Ställ ner ölen, ta upp vapen

Enligt Punks for Rojavas hemsida är det revolutionära projektet i västra Kurdistan den reella manifesteringen av den utopiska verklighet punkare drömt om i sina texter under 40 år. Organisationen anser att den frihet från stat, könsförtryck och religiös kontroll som varit teman för mycket av punkscenens lyrik är värden som eftersträvas och till stor del implementeras i det YPG/YPJ-kontrollerade Rojava.*

Martin Shukevich som är drivande i Punks for Rojava spelar även i Adrestia, ett punkband baserat i Linköping med tydliga politiska visioner i allt från text och bild till sin filosofi kring vad det är de vill åstadkomma med att spela punk. Jag tog tåget ner och träffade Martin på ett café i centrala Linköping för ett samtal om punkens potential som organiseringsbas för anarkistiska frågor generellt samt dess beröringspunkter med projektet i Rojava. Den ytliga kopplingen mellan plakat-anarkism och råpunk är väl uppenbar för de med lite insyn i punkrörelsen, men vart går vi härifrån? Finns det en framtid för fruktbart samarbete mellan en subkulturell musikscen och en radikal politisk rörelse, framförallt nu när den senare har manifesterat sig i fysiskt form i vår samtid?

När regeringstyrkor i det Syriska inbördeskrigets tidiga skede runt 2012 slogs tillbaka från kurdiska områden i norra Syrien övertogs den administrativa kontrollen av området av Demokratiska unionspartiet och Kurdiska Nationella Rådet. I och med bildandet av en självstyrande republik i norra Syrien bildades även Folkets försvarsstyrkor, YPG och dess kvinnoseparatistiska gren YPJ.

Demokratiska unionspartiet är en syrisk avknoppning av PKK och deras ledargestalt Abdullah Öcalan gjorde en politisk vändning från marxist-leninistisk teori till en eko-anarkistiskt inspirerad modell som fått namnet Demokratisk Konfederalism i början av 2000-talet. Öcalan som sitter fängslad i Turkiet sedan 1999 har under sin fängelsetid haft korrespondens med den amerikanske ekoanarkisten Murray Bookchin och under hans inflytande skrev Öcalan ett antal böcker som skulle bli betydelsefulla för organiseringen av det politiska och sociala livet i DFNS.

Sakarias Olsson: Hur väcktes ditt personliga intresse för Rojava och den kurdiska frihetskampen, till att börja med?

Martin Shukevich: Då får jag väl säga att jag alltid, sedan tidiga tonåren, varit politiskt intresserad. Jag har varit inne på anarkosyndikalism och den typen av ideer; decentraliserade samhällen som bygger på att medborgarna är involverade i politiska beslut; just på det sättet som den demokratiska konfederalismen ser ut i Rojava. Något sådant samhälle har inte existerat i praktiken sedan Spanska Inbördeskriget och Katalonien där. På hösten 2014 när Islamiska Staten gick in i Kobane och det började komma ut i media, så snappade jag upp artiklar om det. Jag reagerade ganska tidigt på att det var stor andel kvinnliga soldater som försvarade staden.

Ganska anmärkningsvärt när det gällde mellanöstern tyckte jag, innan jag visste någonting om det. Det där ledde till att jag började intressera mig och alltmedan slaget om Kobane fortsatte, det höll på till februari 2015, så började jag läsa mer och mer om det. Jag förstod att det här är ju ungefär allt det som jag alltid har trott på; som de försöker bygga upp därnere. Jag tyckte att det var jävligt häftigt att något sådant kunde uppstå, på en såpass oväntad plats får man väl ändå lov att säga, i alla fall tänkte jag så då.

De stora mediekanalerna har varit väldigt duktiga på att ignorera vad som händer i Rojava och de gånger jag har kunnat läsa “YPG” eller “YPJ” i svensk media överhuvudtaget är ju väldigt få. Oftast omnämns alla som inte är Bashar al-Assad-trogna som “rebeller”. I det uttrycket ryms allt från al-Qaida, Ahrar al-Sham till YPG och YPJ. Jag vet inte varför man inte vill göra någon distinktion däremellan – men det är så det har varit. Rojava har verkat varit ganska okänt för merparten av de journalister som bevakade kriget vid den tidpunkten, runt 2014, och det som de i huvudsak bevakade var ju IS. Men då när slaget om Kobane pågick så gick det inte längre att undvika vilka det var som krigade mot IS – det kom också ut ganska mycket bilder därifrån. Jag kom ganska tidigt i kontakt med Rojavakommiteerna och saker som de delade och uppdaterade via sociala medier. Det var till ganska stor hjälp för mig också.

