Venezuelas tragedi

Alltmedan Maduros regim försöker att etablera sin nya konstituerande församling som rival eller ersättare till den existerande venezuelanska kongressen och arresterar ledarna för den pro-kapitalistiska oppositionen, fortsätter landets ekonomiska och sociala situation att förvärras.

Enligt IMF var Venezuelas BNP 2017 mer än 35 procent lägre – 40 procent räknat per capita – än vad den var 2013. Detta är en mycket värre tillbakagång än den som skedde i USA under den Stora depressionen 1929-1933, en period då USA:s BNP föll med uppskattningsvis 28 procent. Fallet är också något större än i Ryssland (1990-1994), Kuba (1989-1993) och Albanien (1989-1993), men mindre än vad andra före detta Sovjetstater upplevde under övergången till marknadsliberalism, som till exempel Georgien, Tadzjikistan, Azerbajdzjan, Armenien och Ukraina. Det är också mildare än krigsdrabbade länder som Liberia (1993), Libyen (2011), Rwanda (1994), Iran (1981) eller, alldeles nyligen, Södra Sudan.

Enligt Ricardo Haussman, tidigare chefsekonom på Inter-American Development Bank, är Venezuelas ekonomiska katastrof större än någon annan kris som USA, Västeuropa eller övriga Latinamerika upplevt.

Jag varnade redan 2013 för att de landvinningar den “Bolivarianska revolutionen” uppnådde under den tidigare presidenten Hugo Chávez var hotade. Genom högre löner, välfärd och minskad ojämlikhet hade Chávez förbättrat de fattigastes livsvillkor. Samtidigt skedde dessa förbättringar inom den kapitalistiska ekonomins ramar, då de möjliggjordes genom vinster från oljeexport under en tid då oljepriserna var höga. Oljepriserna har dock tappat i höjd sedan dess och har under de senaste två åren i princip halverats.

Oljeexporten sjönk med 2200 dollar per capita mellan 2012 och 2016, av vilket omkring 1500 dollar berodde på oljeprisernas fall. Maduros regering började dra på sig en enorm utlandsskuld för att bibehålla levnadsstandarden i landet. Venezuela är idag ett av världens mest skuldsatta länder. Inget annat land har en högre utestående statsskuld räknat i andel av BNP, eller högre lånekostnader relativt sin export

Regeringen försökte använda sig av valutadevalvering för att öka sina intäkter i dollar, vilket endast ledde till en skenande inflation och minskade reallöner. Vid denna tid bestämde sig regeringen för att ta större hänsyn till alla sina utlandsskulder och istället skära ner på import. Detta gjorde att import av varor och tjänster i inflationsjusterade siffror föll med 75 procent per capita mellan 2012 och 2016. Nedgången fortsatte 2017. En sådan kollaps är endast jämförbar med Mongoliet (1988-1992) och Nigeria (1982-1986) och den är större än någon annan importkollaps sedan 1960-talet. Detta orsakade i sin tur en kollaps inom jordbruk och industriproduktion som översteg det totala BNP-tappet, där lokalt producerade konsumentvaror minskade med 1000 dollar per capita.

Minimilönen i Venezuela – som också är landets medianlön, till följd av den stora andel arbetare som får minimilönen  – minskade mellan maj 2012 och maj 2017 med 75 procent (i fasta priser). Om vi mäter minimilönen i de billigaste tillgängliga kalorierna motsvarade detta en sänkning från 52854 kalorier per dag till 7005 kalorier per dag – ett 86,7-procentigt fall, vilket i sin tur gör det omöjligt att mätta en fempersonersfamilj även om alla pengar läggs på den billigaste maten. Med en sådan minimilön kunde venezuelanerna endast köpa en femtedel så mycket mat som de traditionellt sett fattigare colombianerna kunde köpa för sin motsvarande minimilön.

Enligt en enkätundersökning utförd av Venezuelas tre mest prestigefyllda universitet så ökade inkomstojämlikhet från 48 procent 2014 till 82 procent 2016. Samma studie fann att 74 procent av Venezuelas befolkning i genomsnitt förlorat 8,6 kilo i kroppsvikt ofrivilligt. Den venezuelanska folkhälsomyndigheten rapporterar att patientdödligheten på landets sjukhus ökade tiofaldigt 2016, samtidigt som antalet döda nyfödda barn ökade hundrafaldigt.

Enligt en studie som genomfördes mellan oktober och december 2016, av Caritas Venezuela i samarbete med Caritas France, Europakommissionen och Schweiz, finns det klara indikationer på kronisk undernäring bland barn i Venezuela. I vissa delar av landet hade situationen nått nära inpå vad som enligt internationell standard klassas som en kris. Rapporten slår fast att

Osäkra och ohållbara överlevnadsstrategier rapporteras från ett ekonomiskt, socialt och biologiskt perspektiv, och speciellt är konsumtionen av gatumat oroande. […] Enligt en studie som genomfördes i juni 2016 i delstaten Miranda var 86 procent av barnen rädda för att få slut på mat. Femtio procent uppgav att de gick och la sig hungriga på grund av matbrist i hemmet.

Erika Guevara, som är chef för Amnestys regionala Amerikakontor, skrev i juni 2016 att

J.M. Children´s Hospital som ligger vid Caracas flodbank var i egenskap av symbol för den pediatriska vården i Venezuela en gång en källa till stolthet. Idag är det en tragisk symbol för krisen som drar över detta sydamerikanska land. Halva den gigantiska byggnaden håller på att kollapsa, väggarna skakar, golven är översvämmade och många av rummen är i så dåligt skick att de inte längre används. Halvvägs därigenom behandlas hundratals barn. Men det är brist på både mediciner och basala medicinska förnödenheter och barnens mödrar har redan slutat beställa dem.

