Vi har ett skepp

Efter den italienska Salviniregeringen gjort allt för att stänga de italienska gränserna och hamnarna, kriminalisera hjälpaktioner för att rädda förlista migranter på Medelhavet, har nu de autonma sociala centren skaffat sig en egen räddningsbåt. Nu gör de gemensam sak med den under sommaren framväxta antirasistiska rörelsen som kräver att hamnarna ska öppnas. Antirasisterna har fått sitt skepp.

Vi hör namnen räknas upp ett efter ett. Namn utan kroppar som berättar om en mångfald av liv och historier som omkommit vid Europas gränser. ”Asmat – Namn” kallade Dagmawi Yimir sin kortfilm, en av de kraftfulla skildringarna av det fartyg som förliste den 3 oktober 2013. Anonymitet är trots allt ett stående kännetecken för de kvinnor, män och barn på flykt över Medelhavet, såväl som i många andra gränszoner. Att återupprätta deras existens är den motståndshandling som ”Asmat – Names” utmanar oss att göra.

På femårsdagen av 2013-skeppsbrottet, medan människor fortsätter att dö på Medelhavet, sjösätter vi fartyget Mare Jonio. Vi gör det efter en sommar där den italienska regeringen inledde ett obarmhärtigt krig mot migration och icke-statliga organisationer, stängde hamnar och dussintals flyktingar och migranter instängda på ett kustbevakningsfartyg utan att få landstiga. Kriminaliseringen av humanitära räddningsinsatser har tömt Medelhavet på obekväma observatörer, drivit bort vittnen och återupprättat de migrerande kvinnorna och människornas namnlöshet: nu kan den libyska kustveck skyddade från omvärldens blickar skicka hundratals människor tillbaka till interneringsläger – in i tortyr, våld och slaveri – medan andra hundratals förliser och drunknar. Och det finns människor som välkomnar och firar detta.

Att få tillstånd detta projekt var inte lätt. Plattformen, som helt enkelt kallas ”Operation Mediterranean”, är inte en icke-statlig organisation: de som deltagit i att leta efter ett fartyg och förberedda verksamhetet de senaste veckorna hade ingen erfarenhet av ett sådant hjälparbete. Men i många hamnar mötte vi människor som stödde oss, inte av yrkesskäl, utan för att de kände solidaritet, för att de vägrade att acceptera föraktet för liv och internationell rätt – just utifrån känslor som börjar bli allt mer utbredda bland sjömän, särskilt efter fallet med fartyget Diciotti.

Erfarenheten hos och samarbetet med många icke-statliga organisationer som har varit aktiva i Medelhavsområdet de senaste åren har varit avgörande för oss. En av dem, Sea-Watch, är en del av plattformen, medan Open Arms kommer att koordinera insatser med oss ​​till sjöss. Den operation vi påbörjat strider emellertid mot den kriminalisering av ”humanitära” insatser som vi idag står inför. De dagar då ”humanitära skäl” kunde betraktas som en självklar grund för regeringar (särskilt vad gäller migration) verkar långt borta. Därför är detta en radikal politisk utmaning. Och framförallt handlar det om en punkt i synnerhet: det praktiska kravet att ickestatliga aktörer har rätten i att ingripa i områden där de ”ansvariga myndigheterna” helt och hållet bryter mot sin skyldighet att skydda människor på flykt.

Detta var utgångspunkten för att etablera plattformen Operation Mediterranean: en öppen plattform där alla som vill stödja oss under de närmaste veckorna kan engagera sig och delta (till exempel genom crowdfunding, vilket är absolut nödvändigt för att säkerställa att projektet blir ekonomiskt hållbart). Denna punkt är av avgörande betydelse. Mer allmänt handlar det om att öppna upp ett utrymme i Italien och Europa för debatt, aktion och förhandling om migrationsfrågan – genom att praktiskt intervenera.

Vi vill att vårt skepp till sjöss och land ska träffa de mobiliseringar – från Ventimiglia till Apulien, från Catania till Milano, som har vuxit fram kring migration de senaste veckorna; vi vill att Mare Jonio blir ett slags forum som tusentals kvinnor och män kommer att använda sig av för att sprida berättelser om migration på torg och gatorna, historier som låter radikalt annorlunda mot Salvinis muttranden och dekret: Vi vill att skeppet blir ett verktyg för att prata om Italien och Europa på ett annat sätt, med städerna vi passerar som utgångspunkt.

Vi underskattar inte svårigheterna med den nuvarande situationen. Vi vet att vi agerar från en minoritetsposition och att vi står inför en hegemoni som är fientlig i migrationsfrågan. Vi vet att denna fråga ”radikaliserats” de senaste månaderna och allt mer kommit att jämställa migranter med fiender, vilket legitimerat och spridit en rasism som blir allt mer aggressiv för varje dag. Men vi vet också att denna hegemoni kan och bör vändas – och att vi måste ta de nödvändiga riskerna och farorna det innebär för oss. Räddningsaktionen som börjar nu, laddad med en symbolisk mening, är ett bidrag till denna förändring.

C.L.R. James påpekar i sin stora bok om Melville (skriven 1952 i en cell på Ellis Island, där han väntade på att utvisas från USA på grund av ”anti-amerikanska aktiviteter”), att ett skepp är i själva verket inte något annat än helheten av de aktiviteter och arbete som de ombord det genomför, dessa konstituerar skeppet. Vårt skepp skulle inte vara någonting utan den passion och engagemang som hundratals kvinnor och män som arbetar med att Mare Jonio inte bara ska kunna fungera, utan också för att bygga och öka antalet nya broar mellan land och hav. Ett skepp, skrev James också, ”är en miniatyr av den värld vi lever i.” I vårt fall är det en miniatyr av den värld vi försöker skapa ihop. Och vi är säkra på att vi snart kommer att bli tusentals som deltar i denna insats.

/ Sandro Mezzadra