Rojavakommitterna är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk för solidaritet och utbyte med den revolutionära rörelsen i hela Kurdistan. De organiserar aktivister i Sverige och koordinerar projekt ämnade att stödja kampen i Rojava.

S.O.: Hur kom du på tanken att starta Punks for Rojava? Du var redan i kontakt med Rojavakommiteerna, du hade sett dem och deras arbete?

M.S.: Ja, jag hade varit i kontakt med dem och hade ideer om att kunna ta med deras merchandise när vi var ute och spelade, att involvera det här i själva turnerandet eller när vi hade spelningar. Det rann lite ut i sanden då. Men sen var det faktiskt jag och Mikael Kjellman i Martyrdöd som började snacka på hösten 2016 under Dead Rythm Fest. Vi började prata om att det skulle vara coolt att göra någonting för Rojava, så efter att ha diskuterat fram och tillbaka så kom vi fram till att vi ville släppa en split-EP, Adrestia och Martyrdöd.

Till slut så dök det där namnet Punks for Rojava upp, jag var inte alls på det klara vad jag ville göra av det och det var väl ingen annan som var involverad som visste det heller, men tillslut så började den här iden växa mer och mer; att vi skulle försöka skapa ett internationellt nätverk utav det. Involvera människor och band från punkscenen i största möjliga mån och försöka göra det internationellt, vi skulle inte sätta upp några regler över vem som är med och vem som inte är med utan vem som helst som vill göra nåt och vill bidra på något sätt ska få kunna göra det.

Vi snackade om att ha typ Music for Rojava först, men det skulle vara alldeles för brett, det här kände vi skulle var mer slagkraftigt i punkscenen, för att lite ta tillbaka den här politiska punken på något sätt.

Det var ju inget bolag som egentligen låg bakom släppet av split-EP:n förutom Stachel och La Familia som var med och finansierade det hela och var med och räknade på hur vi skulle kunna få det här att gå runt och sedan fixa distros i olika länder som tog in de här skivorna för samma pris som de senare sålde dem för. Väldigt många som var involverade i släppet av den där EP:n har gjort ett jättejobb utan att få en krona betalt. Otroligt coolt att det går att göra nått sånt inom den scenen.

S.O.: Tänker du att det är ett punkfenomen att folk organiserar sig icke-kommersiellt? Är det den delen av punken som tilltalar dig, just i samarbetet med den här politiska kampen?

M.S.: Jo men det är det väl. Dels den delen av punken – att man kan göra såna här grejer utan att folk tjänar på det själva. Sen är det som jag alltid har tyckt, att har man en scen som i låttexter och på alla sätt är så uttalat politisk och tar ett sådant avstånd mot saker som kapitalism, sexism och rasism och allt vad du vill, då måste det finnas någonting bakom det här också, på nåt vis. Och då känner väl jag att när det finns en hel rörelse som tillochmed kontrollerar en bit land, och som står för exakt samma saker som punkrörelsen säger sig stå för, då är det på nått sätt ens förbannade skyldighet att ställa sig bakom dem och göra allt man kan för att det ska få fortleva och utvecklas. Annars är det ju bara snack, annars är det ju bara låttexter och tomma klyschor.

Att punken skulle vara inherent politisk är ett påstående som lika kraftigt som det vidhålls i vissa punkkretsar tillbakavisas i andra. Teorierna är många om punkens uppkomst eventuella samband med Thatcher-regimen, sopstrejker, arbetslöshet och den under 70-talet alldeles för populära fascistiska rörelsen National Front. Punkare och punkband har däremot sedan den första punkvågen på 70-talet tagit mer eller mindre öppen ställning i olika politiska frågor.

