Kapitalet och dess representanter utnyttjar ofta katastrofer för att genomdriva förändringar som annars inte är möjliga för dem. Men detta speglar inte hur de som drabbas beter sig mot varandra. Kan katastrofer innebära politiska möjligheter även för sociala rörelser?

Idén om den stora katastrofen – apokalypsen – finns med under hela människans historia. I de religiösa berättelserna handlar den ofta om att någon form av gud straffar mänskligheten men den handlar också om hopp, om att något annat är förestående. Efter katastrofen uppstår, enligt dessa berättelser, ett annat bättre samhälle. Ett renare och högre tillstånd än det tidigare.

Det finns vittnesmål och forskning från en del av katastroferna som verkligen har inträffat den senaste tiden. Hur människor betett sig och vad som faktiskt hänt när medierapporteringen tystnat. Men det finns också alltid ett samhälleligt efterspel. Jordbävningar, bränder och även terrorattacker har på många sätt format den politiska utvecklingen. Vid katastrofer uppstår ett politiskt vakuum som i allra högsta grad är möjligt att påverka. Ett tomrum som kan fyllas med ett politiskt innehåll. Ett exempel är terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, då den första politiska reaktionen var att ”detta inte skulle ändra vårt sätt att leva”. Redan måndagen efter attacken började det pratas om problem med invandring och behov av mer övervakning. Problemformuleringen blev högerns. Istället skulle vi ha kunnat prata om situationen i vården. Varför det inte finns kapacitet att ta hand om många på en gång vid en plötslig händelse, hur nedskärningarna lett till att vi riskerar att inte kunde ta hand om de som drabbades. Eller kanske att lyfta fram den solidaritet som visades mellan människor för att förebygga rasistiska utspel.

Naomi Kleins Chockdoktrinen handlar om hur högern tar kommandot vid katastrofer. Hur vågor av privatiseringar följer på allvarliga kriser och händelser som ett slags politiska efterskalv. När en katastrof inträffar kan många av de gamla sanningarna ifrågasättas. Klein skriver om hur ekonomiskt extremt liberal politik genomdrevs efter statskuppen i Chile 1973. Hur strandmark som tidigare varit allmänning privatiserades efter Tsunamin i Sydostasien 2004. Politik kan också genomdrivas utan att dra till sig så mycket uppmärksamhet när fokus är inriktat på allvaret i det som skett. Det finns många exempel på hur reaktionära krafter har flyttat fram positionerna efter en plötslig katastrof. Men det finns också en annan sida av myntet.

Argentina under och efter den ekonomiska krisen 2001 är ett sådant tillfälle. Ekonomin kollapsade när IMF och Världsbanken införde sanktioner mot landet. Människor gick ut och protesterade och lösningen var att alla politiker skulle bort – ”Que se vayan todos”. Istället för att rikta vreden nedåt riktade folket den uppåt. Efter massiva protester och demonstrationer på gatorna avsattes en handfull presidenter på två veckor. Människor som tidigare aldrig varit politiskt aktiva såg sig tvungna att börja göra saker tillsammans med andra. De bröt isolationen som präglat landet sedan diktaturen 1976-83. Den hade byggt på rädsla för att bli angiven, att inte kunna lita på andra människor. En klassallians mellan medelklassen och arbetarklassen gjorde protesterna starka. Sedan länge hade det funnits en radikal rörelse som var en sorts fackföreningar för arbetslösa, men i och med krisen så bildades nya organisationer som började samarbeta med dessa. De sociala rörelserna förändrade på många sätt det politiska landskapet och var en del i en vänstervåg som präglade Argentina och flera andra länder i Latinamerika i runt ett decennium. Även om rörelserna inte överlevde särskilt länge skapade de en tanke på att något annat var möjligt.

Mexiko City drabbades av en jordbävning 1985. På grund av fuskbyggen och bristande underhåll orsakade jordbävningen stora skador på byggnader och infrastruktur. Marxisten Harry Cleaver besökte staden strax efteråt och skrev artikeln ’The Uses of an Earthquake’ där han beskrev hur människorna organiserade sig, särskilt i ett litet område som heter Tepito. I området fanns en stark tradition av organisering. Strax efter jordbävningen startade de boende självhjälpsgrupper för att hindra att kriminella gäng tog över, se till att det var säkert att vistas ute och motverka myndighetspersoner som gick byggbolagens ärenden och dömde ut byggnader som egentligen inte var särskilt skadade. Därefter krävde de och fick igenom förändringar i sanitetssystemen eftersom många hamnat på gatan och saknade tillgång till toaletter. Men jordbävningen ledde också till större politiska förändringar och starka sociala rörelser växte fram. Särskilt viktiga var fackföreningen för sömmerskor.

