Ockupera klimatförändringarna

Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) släppte i oktober en rapport med syftet att stärka de globala svaren på klimatförändringarna. Rapporten beskrev hur vi påverkas av en global uppvärmning på 1,5 grader över den förindustriella nivån, och var ett svar på en uppmaning från Conference of Parties 21:a konferens (mer känd som COP21), arrangerat av United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). Istället för att komma med krav på omedelbar handling går rapporten igenom kommande värmeböljor, vattenbrist, kustnära översvämningar, isfria somrar i Arktiska havet, arter som drastiskt minskar i antal, massdöd eller rentav helt förintade korallrev och minskad global avkastning från jordbruk.

Fakta, olycksbådande scenarion och krav på beslutsfattare har fått gensvar i tidningar och på hemsidor över hela världen. Det saknas varken vetenskapligt konsensus om att klimatförändringar äger rum, eller kvantitativa analyser över hur man kan genomdriva klimatrelaterade regleringar. Som samhällsvetare eller humanister kan vi inte, om vi ska vara ärliga, konkurrera inom dessa områden. Istället måste vi nu fylla de samhälleliga och begreppsliga kunskapsluckorna. Men när vi läser rapporten så slås vi av känslan att problemen med anpassning – vilket här avser hur mycket vi kan anpassa våra liv till klimatsystemets oundvikliga sönderfall – liksom frågan om oåterkalleliga förluster och skador, för det mesta endast blir stickspår som fokuserar uteslutande på globala och nationella kontexter.

Ta bara den inledande 34 sidor långa sammanfattningen för beslutsfattare, där termen ”global” förekommer 225 gånger. Dessutom var själva dokumentet beställt av de 195 nationer som har undertecknat Parisavtalet från 2015, och därmed skräddarsytt för att möta de institutionella kriterierna för hur politiken utformas.

Både UNFCCC:s och EU:s klimatpolitik prioriterar nationella lösningar på bekostnad av de lokala. Detta, menar vi, förhindrar möjligheten till handling. Internationella klimatförhandlingar visar gång på gång att länder är mångfaldiga med olika intressen, vilket gör det svårt att nå enighet. Men varje dag genomförs lokala klimatinitiativ runtom i världen. Både kommuner och landsting söker nu ta klimatförändringar på större allvar. Det kan handla om att bistå med teknisk assistans, stadsplanera miljövänligt, plantera träd, producera läromaterial och läroplaner för skolor, organisera workshops, samarbeta med NGO:s och/eller skapa medborgardialoger om klimatfrågan.

Samtidigt räcker inte detta. Som en del av en internationell satsning, ledd av KTH:s Environmental Humanities Laboratory, håller vi på att gräva i de lokala ekologiska experiment som pågår. De senaste åren har vi samlat forskare, aktivister, konstnärer, journalister och organisationer för att i projektet Occupy Climate Change! kartlägga och analysera hur en omställning kan gå till ur ett gräsrotsperspektiv. Lokala gemenskaper påverkas av de akuta effekterna av klimatförändringarna, och måste därför svara mot dessa. Det kan handla om materiella förhållanden, som att förlora sitt hem. Det kan också handla om icke-materiella förluster – såsom att förlora identiteter och praktiker. Detta samtidigt som nationella och internationella makthavare undflyr sitt politiska ansvar.

Den akuta situationen gör att det idag är bråttom att förstå hur städer kan bemöta klimatförändringarna och på lokal nivå hitta politiska lösningar, genom mekanismer som skapar självorganisering. Dessa former av autonomi skulle kunna växa genom lokalföreningar, kommunstyrelser och transnationella nätverk. Dessutom har stratifieringen av städer i Europa, Nord- och Sydamerika gjort att de boende i städer ofta lämnas att ta hand om sig själva när stratifiering inträffar. Vi såg det när orkanen Sandy svepte in i New York eller när Rio de Janeiro översvämmades. Katastrofhjälpen utformas ofta av officiella organisationer, så att samhällen kunde återgå till tillståndet de befann sig i innan stormen. Men eftersom dagens städer präglas av extrem ojämlikhet är ett återvändande till status quo inte särskilt önskvärt. Därför har sociala rörelser och radikala partier ställt krav på hur återbyggnaden kan gå rättvist till.

Klimatförändringarna har förvandlat städerna till politiska och teoretiska laboratorier. OCC-projektet undersöker hur detta gått till i fem städer. Från New York till Neapel, från Stockholm via Istanbul till Rio de Janeiro. Hur kan sociala rörelsers nyskapande praktiker lägga grunden för framtida gemenskaper? I vilket utsträckningar har dessa initiativ lyckats påverka städers officiella plandokument för katastrofhantering? Hur har de organisatoriska försöken att lobba för en rättvis återuppbyggnad fungerat i städer där det finns klassklyftor?

Vi lever i förlusternas tidevarv: smältande isberg, borttynande landskap, förstörda kulturarv, övergivna hem och sociala, kulturella, ekonomiska, politiska och ekologiska konflikter. Ett sätt att hantera förlusten är, som den iranska poeten Forough Farrokhzad skriver, att minnas. En av hennes mest kända verser går såhär: ”Keep the flight in mind, the bird may die.” Förlust är något som uppkommer när människor blir av med ting, känslor, platser, erfarenheter och bekantskaper. Ändå är förlust en av de kategorier som det sällan talas om i den samtida klimatpolitiken.

För att gå tillbaka till början: icke-statliga aktörer och sociala rörelser kan lägga grunden för en ambitiös klimatpolitik. Samhällen världen över bevisar detta varje dag. Forskningen måste engagera sig i de vardagskamper som pågår: att säkra tillgången till mat och tak över huvudet för alla, bekämpa arbetslöshet, ge tillgång till vatten, sjukvård och utbildning och i klimatkrisen stötta rörelsers självorganisering. Detta för att samhällen som står inför klimatkriser ska kunna ta tillbaka sin självständighet och, till sist, ockupera klimatförändringarna!

Roberta Biasillo (KTH Environmental Humanities Laboratory, Stockholm)

Occupy Climate Change! är ett projekt skapat av FORMAS (Swedish Research Council for Sustainable Development)