Vad som inom punkrörelsen räknas som politisk medvetenhet varierar. Kritik från den självuttalat politiska punkscenens håll mot de inriktningar inom punken som påstås vara opolitiska utgår från en premiss – en anklagan om brist på sammanhållen politisk ideologi. Den uttalat opolitiska punkscenen har ofta trots det en stark arbetarklassstolthet och det går ju att argumentera att själva den identifikationsmarkören måste härledas till marxistisk politisk teori. Men utöver den begreppshistoriska infallsvinkeln får en helt enkelt acceptera att stora delar av punkscenen i alla fall inte har som ambition att ideologiseras eller politiseras; att punk som fenomen inte är någon homogen kulturell rörelse stod klart redan vid dess uppkomst. Punken som subkultur gav snabbt upphov till flera avknoppningar med mer eller mindre kommersiellt gångbar karaktär. Kapitalet sög snabbt tag i de grenar av punken som lät sig kommodifieras och ganska snart var den unga, arga rebellen en skyltdocka med förtryckta t-shirts och massproducerade nitarmband.

Men trots den fria marknadens idoga arbete att tränga ner i varje fiber av den mänskliga kulturella väven finns det fortfarande idag en musikrörelse som bygger på de politiska element som ändå, om än i olika skeenden varit marginaliserade, varit närvarande i punkrörelsen och som fortfarande tar stolthet i att vara icke-kommersiell, sköta allt i bästa gör-det-självanda och har ett uttalat hat mot den nyliberala hegemonin och det själadödande patriarkatet.

S.O.: Punkscenen har genom årtiondena haft ett ganska omdebatterat förhållande till formulerad politisk teori, minst sagt. Hur ser du på förhållandet mellan punk som musikform och punk som subkultur och anarkism som politisk ideologi idag. Hur tätt knutna är de begreppen som punk och vänsterideologi, enligt dig? Ser du punken som en homogen rörelse, är den inherent politisk?

M.S.: Ja, det är lite svårt, jag kan inte säga att jag har den övergripande kunskap som krävs för att redogöra för det så som det ser ut, men för min del har alltid den delen av punkrörelsen som är uttalat politisk varit den intressanta delen. Sen finns det andra delar av den, t.ex oi!-punkrörelsen och diverse skinheadband, som jag liksom aldrig har varit intresserad av för det finns inga formulerade ideologiska principer. Just det här att bygga sin identitet på någon sorts marxistisk klassanalys som de ju ändå gör men sen hävda att man är opolitisk, det tycker jag är så dumt så det existerar ju inte.

Det är inte trovärdigt helt enkelt, man plockar russinen ur kakan, man tar begrepp som man tycker passar för att skapa nån sorts identitet byggd på den här stoltheten att tillhöra en arbetarklass, göra nån sorts allmänt uppror mot nån rådande ordning som man är emot av princip, men man vill inte gå så långt att man kallar det ett politiskt ställningstagande eller att man skulle rubricera sig själv som en politisk person. Jag tycker att det blir problematiskt på något vis i och med att om man använder begrepp som arbetarklass så har man ju ändå skrivit under på en viss politisk analys av samhället. Jag har alltid tyckt att den intressanta delen av punkrörelsen är den som ändå säger sig stå upp för vissa politiska principer, den delen av punkrörelsen som kanske kallar sig anarkistisk, eller anarkosyndikalistisk och där det faktiskt finns nån sorts form av substans bakom ytan, så att säga.

S.O.: För att återkomma till Punks for Rojavas arbete, vad har ni gjort hittills och hur har det gått med responsen, resultat och insamlade medel?

M.S.: Vi har i Sverige gjort två stycken större stödspelningar, en i Stockholm och en i Göteborg, sen kommer det en ny i Stockholm nu i april. Det har gått ganska bra, det har kommit en hel del folk och vi har fått in en hel del pengar. Sen jobbar vi mycket genom en Bandcamp-sida vi gjorde i ordning när split-EP:n kom, där folk kan gå in och ladda ner låtar som olika band donerar till Punks for Rojava, de låtarna finns bara där digitalt. Förutom EP:n med oss och Martyrdöd är det inga andra grejer som är släppta i fysiskt format. Bandcamp-sidan generar också en hel del pengar faktiskt, det verkar som att folk betalar extra när de laddar ner låtarna och sådär. Sen utöver det har vi tryckt upp t-shirts med Punks for Rojava-loggan, vi har sålt slut de första 100 st, nu trycker vi 100 st till som vi inte har sålt så många av hittills. Men det kommer när det blir dags för den där stödspelningen.

Sen vet jag inte hur det ser ut utomlands, jag vet att det är en kille i Estland som vi har fått med lite på det här projektet som jobbar som kock på en veganrestaurant. Han kommer att fixa nåt event snart, i april, där han kommer sälja veganmat och alla pengarna kommer gå till Rojava via Kurdiska Röda Solen. Så det är lite sådana där grejer på gång i andra länder också, hoppas det blir mer sånt framöver.