Rapporten Hungerns Röster, som sammanställts av Telemundo under ledning av journalisten Fernando Girón, visar hur venezuelanska barn slåss med rovfåglar om ben som slaktare slängt (El Nacional, 02/28/17).

Även innan Chávez, efter en serie högerregeringar, var många venezuelaner desperat fattiga. Men nu under Maduro har det återigen blivit fallet för de fattiga och merparten av arbetarklassen. Det är därför inte konstigt att Maduros stöd har minskat medan reaktionens krafter växt sig starkare. Medan majoriteten har det mycket svårt så sitter många i Maduroadministrationens toppskikt lika komfortabelt som de venezuelanska kapitalisterna och deras supportrar vilka försöker att störta regeringen.

Maduroregeringen förlitar sig nu i allt mindre grad på arbetarklassens stöd, utan snarare på de väpnade styrkorna. Och regeringen tar väl hand om dem. Militären kan handla på exklusiva marknader (exempelvis på militärbaser), de har priviligerad tillgång till lån och köp av bilar och lägenheter, och de har fått påtagliga löneförhöjningar. De har också vunnit lukrativa kontrakt som låter dem dra nytta av valutakontroller och subventioner, exempelvis genom att med stora vinster sälja billig bensin inhandlad i grannländer.

Som Rolando Asturita påpekat i en rad bloggposter sitter armén på stor, omedelbar ekonomisk makt, eftersom FANB (Fuerza Armada Nacional Bolivariana, landets väpnade styrkor) styr och kontrollerar en rad olika företag: BANFANB, bank; AFROFANB, jordbruk; EMILTRA, transport; EMCOFANB, kommunikationssystem; TVFANB, digital-TV-kanal; TECNOMAR, militärteknologi; FIMNP, investeringsfond; CONSTRUFANB, bygg; CANCORFANB, blandad verksamhet; Water Tiuna, vattenbutteljering; och sedan finns också CAMINPEG, det anonyma militära gruv-, olje- och gasbolaget.

Stora delar av Maduroadministrationens elit har utnyttjat den ekonomiska krisen till sin personliga fördel. De har köpt upp delar av statsskulden och därigenom fått stor återbäring. Samtidigt har de sett till att skulden återbetalats till priset av sjunkande levnadsstandard bland människorna som måste betala skulden genom skatter och uteblivna oljeintäkter. Utländska valutor öronmärkta för betalningen av utlandsskulden har avsatts genom reducerad import av mat, mediciner och nödvändiga komponenter till industrin.

Så medan regeringens motståndare slåss med polis och militär på gatorna och Maduroregeringen i snabb takt rör sig mot ett auktoritärt styre så har arbetarklassen lämnats i kylan. Oppositionens ekonomiska och sociala program är det som varit standard för de inhemska kapitalister som understöds av imperialismen: bland annat reformerad arbetslagstiftning (alltså mer exploatering och uppsägningar), privatiseringar och återprivatiseringar av statliga företag, avreglerade investeringskontroller (för att säkra en ökad exploatering av arbete) samt, givetvis, upphävandet av pris- och växlingskontroller. Implementeringen av detta program skulle innebära ännu större förluster för majoriteten. Det skulle också de sanktioner som planeras av USA-imperialismen och dess regionala följeslagare.

Så vad gick snett med chavismens lovvärda mål? Hade denna tragedi kunnat undvikas? Svaret är ja, om inte den chavistiska revolutionen hade stannat halvvägs och lämnat större delen av ekonomin i kapitalets händer. Istället förlitade sig Chávez och Maduros regeringar på höga oljepriser och stora oljereserver för att minska fattigdomen. Men de misslyckades med att omvandla ekonomin genom produktiva investeringar, statligt ägande och planering. Mellan 1999 och 2012 hade staten en oljeinkomst på 383 miljarder dollar. Detta berodde inte bara på prisuppgångar utan också på de stigande avgifterna som transnationella företag tvingades betala. Men denna inkomst användes inte för att omvandla ekonomins produktiva sektorer. Visst användes delar till att förbättra de fattigastes levnadsstandard. Men det fanns ingen plan för investering och tillväxt. Det venezuelanska kapitalet tilläts sitta kvar vid rodret. Industrins andel av BNP föll från 18 procent 1998 till 14 procent 2012.

Vi får nu höra från högerns förespråkare av ”fria marknader” att Venezuela visar att ”socialism” inte fungerar och att det inte finns något alternativ till marknadskrafternas styre. Men de senaste tio årens historia är inte den om misslyckandet för ”socialism” och planering. Det är historien om hur ett litet kapitalistiskt (och allt mer isolerat) land med endast en tillgång (olja) misslyckades med att ta makten från kapitalet. Det investerades inte i folkets färdigheter, ingen utveckling av nya industrier eller utökad teknologi – detta lämnades till den kapitalistiska sektorn.

För knappt ett år sedan skrev jag i en annan text att för att rädda chavismens målsättningar ”är det troligtvis försent, eftersom reaktionens krafter vinner mark varje dag. Det verkar som att vi idag bara väntar på att armén ska byta sida och driva bort chavisterna”.

Texten är skriven av ekonomen Michael Roberts och ursprungligen publicerad på hans blogg.