Den stora frågan är: Hur får vi de rörelser som blommar upp att överleva och fortsätta kämpa? Det kan tyckas lite dystert att de tynar bort när hotet inte finns kvar på samma sätt. I Argentina försökte vänsterpartier gå in och ta över några av de kvartersorganisationer som fanns vilket ledde till konflikter. Jag har tyvärr inget bra svar, men de kamper som uppkommer ger människor erfarenheter som de kan ha med sig till nästa konflikt som uppstår.

Vid katastrofer uppstår ofta självorganisering spontant. Det är som att den inneboende solidariteten i människan träder fram och bryter med det rådande systemets normsystem och kapitalismens konkurrenstänk. Det finns många myter om hur människan agerar i kriser och katastrofer. Att vi är passiva offer som inte klarar av att förbättra vår situation. I Sverige pratas det ibland om ”inlärd hjälplöshet” alltså att vi blivit passiviserade av staten och inte kan ta hand om oss själva – vilket det inte finns några belägg för. Tvärtom försöker vi oftast tillsammans med andra förbättra vår situation. Vid kriser söker vi oss till varandra för att dels dela erfarenheten av det tidigare otänkbara som skett, dels söka stöd och hjälpa varandra. Jag tänker ofta på Kropotkins teser om ömsesidig hjälp när jag läser om kris- och katastrofbeteenden. Om hur vi hittar sätt att klara oss genom att vara flera.

Ett begrepp som är intressant just i katastrofers efterspel är elitpanik. Begreppet myntades av de amerikanska risk- och krisforskarna Caron Chess och Lee Clarke och handlar om att när makthavare (polis, myndigheter och ekonomisk elit) inte själva har kontroll över en situation upplever de situationen som utom kontroll. Detta beror på en felaktig föreställning om att människan i katastrofer beter sig sämre än normalt. Att det är vår innersta och sämsta ociviliserade sida som träder fram. Så det är inte konstigt att eliten lägger resurser på att kontrollera snarare än att stödja organiseringen som uppstår.

Chess och Clarke menar att det finns tre typer
av elitpanik:

• När eliten oroar sig för panik, till exempel genom att undanhålla information om att något är på väg att hända eftersom de oroar sig för hur folket kommer att reagera.
• När eliten orsakar panik, här kan vi se exempel från orkanen Katrina i New Orleans (2005) när polis och nationalgarde på vissa platser la energi på att upprätthålla utegångsförbud och bevaka egendom snarare än på att hjälpa människor.
• När eliten själva får panik och handlar utan att tänka efter för att verka handlingskraftiga.

Även om samtalstonen efter terrordådet på Drottninggatan var förhållandevis lugn ser jag de politiska partiernas utspel efter som ett utslag av just elitpanik. Pressen att göra något och framstå som motståndare till terrorattacker blev viktigare än att se vad som faktiskt skulle kunna göra skillnad och minska riskerna. Och lever kvar i till exempel beslut om att större betonglejon ska sättas upp på Drottninggatan för att förhindra kommande attacker (som om historien skulle upprepa sig på exakt samma sätt.)

Katastrofer är tillfällen som ofta präglas av sorg, rädsla och chock. Men många som varit med i katastrofer förknippar också händelserna med gemenskap och hopp. Ibland tänker jag att tillståndet efter katastrofer i gamla religiösa berättelser är hämtat ur faktiska händelser, liksom många andra företeelser i dem var. På samma sätt som en enorm översvämning letat sig in i olika myter och till sist i Bibeln kan också beteendet efteråt ha gjort det. Känslan av gemenskap när människor gick samman för att rädda varandra tolkades om till något heligt. Den starka känslan av att gå upp i varandra och ha ett syfte med sina liv, Eller som Rebecca Solnit kallar det: Ett paradis byggt i helvetet. Att vi som människor definieras av de beteenden som kommer fram efter katastrofer. Att civilisationen inte är det som gör att vi beter oss okej mot varandra och hindrar ”ett allas krig mot alla”, utan tvärtom att alla de hittillsvarande hierarkiska systemen har hindrat oss från att utveckla vår solidaritet. Att inte minst dagens samhälle föder människor som ser varandra som konkurrenter och hindrar till och med tanken på att vi är något annat än isolerade individer. Kanske ligger det ändå något i den där myten om att kinesiskans tecken för kris också betyder möjlighet.

Lästips:
Harry Cleaver: The Uses of an Earthquake
Rebecca Solnit: A Paradise Built in Hell – The Extraordinary Communities that Arise in Disaster
Naomi Klein: Chockdoktrinen

/Herman Geijer
Herman Geijer är zombieöverlevnadsexpert och aktuell med boken Överlev Katastrofen – tolv sätt att förbereda dig.

Illustration:
August Florén