S.O: Ni har ju samarbete med Rojavakommitteerna, det verkar ju vara ganska intimt, har det funkat bra? Hur funkar det med överföringen av medel liksom, för grejen är väl att samla in pengar, skicka ner medel till kampen, stödja rent ekonomiskt?

M.S.: Javisst, och det har funkat jättebra, den här Bandcamp-sidan är länkad direkt till deras konto, så att alla pengar går direkt in dit. Och när folk köper den här EP:n i Sverige ber vi bara folk swisha pengarna direkt till dem. Vi har folk från Rojavakommitteerna som även är involverade med Punks for Rojava så det är ju ett bra samarbete så. För det är ingen av oss i Punks for Rojava som har några direktkontakter till någon i Rojava eller vet hur man kan etablera några sådana, och eftersom Rojavakommitteerna redan har ett sånt kontaktnät så kändes det onödigt att bilda en parallell organisation, som gör samma arbete, det är bättre att haka på dem.

S.O.: Vi talade tidigare om att vänstern ofta, för att använda ett politisk-teoretisk begrepp är ressentimentsstyrd. Vi riktar vår ilska mot specifika symptom, men har svårt att formulera en sammanhållen kritik mot den rådande maktordningen och ännu svårare att formulera en positiv utopi. Detta finns ju i både punkscenen som ser sig som politisk men också vänsterkretsar i stort i Sverige och världen, hur kommer man ifrån det? För att formulera en mer utopisk vision, tror du Rojavaprojektet skulle kunna vara en knytpunkt för detta?

M.S.: Ja, det tror jag absolut! För jag tror att många människor, med rätta, känner sig ganska vilsna i den djungel av politiska ideologier som existerar, och många känner sig vilsna i det här att många ideologier hävdar en sak i teorin men som har blivit något helt annat när man tittar på dem i praktiken. Det är väl klart och tydligt för alla, men det är väl bara så att Marx hade vänt sig i sin grav om han hade sett vad hans teorier i många fall ledde till. Jag kan förstå det där att man hänfaller åt plakatviftande och siktar in sig på vissa monster och vissa fiender som man lägger allt krut på att motarbeta, men den här visionen av vad man vill bygga istället, vad man vill ha, den har ju för punken varit ganska oformulerad, kan jag känna.

I många fall, och där känner jag väl att det här med Rojava, det här med Demokratisk Konfederalism, det är ändå något som går väldigt väl ihop med de principer som finns inom den politiska delen av punkscenen. Där kan man se mycket till hur punkscenen i sig är organiserad också, den bygger ju också på decentralisering och olika initiativ, och ett icke-hierarkiskt internationellt samarbete mellan små enheter sådär som ungefär på samma sätt som föreskrivs inom den Demokratiska Konfederalismen.

S.O.: Det andra jag ville komma fram till var: tror du att punkscenen som fenomen internationellt har någonting att lära av Rojava? Tror du att det skulle kunna bli ett tvåvägsutbyte? Och finns det några fördelar med det? Finns det nåt självändamål i att stärka en punkscen?

M.S.: Jag kan känna att folk som håller på med punk och är punkare är lite dåliga på att stå upp för det här med punken i sig på nåt sätt, lite dåliga på att identifiera sig själv som rörelse, lite dåliga på att stå upp för att man är punkare. När folk kommer till åren blir det mer och mer att man säger att “jag lyssnar på punk” och “jag går på punkspelningar ibland” eller sådär, men det nätverk som finns inom punkrörelsen det är ju inte särskilt uttalat egentligen. Jag vet inte om det egentligen skulle ligga i punkarnas och punkrörelsens intresse att vara mer specifika, att se sig själv som en enad rörelse på nått sätt sådär, för de är ju ganska brokigt som det ser ut idag, det är ju både en tillgång och en svaghet kanske. Det har ju lite med punkens rötter att göra, det har ju gått från “var dig själv och skit i vad andra tycker, tyck vad som helst och se ut hur du vill” till att bli ändå en ganska principfast rörelse där det handlar om att ha väldigt klara ståndpunkter på många områden. Tänker framförallt på det här att man står upp mot rasism och homofobi och såna grejer. Om punkrörelsen vill har den ju mycket att lära av Rojava, absolut, deras sätt att organisera sig och då tänker jag framförallt på det sättet de har lyft kvinnans roll i samhället. De har gått från att var det ultrakonservativa samhälle som fanns under Bashar al-Assad till att skapa ett samhälle där kvinnor i högsta grad är involverade och där man aldrig tummar på principen om kvinnans lika rätt i samhället. Där kan jag känna att vi också har en hel del att lära; om punkrörelsen säger sig stå för total jämlikhet så är det ju inte alltid så i praktiken, tyvärr.

