguna beach. För svensk del är det massaktionen Folk mot Fossilgas i Göteborg i september. Alla borde försöka ta sig till någon av sommarens aktioner, åka ner med några kompisar så man får erfarenhet av sådana aktioner. Man lär sig en jävla massa, det är väldigt roligt och man träffar en massa nya personer från hela Europa och Sverige. Man lär sig att hålla ihop i sin vängrupp, vet att man kan springa från polisen även om man gått två mil i fält, hur det är att sova under bar himmel, hur man organiserar en massaktion. Och det är erfarenheter som man kommer att kunna ta med sig hem och göra liknande massaktioner här – inom klimat men även andra frågor.