Jag vet inte, finns det nåt självändamål i att stärka en punkscen? Ett grundläggande förutsättning för att folk ska tillhöra punkrörelsen och kalla sig punkare är ju att att de gillar punk, finns det intresse av att bygga en politisk rörelse kring det eller är inte det lite trångsynt på nått sätt? Jag menar, det är väl en stor styrka i Rojava, att där begränsas inte samarbetet av att folk har olika musiksmak. Och jag tänker, ska man bygga en politisk rörelse som verkligen siktar på att växa till den grad att den kan förändra samhällen, så kan ju inte musiksmak vara ett kriterium överhuvudtaget. För att citera en god vän till mig “det enda som är dåligt med punk är musiken”…

S.O.: Så det samarbete mellan punkscenen och Rojava, det är ett envägssamarbete?

M.S.: Ja hittills är det väl så det ser ut, i den ringa grad vi har lyckats att hjälpa till eller att stödja det här projektet på något sätt. Men det hindrar ju inte att Rojava kan tjäna som inspirationskälla för förändringar inom punkscenen eller förändring av människors tänkande, för mig har det varit en enorm inspirationskälla. Innan det här med Rojava dök upp hade jag i princip gett upp allt på hopp på att någon större social förändring skulle ske någonstans under min livstid. Mitt största politiska mål då, var väl att se till att Sverigedemokraterna hölls nere så mycket som möjligt och att saker inte försämrades allt för mycket liksom. Sen dyker det här upp helt plötsligt och det är klart att det blir en jätteinspiration. Jag tycker det ligger en jättestor skillnad i det, att kunna ha en egen vision att föra fram liksom, det är en enorm skillnad gentemot att bara säga nej till massa saker.

Vi lever i en ny värld med nya hinder och nya möjligheter. Att skapa en utopi och en motkultur som är aktivistisk, självsäker, framtidstroende, och oberoende och som motarbetar den nyliberala rationaliteten går mångt och mycket emot punkens klassiska slogan ‘No future!’; skit i politik och framtidstro – knäck en bärs och poga till smärtstillande oväsen.

Det går lika gärna att se det som att punken föddes ur en djup misstro till både modernitetens industriella framtidstro och dess utmynnande i det nyliberala laissez-faire-projektet. Slagordet ‘No future!’ kan ses som symptomatiskt för den hopplöshet samtiden planterar i oss, inte som det ledande axiomet i punkrörelsen. Skulle punkrörelsen på allvar saknat framtidstro helt och hållet skulle en mycket mer omfattande destruktivitet och apati genomsyrat den. Istället kravallas det – byggs punkhus – ockuperas spellokaler – ritas omslag och målas konstverk – sprayas slagord och graffas; det DIY-etos som genomsyrar punkkulturen är allt annat än destruktivt, det är i högsta grad ett uppbyggligt ideal om icke-kommersiell medborgarkultur – skapad av homo politicus, inte homo oeconomicus.

S.O.: Ser du en mer fördelaktig utgångspunkt för omvälvande politiskt arbete inom punkrörelsen i förhållande till andra subkulturer eller rörelser? Finns det någonting som punkrörelsen har som den kan tillföra den politiska agendan i stort?

M.S.: Ja det tycker jag nog. I själva uppbyggnaden så tycker jag att det finns någonting där, absolut. Dels den här internationalismen, att den bygger på det här icke-hierarkiska samarbetet, en slags gräsrotsglobalisering på ett sätt. Och sen just det här samarbetet mellan små decentraliserade enheter som kan vara skivbolag, arrangörer, band och individer där alla bidrar fritt med egna ideer till en större enhet, det är nånting sånt som jag ändå föreställer mig att ett bra samhälle skulle kunna se ut. Det kan jag känna, att den typen av struktur är relativt unikt för punkscenen ändå. Jag tror man kan hitta liknande strukturer i andra scener men då tror jag det handlar om att de strukturerna existerar därför att banden ännu inte nått upp till den nivå där de kan tjäna pengar på det hela eller bli en del av det kapitalistiska systemet på riktigt, att DIY-tänkande tjänar mer som nån slags språngbräda till en nivå där man kan leva och verka som en kapitalist inom det kapitalistiska systemet. Där, samt i de politiska ståndpunkter som ändå stort sett alla punkare har gemensamma tycker jag det finns en väldig fördel gentemot andra subkulturer.

Jag tror att om det ska gå så måste det börja med att punkrörelsen tar sig själv på allvar i större grad; nu gör vi det här på riktigt liksom. Att det inte bara handlar om att ha vissa typer av kläder eller skriva vissa typer av texter, utan vi tillhör det här och vi har någonting gemensamt, någonting vi vill föra ut ur den här rörelsen och som vi vill påverka samhället omkring oss med också. Isåfall tror jag att det skulle vara möjligt till viss grad. Jag tror som jag var inne på förut att det i så fall krävs att man sträcker ut handen och börjar samarbeta med andra grupper och rörelser som är inne på samma politiska tankar men som inte delar vår faiblesse för den här musiken.

S.O.: Punken har ju inga direkta expansiva ambitioner idag.

M.S.: Nej, och sånt där tycker jag är mycket viktigt. Det måste till om det här ska leda någonstans på sikt. Nu känns det som en trött väntan på att nästa generation punkare ska vakna till liv och att börja ta över arbetsuppgifterna med att arrangera spelningar, spela i bra band och så vidare. Jag tycker punkrörelsen är extremt dålig på att marknadsföra sig själv. Extremt dålig på att föra ut det budskapet utanför rörelsen, som vi var inne på, det blir ett budskap för den inre kretsen, de redan insatta.

S.O.: …och på samma gång klagar man på för dålig tillväxt i de yngre generationerna.Det verkar som att man tror inte riktigt på det man håller på med. Är inte det också ett problem som återfinns i vänstern i stort? Man vågar inte formulera ett positivt exempel

M.S.: Absolut, man saknar visioner och de visioner som finns är man otroligt dålig på att föra fram. Jag kan känna att många människor inom vänstern, däribland jag själv innan det här med Rojava hände, har slagit sig till ro med att gå ut och demonstrera på 1a maj, prenumerera på en tidning, ha vissa t-shirts på sig, då har man sitt eget samvete rent på nått sätt. Man skapar sin egen identitet, men det är ju inte det som man vill egentligen, det är inte det jag vill i alla fall. Jag vill ju föra ut det här, jag vill ju att det ska synas och höras, att folk ska diskutera det och debattera det, att folk ska ta till sig de här visionerna, men då krävs det att de är tydligt formulerade; och det tycker jag att Rojava är; den demokratiska konfederalismen är en tydligt formulerad vision. Jag tror att det finns ett potentiellt stort underlag för att skapa en rörelse kring det här också för de här principerna om jämställdhet och ekologi tex, är ju inget som är unikt för Rojavarörelsen på något sätt. Det är bara det att de är en av väldigt få aktörer som verkligen på riktigt gör allt för att omsätta det här i praktik. Vi har ju en regering nu som kallar sig feministisk till exempel och som pratat om Sverige som en humanitär stormakt. Det här gör man samtidigt som man åker ner med Wallenberg till Riyadh och förhandlar om vapenleveranser till Saudiarabien, det är ju ett skämt! Det är ju inte klokt. Och jag tror att om man skulle fråga människor om det, att kalla sig feminister på hemmaplan och samtidigt ha ett militärt samarbete med en av världens mest kvinnoförtryckande regimer, tror jag ingen i stort sett skulle säga att det här är bra. Jag tror de flesta skulle hålla med om att det här är en dubbelmoral på en nivå som är äcklande. Precis som att Margot Wallström har hållit helt tyst om den folkrättsvidriga turkiska invasionen av Afrin-kantonen till exempel. Väldigt ironisk när det var hon som stod och bölade när det var 25 år sen Srebrenica-massakern ägde rum. Jag undrar om hon kommer åka ner till Kurdistan och stå och tjuta om 25 år? Socialdemokraterna som är det största partiet i Sverige säger sig ju stå upp för de här principerna, men i praktiken så pissar de ju på det med sin utrikespolitik. Så att de här principerna, jag upplever att de har en väldigt stark folklig förankring i Sverige och det finns också i Rojava en enorm styrka i det att man inte låser upp sig vid gamla ideologier. Det här är inget kommunistiskt projekt eller ett liberalt projekt, utan det här är en vision som står utanför de etablerade ideologierna, vilket gör att många fler människor kan ta till sig det.

S.O.: Då kommer jag till den punkt, den kritik som lyfts mot Rojava, framförallt från anarkisters håll, angående bl.a äganderätten och HBTQI+-frågor i Rojava, hur ser du på de sakerna, är det ett potentiellt problem?

M.S.: Den typen av kritik har jag stött på ganska ofta när jag pratat med folk inom punkrörelsen, oftast handlar det om att de personerna hittar i det här en väldigt bra ursäkt för att inte behöva involvera sig eller bry sig om det för ‘det här är inte den typen av anarkism som jag låg hemma på sofflocket och funderade ut att den skulle vara bra för världen, så det där kan du ta och stoppa upp nånstans’.

Det klart att såna delar av samhällsstrukturen kan göra att utvecklingen barkar åt det ena eller andra hållet. Det är såklart väldigt svårt, som med fallet Katalonien under 30-talet, att veta hur en krigsekonomi skulle fungera i fredstid. Det finns ju också ett stort embargo mot Rojava i och med att hela gränsen mot Turkiet är stängd, den handel som sker är i så fall utanför de YPG och YPJ-kontrollerade områdena, de regimkontrollerade områdena.
Och hur skulle en anarkistisk enklav klara sig omringad av kapitalistiska länder? Det är väldigt svårt att säga, men jag har ändå tänkt så, det här är ett försök att skapa någonting annorlunda som varken är kapitalistiskt eller statskommunistiskt, man ifrågasätter sådana principer som äganderätt och frihandel, marknadsekonomi, det är ändå någonting man får ta fasta på. Sen exakt vart det kommer leda i framtiden, det är ju omöjligt att säga. Självklart gäller det ju att även i såna här lägen vara kritisk, vi har ju hela den här 68-rörelsen som gick ut i demonstrationer för Röda Khmererna, inte var det minsta kritisk mot någonting som var anti-kolonialt och solidariserade sig med allt som inte var USA eller kapitalism. Där vill man ju absolut inte hamna. Om vi skapar en bred uppslutning för det här inom vänstern så finns det ju också möjlighet att interagera, kommunicera och påverka på ett sånt sätt. Skiter man i det så lämnar man det åt sitt öde, på nåt sätt. Det faktum att utvecklingen kan gå åt ett håll man själv inte skulle önska att den gjorde, det är ju ingen ursäkt för att inte bry sig.

Det blir ju lite fel, det är ju de som har åstadkommit någonting, inte vi. Ska vi sitta här som någon idoljury och sätta betyg på deras samhälle? Det funkar inte för mig iaf. Men sen är det ju som sagt så, att vill man påverka är ju det enda sättet att organisera sig så att man kan börja kommunicera med företrädare och organisationer som är länkade till det. Jag kan tänka mig att sådana saker som HBTQI+-frågor har ju om man tittar på Syrien under Bashar al-Assad inte funnits på agendan överhuvudtaget, aldrig någonsin, skulle aldrig diskuterats på politisk nivå. Och det här är ju människor som levt under de förhållanden, många de grejer som kommer in från västerländskt håll och som många önskar skulle vara en del av den här ideologin också, det är ju frågor som inte funnits på tapeten där nere.

Just nu, som läget är nu efter den turkiska invasionen av Afrin, så handlar det ju om att det här samhället slåss för sin överlevnad. Något annat kan ju inte gärna prioriteras högre.

Kopplingen mellan punkscenen och Rojava är just att det rör sig om samma värdegrund på något sätt, vi har ju pratat lite om det här med att punkrörelsen måste sträcka ut handen till andra rörelser som är på samma plan som vi själva, då är ju Rojava just ett exempel på det. Jag tänker att kan man inte ens mobilisera för det här då är det ju ganska dödfött, då handlar det ju bara om yta, en klubb för inbördes beundran.

För vidare information om Punks for Rojava besök hemsidan.

Sakarias Olsson, Journalistik- och idéhistoriestudent, Södertörns Högskola.

-Söder om söder, där klasshatet glöder-

*I det här sammanhanget syftar Rojava till The Democratic Federation of Northern Syria (DFNS), en självstyrande och multietnisk region i norra Syrien. Ordagrant översätts dock Rojava till ‘västra delen’ och syftar då till den västra delen av Kurdistan.